Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Recension: Friluftsmat

Jag minns med en viss skräck Blå Bands tunga och solida förpackningar med utemat på mina första vinterturer i Sarek i början av 1990-talet. De hade en rätt, köttfärssås med makaroner som smakade bra, men mag- och halsbrännecirkusen efteråt var i det närmaste helt osannolik. De satsade mycket på kolhydrater och kalorier. Lyckligtvis finns det fördel med utveckling! Med åren har torrfödan blivit mycket bättre. Efter Blå Band så kom det en hel del olika varianter och egentligen var dte först när nosrka Turmat och Real kom, som det fanns många olika rätter och smaker att välja på och som man verkligen såg fram emot att äta. Jag har provat en hel del varianter där mellan, men inget hitta som varit bättre. Anita Forsell hade en gång i tiden en serie rätter som inte kändes lika tunga utan lättare för hela kroppssystemet och jag har väntat på en ny variant av hennes torkade mat, men inget sett förrän nu!

Jag äter inte kött mer, men fisk och ägg en gång i veckan. Mer när det inte finns annat. Jag har ännu några fysiskt mycket tuffa färder framför mig och funderar mycket på det här med kost nu för tiden. Kroppsligt sett har jag inte mått bättre någonsin. Jag känner mig ren, stark och frisk. Men jag ser att jag inte har samma styrka i gymmet, sedan jag tappade 16 kg och slutade med kött och framförallt mina oerhörda mängder mjölkprodukter per dag. Så jag har funderat på hur jag skall klara månader på torrmat och ha kraft nog att klara av det jag vill göra. I samband med mina tankar kom en förfrågan från företaget Friluftsmat i Uppsala om jag kunde tänka mig prova och resencera deras friluftsmat. Utmärk tajming!

Så igår, dagen före julafton, åkte jag ut till ett vindskydd i det som finns av skog i Skåne och ett vindskydd för at vi alla skulle kunna testa deras icke köttprodukter. Det var frukost, lunch och middag för två personer i en dag. För oss räckte det för hela familjen i nästan två dagar. Det var gröt med nötter, musli, potatis, morötter, rödbetor, grönsakssoppa, Ratatouille, bondomelett och äggröra. Här var den då, den lättare maten men med tillräckligt med kalorier och kolhydrater för långa turer, men som hade en naturlig smak av riktig mat! För mig är idag företaget bakom lika viktigt som innehållet. Exempelvis skulle jag aldrig sälja en film till National Geographic TV eftersom det ägs av FOX Media (Rupert Murdoch imperiet), det går emot allt jag tror på.  Så jag frågade Tobias på Friluftsmat hur de kom till och idén bakom:

   Vår VD (Ywon) är veterinär i grunden, och då hon för fyra år sen testade fram bättre mat för sällskapsdjur började hon använda sig av bl.a äggpulver eftersom det innehåller så många viktiga näringsämnen. Och helt plötsligt började det komma förfrågningar från friluftsmänniskor som ville köpa det. Så då startades Friluftsmat, och sen dess har vi utvecklat produkter efter aktiva människors behov.

   Det som driver oss är att vi vill erbjuda människor i naturen bättre mat, samtidigt som de får en ny aktivitet - matlagning.
Produktsortimentet utvecklas konstant för att man ska slippa äta samma frystorkade färdigrätter varje gång man är på utflykt.

   Vi tillverkar inte råvarorna själva, utan köper in stora kvantiteter lufttorkat som används till att kombinera produkter. Mycket av det vi köper in är närproducerat och ekologiskt. Inom kort blir företaget Äkta vara-certifierat, vilket innebär att produkterna inte innehåller några tillsatser.
Även laktos- och glutenfria produkter är under utveckling.

    vi testade maten under en dag i vindskydd i ett evigt strilande regn och den skånska vinden som sjöng i grantopparna och ungarna har efter ett år i svenska dagis blivit bortskämda på olika vis, exempelvis med evigt lagad mat och att all mat inte för se konstig ut, vilket torkad tomat gör, å det vägrade äta någonting annat än äggröra och bondomelett. Vilket de tyckte smakade exakt lika osm i skolan och på dagis! Vi vuxna gillade alla möjligheter som fanns att kombinera rättarna och extra maten som torkade tomater, kiwis med mera. Höjdaren var äggrätterna och Ratatouillen med allt smakade mycket bra och kroppen kändes lätt och fin efteråt, vilket är mycket viktigt. Så jag tror att äntligen har det dykt upp ett alternativ som känns mer naturligt och smakar bättre än det som finns på marknaden just nu.

   I övrigt är förpackningar och pris standard vad som finns på marknaden idag, men smaken och lättheten efteråt gör stor skillnad!

*Övriga tester jag gjort kan ni läsa om här!

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.