När klockan slog tolv stod jag bredvid stadskanalen tillsammans med bägge mina döttrar och följde Malmös helt sanslösa fyrverkerier. Jag kände mig å ena sidan ordentligt lycklig att bägge döttrarna nått den ålder när vi tillsammans kan uppleva denna årliga händelse, men å andra sidan fanns där i bakhuvudet, som alltid, tanken på de som av andra skäl inte kände samma sak. Jag tänkte på kostnaden för dessa fyrverkerier, hur dessa pengar i stället kunde ha gjort nytta genom att se till att stadens alla mindre lyckligt lottade - för det är många och de blir alltfler ser jag- kunde varit en del av firandet. Det var överdådigt, fyrverkerierna, och jag kände att det börjar bli dags för mig att ytterligare införa mer måttlighet i livet. Målet är att jag en dag har hela mitt bohag i en ryggsäck. Plus en väska med mina arbetsgrejer.
Den här kommersen vid jul begriper jag mig allt mindre på. Nu är det ju i det närmaste en omöjlighet när man är del av ett samhälle samt att man har ungar och besöker hemorten och familjen, att inte var en del av kommersen. Jag köper det, eftersom allt resande har gjort att jag begriper hur viktigt det är att så mycket som möjligt passa in i ett samhälle för att allt skall funka. Främst på den sociala sidan och eftersom tjejerna ju går i skola, där de då direkt blir en integrerad del i hur allt är. Vi försöker ju förklara, för min hustru är av exakt samma åsikt gällande tingens ordning, ja, vi försöker förklara för tjejerna att det måste finnas en måtta i allt. Och att det alltid finns de som hamnat i utkanten av olika skäl och att man lär se dem också. Och tjejerna är ganska bra på det.
I och för sig är jag för devisen att allt som kan bli en fest, är bra. Jag gillar att festa då och då. Men i sökan på meningen med livet då, som driver det jag gör, så börjar jag undra om min rastlöshet (egentligen borde jag säga vår, för hela familjen tycks lida av det) och oförmåga att uppleva ett knäpp mer på skalan av hur nöjd jag är att leva mitt liv nu, kanske beror på att vi bor i en stad med allt vad det innebär. Jag tänker främst på att allt skall framstå som perfekt. Utåt sett. Nu är ju i och för sig det lika i glesbygd, det är bara andra ting som gäller beträffande svensk perfekthet, exempelvis att vara en del av älgjakten som mansperson i isolerad glesbygd, för att helt passa in.
Min stora fråga nu, finns det en plats på jorden, ett samhälle där man inte behöver vara helt perfekt och att det ser bra ut utåt, där man kan leva utan alltför mycket påverkan av den här kommersiella världen som vi just nu lever i? Och som knappast lär bli bättre med tanke på populismen som råder efter vad som hänt med två av världens största demokratier, USA och England, det vill säga Brexit och Trump. Jag har någontans läst att just hos avlägset boende inuiter råder dessa förhållanden, även om de har andra problem. Såsom i vilken värld hör de egentligen hemma? Den gamla med fångst, jakt och fiske som standard eller den nya med utbildning, pengar och global politik som styr och ställer? Klarar de att vara i bägge? Många gör inte det, med sociala problem som en följd. Men där finns någonting som drar oerhört mycket. Jag tror det är å ena sidan, den fantastiska naturen och å andra sidan, det mer måttliga livet. Inte för mycket krimskrams runt omkring sig. För hur man än ser det, om man ställer allt i ett större perspektiv, så har vi homo sapiens sapiens bara nyttjat kanske 5000 år av att bo på ett och samma ställe större delen av livet. Och krimskrams och saker är därför en nymodighet.
Jag vet. Jag älskar Internet och har ett behov av det. Så är det. men drömmen vore då ett isolerat samhälle omgiven av storslagen natur, med männskor som vill umgås socialt ofta, där det finns skola för barnen, utmaningar för oss vuxna och där kommers är av mindre intresse. Men där det finns Internet! Finns det? Jag minns Arkah, det evenska renskötarsamhället i Krasnojarsk regionen nära Okhotska Havet. Där fanns allt det jag nämnt härovan.
Ja, jag vet, vilket ointressant bladder! Men ungefär så går tankarna och jag måste säga, 2016 var ett fantastiskt år på den personliga och professionella sidan, men rent globalt, ganska otäckt. Ändå ser jag fram emot det kommande året mer än någonsin!
Jag vll också påpeka att jag skriver mest idag om andra saker än friluftsliv, även om det är en stor del i mitt liv, för Er som har intresse, läs här http://www.mikaelstrandberg.com/tag/svenska/
