Funderingar efter ett möte med astronauten Harrison Schmitt

Skulle du göra om det?

3 böcker om Arktis att läsa under jul- och nyårslovet

Recension: Friluftsmat

Jag minns med en viss skräck Blå Bands tunga och solida förpackningar med utemat på mina första vinterturer i Sarek i början av 1990-talet. De hade en rätt, köttfärssås med makaroner som smakade bra, men mag- och halsbrännecirkusen efteråt var i det närmaste helt osannolik. De satsade mycket på kolhydrater och kalorier. Lyckligtvis finns det fördel med utveckling! Med åren har torrfödan blivit mycket bättre. Efter Blå Band så kom det en hel del olika varianter och egentligen var dte först när nosrka Turmat och Real kom, som det fanns många olika rätter och smaker att välja på och som man verkligen såg fram emot att äta. Jag har provat en hel del varianter där mellan, men inget hitta som varit bättre. Anita Forsell hade en gång i tiden en serie rätter som inte kändes lika tunga utan lättare för hela kroppssystemet och jag har väntat på en ny variant av hennes torkade mat, men inget sett förrän nu!

Jag såg Ho Chi Minh, en sorts betraktelse

Jag har förut undvikit mausoleum över döda ledare. Som exempelvis Lenin på Röda Torget. Tyvärr. Jag måste säga det var en upplevelse att se Ho Chi Minh balsamerad, men främst själva dramaturgin runt det hela. Jag har ju lärt mig nu att bolsjevikerna var mycket duktiga dramaturger. Det räcker med att titta på Sergej Eisenstein´s mästerverk Potemkin för att förstå vilket värde den hade att få med sig massorna på Stalin´s galenskaper. Ho Chi Minhs Mausoleum är påfallande lik Lenin´s och i likhet med den bolsjevikiske ledaren ville inte Ho Shi Minh blasameras och ställas ut heller. Men så blev det. Och idag är det ett mästerverk i dramaturgi.