Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Någon som vill göra en dokumentärfilm av sitt äventyr?

Jag tillhör de som gläder mig åt att nya tekniker gör möjligheterna för fler att göra dokumentär. Och helt klart är att det verkar inne att vara dokumentärfilmare helt plötsligt. Varje festival, varje kanal eller editing comissioner som man pratar med får bokstavligen tusentals anmälningar och förslag hela tiden. Beroende på vilken typ av dokumentärer man vill göra, så får man anpassa sin utrustning. Jag gör ju utan minsta tvekan vad som på engelska kallas observational documentary. Det innebär i stora drag mest handhållet filmande och möjligheter till att ha mycket grejer, är mycket små. Så jag tänkte dela med mig av mina tankar runt detta med filmande och vilken utrustning jag använder, eftersom jag ofta får dessa frågor. Kanske kan detta inspirera någon som går i dessa tankar att börja filma, att ta det steg som behövs för att komma igång.

Att tänka på angående filmningen, några tips:

  • Träna, träna, träna
  • Läs manualen noga. är det långt mellan tagnmingarna, gå genom hela kameran och manualen innan.
  • Kom ihåg Rule Of Thirds vid intervjuer.
  • Zooma inte i onödan.
  • Olika bildstorlekar.
  • Blanda inte inne och uteljus.
  • Skaka inte för mycket, tänk på klippningen.
  • Tänk i sekvenser, gör gärna en s.k storyboard innan varje filmning. Jag har precis börjat och det är...ja, något bättre.
  • Kolla ljud och kamerabatterier innan start.
  • 30 sekunder innan varje sekvens, filma "miljöljud"
  • Glöm ej extra batterierna!
  • Glöm ej heller "cutaways" (inklippsbilderna.)

  • Teknik: 

Kamera:

Kameraval har ju återigen att göra med vad du vill filma. I mitt eget fall, observational style, så är det svårt att använda sig av en stillbildskamera som även filmar. Jag har en sådan som backup för att ha det alternativet. Men ljudet, som är så viktigt, är krångligare med en stillbilskamera. Det krävs extra arbete. Sedan är det svårt med en sådan, när man inte jobbar med fasta ramar utan bara måste köra på det mesta som rör sig. Beroende på priset, så så är det ju bättre om man har en kamera med knappar på utsidan och kan köra manuellt, men med det sagt, den Canon XA-10 som jag filmat Jemen och Mannen med Barnvagnen, den har inga yttre knappar och att köra manuellt kontra automat, är krångligt, därför har jag kört automat med förhoppningen att både klippare och färggraderaren kan justera i efterbearbetningen!

Jag har nu klarat av att investera i en professionell kamera som är en ren njutning, nämligen Sonys X-70 med 4K. En dröm, så är det. Det är ett ordentlig steg uppåt i jämförelse med xa-10:an. Den har hög skakningsnivå, bra ljus, alla knappar och lätt att köra manuellt, med vilket jag menar då vitbalans och bländare samt fokuseringen.

Min uppbackningskamera är inte klar, men tillsammans med XA-10 på de föregående turerna hade jag en Lumix GH-2:a och kikar nu på trean.  (4:an har 4K, men kostar mer) Stillbildsfotografering är fortfarande viktigt för mig.

Därtill så finns ju Iphonen nu mer, men självklart är ju ljudet inte det bästa och det krävs externt ljud som då är lite krångligt. Dessutom får man ju inte plats med hur mycket som helst på mobilen. Men jag har en Zoom H6, som är en annan höjdare, som extra ljudupptagare!

Tillbehör:

Tyvärr är det ju så då att alla märken verkar ha sina egna minneskort. Så för Sony CF och för Lumix SD. Jag kör SanDisk Extreme utan undantag. Korten lär rensas hela tiden eftersom de är dyra, så det behövs dubbla backuper på hårddiskar och bäst är ju LaCie.

Batterier, minst ett stort extra batteri per kamera. De är inte billiga.

Stativ. Jag har kört helt utan stativ på både Jemen och Mannen turerna, men kommer att hädanefter alltid att jobba med ett enbensstativ som är lätt och tar ingen plats. men också ha med ett större från Manfrotto.

