Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Någon som vill göra en dokumentärfilm av sitt äventyr?

Jag tillhör de som gläder mig åt att nya tekniker gör möjligheterna för fler att göra dokumentär. Och helt klart är att det verkar inne att vara dokumentärfilmare helt plötsligt. Varje festival, varje kanal eller editing comissioner som man pratar med får bokstavligen tusentals anmälningar och förslag hela tiden. Beroende på vilken typ av dokumentärer man vill göra, så får man anpassa sin utrustning. Jag gör ju utan minsta tvekan vad som på engelska kallas observational documentary. Det innebär i stora drag mest handhållet filmande och möjligheter till att ha mycket grejer, är mycket små. Så jag tänkte dela med mig av mina tankar runt detta med filmande och vilken utrustning jag använder, eftersom jag ofta får dessa frågor. Kanske kan detta inspirera någon som går i dessa tankar att börja filma, att ta det steg som behövs för att komma igång.

Att tänka på angående filmningen, några tips:

  • Träna, träna, träna
  • Läs manualen noga. är det långt mellan tagnmingarna, gå genom hela kameran och manualen innan.
  • Kom ihåg Rule Of Thirds vid intervjuer.
  • Zooma inte i onödan.
  • Olika bildstorlekar.
  • Blanda inte inne och uteljus.
  • Skaka inte för mycket, tänk på klippningen.
  • Tänk i sekvenser, gör gärna en s.k storyboard innan varje filmning. Jag har precis börjat och det är...ja, något bättre.
  • Kolla ljud och kamerabatterier innan start.
  • 30 sekunder innan varje sekvens, filma "miljöljud"
  • Glöm ej extra batterierna!
  • Glöm ej heller "cutaways" (inklippsbilderna.)

  • Teknik: 

Kamera:

Kameraval har ju återigen att göra med vad du vill filma. I mitt eget fall, observational style, så är det svårt att använda sig av en stillbildskamera som även filmar. Jag har en sådan som backup för att ha det alternativet. Men ljudet, som är så viktigt, är krångligare med en stillbilskamera. Det krävs extra arbete. Sedan är det svårt med en sådan, när man inte jobbar med fasta ramar utan bara måste köra på det mesta som rör sig. Beroende på priset, så så är det ju bättre om man har en kamera med knappar på utsidan och kan köra manuellt, men med det sagt, den Canon XA-10 som jag filmat Jemen och Mannen med Barnvagnen, den har inga yttre knappar och att köra manuellt kontra automat, är krångligt, därför har jag kört automat med förhoppningen att både klippare och färggraderaren kan justera i efterbearbetningen!

Jag har nu klarat av att investera i en professionell kamera som är en ren njutning, nämligen Sonys X-70 med 4K. En dröm, så är det. Det är ett ordentlig steg uppåt i jämförelse med xa-10:an. Den har hög skakningsnivå, bra ljus, alla knappar och lätt att köra manuellt, med vilket jag menar då vitbalans och bländare samt fokuseringen.

Min uppbackningskamera är inte klar, men tillsammans med XA-10 på de föregående turerna hade jag en Lumix GH-2:a och kikar nu på trean.  (4:an har 4K, men kostar mer) Stillbildsfotografering är fortfarande viktigt för mig.

Därtill så finns ju Iphonen nu mer, men självklart är ju ljudet inte det bästa och det krävs externt ljud som då är lite krångligt. Dessutom får man ju inte plats med hur mycket som helst på mobilen. Men jag har en Zoom H6, som är en annan höjdare, som extra ljudupptagare!

Tillbehör:

Tyvärr är det ju så då att alla märken verkar ha sina egna minneskort. Så för Sony CF och för Lumix SD. Jag kör SanDisk Extreme utan undantag. Korten lär rensas hela tiden eftersom de är dyra, så det behövs dubbla backuper på hårddiskar och bäst är ju LaCie.

Batterier, minst ett stort extra batteri per kamera. De är inte billiga.

Stativ. Jag har kört helt utan stativ på både Jemen och Mannen turerna, men kommer att hädanefter alltid att jobba med ett enbensstativ som är lätt och tar ingen plats. men också ha med ett större från Manfrotto.

Kamera ryggsäck. För mig är det ryggsäck som gäller. Av många skäl. Lättare att bära, lättare att jobba, men jag har inte hittat någon som passar utan jag har haft samma ryggsäck sedan 2010, som egentligen är gjord för laptops och tillbehör fr äventyrerae. men den säcken från Eagle Creek tillverkas inte mer.

XLR-kablar, minst en reserv.

Regnskydd har jag från KATA som funkar bra.

Fluffiga vindskydd för samtliga enheter.

Hörlurar. Jag har ett par som täcker hela örat och så skall det vara. Oerhört viktigt för den som gör allt själv, vilket jag gör och inte har råd med en extern ljudhjälpare.

Ljud. Jag har haft en Senheiser K6 med förlängning i alla år och fortsätter med detta för huvudkameran, men för SLR-kameran så kör vi Röde! Därtill har jag satat hårt på en pro-mygga från Sennheiser, AVX.

