“Berätta om det då!” kräver Pam både irriterat och uppmuntrande.
De senaste tio åren har jag bott i stora drag bara i urbaniserade miljöer. Åren har rullat på. Så hamnade jag då här på Grönland i ett av de mest orörda naturområden som finns på jorden idag. Och så återvände det bara en dag, den där oerhört dominerande livskänslan som är så svår att sätta ord på och som väldigt få människor präglas av idag. Jag kallar det Skriet från Vildmarken. Inte bara för att Jack London´s succéroman från 1903 exakt beskriver vad jag menar och var den bok som en gång i tiden fick mig att inse att det fanns någonting mer intressant på andra sidan staketet där hemma i byn, utan för att det är ett varande som i det närmaste är okontrollerbart och som har förmågan att ruinera de flesta förhållanden med andra människor. Det är behovet att få vara fri, där ute i den stora naturen, helt ensam, tidlöst och bara känna att man är en liten del av den fantastiska omgivningen. Jag vet inte om det är den friska luften, den rena och oförstörda andningen som gör att jag inte kan få nog av det. Det känns som jag kan andas fullt ut. Det är okomplicerat, enkelt och alltid spännande. Tankarna är koncentrerade och aldrig störda av oviktigheter. Den har återvänt efter tio år nu, det här behovet av att få vara där hela tiden i det stora hela, eller vad man kan kalla det.
Pam var upprörd för att hon tyckte jag tappat koncentration på relationen. Jag förklarade vad som hänt. Hon förstod vilket var en oerhörd lättnad, uppskattade att jag berättade och refererade till någon nutidsfilosof and antropolog jag aldrig hört talas om. Han försökte också förklara det, men jag tror ingen riktigt kan förstå vad det är, om man inte har det. Säkert var det en viktig beståndsdel hos människan innan den urbaniserade världen tog över. Säkert är det ett varande som inte passar in mer i en modern livsmiljö. Men för mig har den återvänt och det oroar mig. För jag vill bara vara där ute. Fiske, vandra, springa, klättra, jaga och spåra. Ensam. Dygnet runt.
Därute känner jag mig helt trygg. Hemma. Fri. Pigg. Äkta. En känsla som bara kan överträffas av kärleken till familjen. Den är starkare. Frågan är om jag törs introducera dem till den här världen? Eller kanske har de den redan. Vi får se. Imorrn drar vi allihop ut på en lånvandring till fjorden med isbergen, så får vi se. Men jag måste lära mig att åter kontrollera skriet från vildmarken.