Kamera ryggsäck. För mig är det ryggsäck som gäller. Av många skäl. Lättare att bära, lättare att jobba, men jag har inte hittat någon som passar utan jag har haft samma ryggsäck sedan 2010, som egentligen är gjord för laptops och tillbehör fr äventyrerae. men den säcken från Eagle Creek tillverkas inte mer.

XLR-kablar, minst en reserv.

Regnskydd har jag från KATA som funkar bra.

Fluffiga vindskydd för samtliga enheter.

Hörlurar. Jag har ett par som täcker hela örat och så skall det vara. Oerhört viktigt för den som gör allt själv, vilket jag gör och inte har råd med en extern ljudhjälpare.

Ljud. Jag har haft en Senheiser K6 med förlängning i alla år och fortsätter med detta för huvudkameran, men för SLR-kameran så kör vi Röde! Därtill har jag satat hårt på en pro-mygga från Sennheiser, AVX.

Filter. Hoya på samtliga kameror som skydd främst.

Pelican Cases. Jag har två varav en för huvudkameran, den andra för resten. Främst för transporter i olika miljöer.

Reflectorskärm. För bättre och jämnar foto gällande folk vid intervju.

Övrigt. Stativfäste för alla kameror.

Några rekommenderade inställningar för de som har den typen av kameror, oftast de för proffsbruk.

Manuell kontra automatiskt. Jag har på de bägge sista färderna och filmarna kört automat, mest beroende på att kameran inte hade några yttre knappar. jag valde den kameran från början på grund av storleken. På X-70 sitter knapparna perfekt och jag kör vitbaland, fokusering och bländare manuellt. När jag har tid.

Zebra och histogram. För mycket tjafs i bild tycker, bättre att försöka fatta hur ljuset fungerar. Det räcker att försöka filma...

Steadyshot. Absolut, men ej när kameran sitter på fasta stativet.

Format. HD (4K gäller nu). 16:9.

WB level, outdoors.

Rec lamp. Beep. Slå av. Skrämmer djur, de som inte vill bli filmade ser när den är på om lampan syns.

50i för DV pal, men 4K är ju än bättre då.

När det gäller det etiska...

Jag tycker det här är det svåraste med dokumentärfilm. Vad jag menar är, jag försöker alltid berätta för alla jag filmar hur jag tänker mig mon film eller hur de passar in. Likväl är det ju inte säkert att de gillar hur jag framställer dem. Jag försöker då få dem att förstå varför de har framställts på det här viset och hur det passar med vad jag vill berätta i filmen. Och är det fel som jag framställt dem? Jag anser att man heller aldrig skall lova ut att de får ha åsikter på hur filmen blir, men att de kan ha åsikter om hur det framställs. i slutändan är det ju min film och har jag då förklarat och de sagt ja, då står jag för det jag visar. OBS! Jag skulle aldrig hänga ut någon som skulle kunna utsättas för hot, våld eller död. Ja, inte ens hån. Det här måste man tänka på innan man börjar filma. Läs gärna boken Lies, Damn Lies And Documentaries av Brian Weston för perspective.

Viktigast dock är att börja filma nu på stört med vad man har! Man kan göra en film med utrustning under 30 000 kronor. Men då måste man göra allt själv. Och bra om någon skall få se resultatet.

För er som vill läsa kanske om annat jag skriver som inte rör uteliv och så, se här http://www.mikaelstrandberg.com/tag/svenska/

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2017-01-20 22:27   Panicmode
Det är då inte lätt. Dina tips och texter hjälper ska du vet :)
 
Svar 2017-01-21 06:10   explorermikaelstrandberg
Tack för det! jag läste någonstans att det produceras uppemot 15 000 dokumentärer per år i världen och att bara runt 600 blir visade för "publik", endera på TV eller festivaler, så alternativet är så att säga att använda de s.k plattformer som Yaddo, Distrify med mera, men även där måste man ju få "reklam" för att man finns till. Så det är inte lätt att leva på detta. I sverige är det nog inte mer än ett tiotal skulle jag tro.

Det till trots så är det bara att köra på tills man har en bra produkt och då hoppas någon kan hjälpa en.
 