Filter. Hoya på samtliga kameror som skydd främst.

Pelican Cases. Jag har två varav en för huvudkameran, den andra för resten. Främst för transporter i olika miljöer.

Reflectorskärm. För bättre och jämnar foto gällande folk vid intervju.

Övrigt. Stativfäste för alla kameror.

Några rekommenderade inställningar för de som har den typen av kameror, oftast de för proffsbruk.

Manuell kontra automatiskt. Jag har på de bägge sista färderna och filmarna kört automat, mest beroende på att kameran inte hade några yttre knappar. jag valde den kameran från början på grund av storleken. På X-70 sitter knapparna perfekt och jag kör vitbaland, fokusering och bländare manuellt. När jag har tid.

Zebra och histogram. För mycket tjafs i bild tycker, bättre att försöka fatta hur ljuset fungerar. Det räcker att försöka filma...

Steadyshot. Absolut, men ej när kameran sitter på fasta stativet.

Format. HD (4K gäller nu). 16:9.

WB level, outdoors.

Rec lamp. Beep. Slå av. Skrämmer djur, de som inte vill bli filmade ser när den är på om lampan syns.

50i för DV pal, men 4K är ju än bättre då.

När det gäller det etiska...

Jag tycker det här är det svåraste med dokumentärfilm. Vad jag menar är, jag försöker alltid berätta för alla jag filmar hur jag tänker mig mon film eller hur de passar in. Likväl är det ju inte säkert att de gillar hur jag framställer dem. Jag försöker då få dem att förstå varför de har framställts på det här viset och hur det passar med vad jag vill berätta i filmen. Och är det fel som jag framställt dem? Jag anser att man heller aldrig skall lova ut att de får ha åsikter på hur filmen blir, men att de kan ha åsikter om hur det framställs. i slutändan är det ju min film och har jag då förklarat och de sagt ja, då står jag för det jag visar. OBS! Jag skulle aldrig hänga ut någon som skulle kunna utsättas för hot, våld eller död. Ja, inte ens hån. Det här måste man tänka på innan man börjar filma. Läs gärna boken Lies, Damn Lies And Documentaries av Brian Weston för perspective.

Viktigast dock är att börja filma nu på stört med vad man har! Man kan göra en film med utrustning under 30 000 kronor. Men då måste man göra allt själv. Och bra om någon skall få se resultatet.

För er som vill läsa kanske om annat jag skriver som inte rör uteliv och så, se här http://www.mikaelstrandberg.com/tag/svenska/

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2017-01-20 22:27   Panicmode

Det är då inte lätt. Dina tips och texter hjälper ska du vet :)
 
Svar 2017-01-21 06:10   explorermikaelstrandberg

Tack för det! jag läste någonstans att det produceras uppemot 15 000 dokumentärer per år i världen och att bara runt 600 blir visade för "publik", endera på TV eller festivaler, så alternativet är så att säga att använda de s.k plattformer som Yaddo, Distrify med mera, men även där måste man ju få "reklam" för att man finns till. Så det är inte lätt att leva på detta. I sverige är det nog inte mer än ett tiotal skulle jag tro.

Det till trots så är det bara att köra på tills man har en bra produkt och då hoppas någon kan hjälpa en.
 
2017-01-21 06:13   explorermikaelstrandberg

Här finns lite mer läsning, på svenska http://www.mikaelstrandberg.com/tag/dokumentar/ och än mer på engelska som kanske kan hjälpa http://www.mikaelstrandberg.com/tag/documentary/
 
2017-01-21 23:40   Betteroff

Tack för ett informativt och intressant inlägg, Mikael.

Visste att utrustning både kostar och tar mycket plats men funderar ändå på hur nyare teknik, tänker t.ex. GoPro och liknande kan ta över en del av dokumentärfilmandet, eller är det fortfarande långt bort?

Jag har jobbat både med traditionell video (om än bara som glad amatör :) ) och testade nyligen, på en äventyrsresa i Vietnam, med just GoPros och blev överväldig av användningsområdet på dessa små rackare!

Vore kul att höra din "take" på det hela med val av utrustning.

Emanuel
http://www.theadventurecrowd.se
 
Svar 2017-01-22 06:08   explorermikaelstrandberg

Hej Emmanuel! Just nu publicerar jag en rad artiklar på ämnet här https://www.facebook.com/explorermikaelstrandberg. Läs gärna dem också. Fler följer. I slutändan handlar det om vad du vill berätta och hur. Har man en bra idé, så kan ju GoPro funka också, men att kika på GoPro material i en timme, det känns....slitsamt. Och så är det ju ljudet.men för kortare grejer, absolut. Men som sagt, vad vill du berätta?
 
Svar 2017-01-22 18:28   explorermikaelstrandberg

Jag tar tillbaka detta med GoPro, se detta youtube klipp https://youtu.be/uptn76M8iDQ
 
2017-01-22 08:02   Headheretic

Kul läsning.
 
Svar 2017-01-22 10:04   explorermikaelstrandberg

Tackar, finns mer på https://www.facebook.com/explorermikaelstrandberg
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.