Lyssna inte på de negativa satarna!

Varje gång jag startar med ett större projekt, så någonstans längs vägen, så har jag skrivit en artikel som handlar om alla negativa människor som dykt upp längs denna och som på ett eller annat vis gör sitt bästa för att omintetgöra själva idén. Det är den typen av människa som å ena sidan ser sig själv som expert och vetande av det mesta, den typen som generellt kan kallas översittartypen, i min bransch ofta någon som ser allt i motljus. Eller å den andra sidan, alla dessa människor på olika positioner som säger att det är omöjligt, fullt av brister och generellt är extremt ovänliga utan någon annan anledning än att en frågeställning framförts. Dessa människotyper finns i alla länder och på alla platser. Och det är samma missunsamma människor som alltid dyker upp med åsikter när någonting går fel. Som exempelvis fallet med fyra britter som skulle skida över Island. Än idag attackeras de ständigt. Jag skrev denna artikel om det hela.

Fysiska Förberedelser För Expedition

Någon som vill göra en dokumentärfilm av sitt äventyr?

Jag tillhör de som gläder mig åt att nya tekniker gör möjligheterna för fler att göra dokumentär. Och helt klart är att det verkar inne att vara dokumentärfilmare helt plötsligt. Varje festival, varje kanal eller editing comissioner som man pratar med får bokstavligen tusentals anmälningar och förslag hela tiden. Beroende på vilken typ av dokumentärer man vill göra, så får man anpassa sin utrustning. Jag gör ju utan minsta tvekan vad som på engelska kallas observational documentary. Det innebär i stora drag mest handhållet filmande och möjligheter till att ha mycket grejer, är mycket små. Så jag tänkte dela med mig av mina tankar runt detta med filmande och vilken utrustning jag använder, eftersom jag ofta får dessa frågor. Kanske kan detta inspirera någon som går i dessa tankar att börja filma, att ta det steg som behövs för att komma igång.

Med Tiden Skall Allt Jag Äger Passa I En Ryggsäck

När klockan slog tolv stod jag bredvid stadskanalen tillsammans med bägge mina döttrar och följde Malmös helt sanslösa fyrverkerier. Jag kände mig å ena sidan ordentligt lycklig att bägge döttrarna nått den ålder när vi tillsammans kan uppleva denna årliga händelse, men å andra sidan fanns där i bakhuvudet, som alltid, tanken på de som av andra skäl inte kände samma sak. Jag tänkte på kostnaden för dessa fyrverkerier, hur dessa pengar i stället kunde ha gjort nytta genom att se till att stadens alla mindre lyckligt lottade - för det är många och de blir alltfler ser jag- kunde varit en del av firandet. Det var överdådigt, fyrverkerierna, och jag kände att det börjar bli dags för mig att ytterligare införa mer måttlighet i livet. Målet är att jag en dag har hela mitt bohag i en ryggsäck. Plus en väska med mina arbetsgrejer.

Snö