Hade det här hänt för tio år sedan hade jag gått på moln i dagar, nu blev det blott ett litet välkommet avbrott av glädje mellan det jag tog av nattblöjan på barnen och det att jag gick med dem till dagis. Väl hemma återvände jag till vardagen. Och såg i stället fram emot att gå och hämta barnen igen. Allt är så mycket roligare tillsammans med dem.

En gång i tiden var cykling mitt liv. Den tiden är ju för länge sedan förbi. Det var långfärdscykling som gällde och jag är än idag av den åsikten att det är den tuffaste av alla sätt att färdas på. Långa tider på färd, olika kulturer och ett evigt slitande. Men jordnära och rätt.

Jag har bott i stadsmiljö under många år nu och när jag för frågan om jag inte saknar vildmarken i norr, så svarar jag att det händer. Att bo i stad i Sverige är ganska enkelt, förutom Stockholm så är ju de andra tätorterna inte världens största, så det är aldrig långt till en plats som kan ge en kort vildmarkskänsla eller där det finns någon typ av skog och vatten. Ja, inte ens i Stockholm är det långt bort. Värre är det på kontinenten och bortom. Det jag saknar från norr är ytorna, den friska luften, fisket, jakten och den fridfullhet som följer i dessa spår. Jag saknar inte vardagen där, det är lätt att bli bortskämd med det multikulturella samhället som blir allt bättre på större orter. Och det kulturella utbud som finns och jag är helt säker på, bättre utbildningsmöjligheter för barnen. men, jag erkänner, ibland saknar jag att bara kunna starta en eld bredvid en prolande bäck där spåren efter bäver är tydliga och lukten av lite halvblöt ved. Mest den sprakande björken. Jag tror det är den mest välbefinnande upplevelse som finns, ja, att sitta framför en värmande sprakande eld.

"Vilka av alla dina resor tycker du har varit mest fantastisk?"

Den här bilden är den mest betittade och kommenterade av all bilder jag någonsin tagit. Att jag tar upp det i en liten artikel här, beror på att jag drömt i bilder hela natten. Jag börjar längta ut igen. Det är som en förbannelse. Jag är aldrig nöjd med vardagen. Jag har onekligen haft ett priviligierat liv som fått leva och resa och framförallt möta så många helt fantastiska människor världen över. Ändå vill jag ha mer. Så jag som nästan aldrig tittar på de bilder jag tagit, tittade på de foton jag samlat på mig på denna sajt, http://www.mikaelstrandberg.500px.com/, och kom fram till att bilden ovan beskriver min längtan.