Det finns en byst av Knud Rasmussen när man anländer till flygplatsen i Kangerlussuaq. Det finns en till i regeringsbyggnaden i Nuuk. Så stor är Knud Rasmussen, den dansk-grönländske upptäcktsresanden. För mig personligen har han länge framstått som positivt annorlunda jämfört med andra resenärer av sin tid, främst för att det i hans berättelser alltid fanns en lokalbefolkning som föreföll beundras av resenären själv. Men som så mycket annat beträffande mitt första möte med Grönland, så överensstämmer den bilden inte helt med verkligheten.
”Dom här bysterna är inget annat än en rest från kolonialtiden”, säger Klaus Georg, grönlänning född i Danmark, som forskat mycket i Knud Rasmussens liv och just gjort klar en PhD om Grönland: ”När min pappa kom hit första gången, så sade han som du, nu är jag förberedd och redo för Grönland, för nu har jag läst Knud Rasmussens böcker. Och det är ungefär som när man läst HC Andersen påstå att det är den rätta bilden av Danmark. Och det stämmer ju inte.”
Vi står inne i en halvmörk regeringsbyggnad som håller på att renoveras bredvid Knud Rasmussens byst och livfullt berättar Hans Georg vidare.
”Knud Rasmussen är ju en legend, en ikon när sammanvävd med Grönland och inuiter, men frågan är, vem är han ikon för och varför?” förklara Klaus-Georg: ”Han är ikon för Danmark och danskarna. Han är en betydligt mindre ikon för grönländarna.”
Redan när jag på hemmaplan läste en ny bok om Knud Rasmussen och insåg att han var son till en präst som hade mycket makt under Knuds uppväxt, så insåg jag direkt att här är det något som inte stämmer. Och mycket beroende på min tid i England, där jag efter många år förstod anledningen till att flertalet av mina kollegor hade så stort självförtroende och var så uttrycksfulla, jämfört med resten av befolkningen, som jag träffade på under mina färder där. Det hade att göra med att de hade föräldrar som ofta hade makt, ställning och möjligheter. Precis på samma sätt som för Knud Rasmussen. Jag säger detta för att jag vet att hade jag varit född en annan tid och i ett annat land, så hade jag inte haft de här möjligheterna jag har idag, för mina föräldrar hade varken pengar, makt, status eller möjligheter. Nu när Klaus-Georg berättade för mig och min besökande mycket gode vän, den mycket kunnige Lars Säfström, att den bild jag haft om den jämlike Knud Rasmussen, ja, den stämmer inte.
”Tänk själv om du växt upp i en liten torvhydda som de flesta grönländare hade gjort som kom till Ilulissat första gången och såg familjen Rasmussens hus” , berättar Klaus Georg där vi står i den gassande vårsolen utanför en kopia av föräldrarnas hus vid kyrkan i Nuuk: ”Det är klart att de direkt där kände sig mindre värda. Det måste ha imponerat på dem. Ett hus i tre våningar, en enda familj. Det visar på maktstrukturen som rådde.”
”Det måste väl ha gett Knud mycket självförtroende?” frågar jag med tanke på mina tidigare frågeställningar.
”Absolut. Knud såg mycket bra ut och hade mycket självförtroende, en svärmorsdröm, som gjorde expeditioner. Ja, hela sju stycken s.k. Thule Expeditioner. Men han brukade också leka med de grönländska barnen där han var alltid slädchauffören och de grönländska barnen hans draghundar och när han blev äldre och genomförde sina Expeditioner, så brukade han alltid ta de bästa hundarna i varje by han kom in för sin egen del. Och det retade många grönländare. Han tog det för givet att han skulle ha tillgång till dem.”
Att ha åsikter som inte är positiva rörande Knud Rasmussen är ett bekymmer. Att ha avvikande åsikter om Grönland än den gängse bilden som finns i Danmark likaså. Klaus Georg har svårt att nå ut i Danmark med en balanserad bild av både Knud och Grönland.
”De sista tio åren har det skrivits tusentals sidor om Knud Rasmussen i Danmark, där han är mycket populär. Det är han inte på samma sätt på Grönland. Han har gjort mycket för Grönland, satt ön och inuiterna på kartan, man vi dyrkar honom inte som en ikon här. I Danmark ser man Knud Rasmussen som grönländare, men han uppträdde som dansk här på Grönland med allt vad detta innebar. Och det gjorde att han inte var lika populär hos grönländarna, men det är det få som nämner i Danmark idag.”
Jag är ju heller ingen förkämpe för ikoner, eftersom jag aldrig träffat någon människa som inte bara är en vanlig människa som alla andra. Och så fort någon blir en ikon är det på uppdrag av någon som behöver få till att det skall vara så. Som Danmark med Knud Rasmussen. Och mitt besök här i Nuuk har ställt nästan allt jag fått med mig hemifrån angående ön, dess invånare och Knud Rasmussen på kant.
Upptäcktsresan fortsätter.