2017-01-21 06:13   explorermikaelstrandberg
Här finns lite mer läsning, på svenska http://www.mikaelstrandberg.com/tag/dokumentar/ och än mer på engelska som kanske kan hjälpa http://www.mikaelstrandberg.com/tag/documentary/
 
2017-01-21 23:40   Betteroff
Tack för ett informativt och intressant inlägg, Mikael.

Visste att utrustning både kostar och tar mycket plats men funderar ändå på hur nyare teknik, tänker t.ex. GoPro och liknande kan ta över en del av dokumentärfilmandet, eller är det fortfarande långt bort?

Jag har jobbat både med traditionell video (om än bara som glad amatör :) ) och testade nyligen, på en äventyrsresa i Vietnam, med just GoPros och blev överväldig av användningsområdet på dessa små rackare!

Vore kul att höra din "take" på det hela med val av utrustning.

Emanuel
http://www.theadventurecrowd.se
 
Svar 2017-01-22 06:08   explorermikaelstrandberg
Hej Emmanuel! Just nu publicerar jag en rad artiklar på ämnet här https://www.facebook.com/explorermikaelstrandberg. Läs gärna dem också. Fler följer. I slutändan handlar det om vad du vill berätta och hur. Har man en bra idé, så kan ju GoPro funka också, men att kika på GoPro material i en timme, det känns....slitsamt. Och så är det ju ljudet.men för kortare grejer, absolut. Men som sagt, vad vill du berätta?
 
Svar 2017-01-22 18:28   explorermikaelstrandberg
Jag tar tillbaka detta med GoPro, se detta youtube klipp https://youtu.be/uptn76M8iDQ
 
2017-01-22 08:02   Headheretic
Kul läsning.
 
Svar 2017-01-22 10:04   explorermikaelstrandberg
Tackar, finns mer på https://www.facebook.com/explorermikaelstrandberg
 

Läs mer i bloggen

Portraits of Karlag. Ondskan sitter fortfarande i väggarna

Jag skriver det här nu av en enkel anledning.

Theo har gjort en mycket bra film.

Att få gå vilse

Jag hittade ett foto av mig själv häromdagen.

