De sista två veckorna så har jag kommit på mig själv att ha en känsla av att kvävas. Det enda som krävs dock för att bli av med denna hemska känsla, är att öppna balkongdörren eller hålla sig ute i den friska luften. Det hela började under besöket på Svalbard. Redan när jag kom ut från flygplatsen, trots halsfluss, så kändes den runt -10 grader sköna luften som ett livselexir. Jag kom på mig själv under hela veckan att dra in luft och känna att det här är ett måste för ett värdigt liv. Frisk luft.

Äntligen fick jag komma till Svalbard. Eller Spetsbergen som öarna egentligen skulle heta. Det här med Svalbard är ju ett namn taget från den norska nationalismens värsta dagar, när de ville knyta an till vikingarna och deras berättelser där de nämner att de varit på öar de kallar svalbardis. Men det finns inga bevis på att det gällde just de öar som idag kallas Svalbard. Så det var nog holländarna som var först.

Det är flera anledningar att jag aldrig återvänt till Indien sedan jag sist trampade mig genom detta vidunderliga rike. Jag måste erkänna det var en mycket tuff tid, när jag då cyklade från Calcutta (Kolkata idag) tillAmritsar via New Dehli. Oerhört med folk och uppmärkamhet, massor med okontrollerbar trafik och alltid någon typ av byråkratisk tidsdödare. Och när jag denna gång krånglade med allt byråkratiskt med visumet (allt mitt eget fel, skickade en gammal passkopia), så kände jag, nä, jag har nog fått nog av Indien. Så landade jag i Chennai (Madras) och jag insåg direkt att mycket hade hänt sedan sist och att det är en stor skillnad på norra Indien och södra.

Photo source: reddit.com

"Skulle du göra om det?" frågade Matt samtidigt som han slog på sin pannlampa och kröp ur sovsäcken.