Till Mina Tjejer, Eva och Dana

Till mina döttrar, Eva och Dana


Tjejer,
Klockan är två på morgonen. Jag har haft en sån där natt igen. Ni vet när jag går upp, gör starkt kaffe, går runt i huset och försöker intala mig att jag inte ska titta på nyheterna. Och så gör jag det ändå.
Jag befinner mig i någon sorts chock över världsläget. Det känns som om det gått fort. För fort. Som om vi halkat från det ordnar sig till att det här kan bli farligt på riktigt utan att någon hann bromsa.
Och jag skriver det här för att ni är det viktigaste jag har. Inte för att jag tror att allt är kört, utan för att jag vill att ni ska förstå hur jag tänker och vad jag hoppas att ni bär med er.
När Ryssland gick in i Ukraina var det som om något brast. Inte bara ett krig. Utan en regel. En grundregel.
Efter andra världskriget skapade världen FN-stadgan, och i den finns en princip som är så enkel att den nästan låter självklar, man får inte hota eller använda våld mot andra länders gränser eller självständighet. Små länder skulle ha samma rätt som stora. Det var ett försök att göra världen mindre barbarisk.
Det är den principen som trampas på nu. Det är därför det känns annorlunda.
Och det är också därför det som händer i Arktis och kring Grönland gör mig rädd på ett nytt sätt. Ukraina var fruktansvärt, men det låg längre bort i kroppen. Arktis ligger nära oss. Det påverkar Danmark. Norge. Sverige. Våra hav. Våra vägar. Vår trygghet.
Jag tror att en del av rädslan handlar om just det: när hotet kommer nära, när psykologiskt avstånd försvinner, då blir det inte en nyhet. Då blir det något man känner i magen.
Arktis är inte bara is och björnar. Det är resurser. Nya sjövägar. Strategi. Stormakter som flyttar fram positioner samtidigt som isen smälter. Det är ett område där klimatet och geopolitiken möts och det är inte en bra kombination.
Ni frågade mig vid middagen igår varför jag är så tagen av allt det här.
Ett av svaren är att jag aldrig trodde att vi så snabbt skulle hamna i en tid där auktoritära ledare blir norm igen. Att USA, som på många sätt varit en symbol för frihet och öppenhet, skulle dra åt ett hårdare, auktoritärt och mer cyniskt håll. Att Ryssland skulle fortsätta gå den väg det gör. Att Kina skulle bli allt mer offensivt mot omvärlden.
Det blir mer vi och dom. Mer stängda gränser. Mer misstänksamhet. Mer kontroll. Som resenär har jag aldrig känt det så tydligt som de senaste åren.
Och det finns drivkrafter bakom det som är större än enskilda personer: rädsla efter kriser, växande klyftor, ekonomisk osäkerhet och en digital värld där algoritmer belönar ilska, konflikt och förenkling.
Det är svårt att bygga samhällen på det.
Det andra som håller mig vaken är klimatet.
Klimatet är inte en fråga bredvid allt annat. Det är en förstärkare. Det gör redan svåra saker svårare som mat, vatten, ekonomi, konflikter, migration, försörjning.
Globalt ser vi mer extremt väder. Värmeböljor, torka, skyfall, bränder. Skördar slår fel. Priser rör sig. Människor tvingas fly.
Och här hemma märker vi det också. Inte som undergång, men som förändring, exempelvis mildare vintrar, regn på snö, kortare säsonger. Sälen och Lima är en symbol för det. Där vi har stugan. Vintern blir mer osäker, och det påverkar människor som lever av den.
Jag tänker också på vår stuga i Lima. För mig är den inte bara ett hus. Den är en plats där man kan andas. Där man kan leva enklare. Där man kan klara sig bättre om världen blir mer stökig, oavsett om det handlar om elavbrott, skyfall eller bara behovet av lugn.
Jag lyssnade nyligen på Martin Krag i en P4-intervju. Han sa något som stannade kvar i mig, han kunde resa fritt som tonåring, men hans barn kommer att leva i en mer begränsad värld.
Jag känner igen mig.
När jag var 13–15 rörde jag mig på ett sätt som kändes självklart. Det fanns risker, men världen kändes öppen. I dag är det annorlunda. Inte bara på grund av krig och terrorhot, utan också på grund av klimatet, ekonomin, övervakningen, och att allt ska dokumenteras, bedömas, jämföras.
Begränsningen handlar inte bara om var man får resa. Den handlar också om en känsla. Att framtiden inte är oändlig, utan villkorad. Att man måste väga saker, tänka längre, vara mer medveten.
Det är tungt. Men det kan också föda något bra. Ansvar, mognad, omsorg, verklig frihet, den som inte bygger på att någon annan betalar priset.
Och här kommer det viktigaste.
Jag tror inte att ni är chanslösa. Tvärtom. Jag tror att ni redan har sådant som många andra saknar.
Ni har levt ute. Ni har frusit och skrattat och löst problem. I extrema områden. Ni vet att det går att klara sig med lite. Ni vet att man måste samarbeta. Ni har sett världen med egna ögon, inte bara genom en skärm.
Det vi ska fortsätta träna på tillsammans innan jag gör vidare till högre utforskning är två sorters mod:
Modet att säga ifrån när något är fel, även när man riskerar att bli obekväm.
Modet att göra rätt saker länge, även när det går långsamt och ingen applåderar.
Och en sak till. Att hålla fast vid människor som vill väl. För de finns. De syns bara inte alltid i flödet. Men vi möter dem överallt när vi reser.
Jag skriver inte det här för att skrämma er, utan för att ni ska förstå att jag tar världen på allvar.
Men också för att jag vill att ni ska känna det jag kände när jag växte upp.
Jag föddes 1962 och växte upp i 60- och 70-talets Sverige. Folkhemmet var inte perfekt, men det fanns en idé om att vi byggde något tillsammans. Att en murarson kunde ha samma chans som någon annan. Gratis skola. Sjukvård. Bibliotek. Idrott. Tillit.
Det är en viktig erfarenhet att bära: att samhällen kan byggas. Att solidaritet inte är en slogan, utan ett system. Och att det går att välja det igen, även om det ser annorlunda ut i dag.
Så! Vi kör en ny expedition i sommar. Oavsett.
Inte för att fly från världen. Utan för att öva på att leva i den. Tillsammans.
Er pappa

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips