Jag har länge närt på en idé att göra en serie filmer om människor som vill vara hjältar. Och om de som verkligen är det. Vi lever ju i en tid när samhället vi lever i ser på hjältar på ett annat sätt än för blott något decennium sedan. Den här urgamla glorifierade bilden av den manliga äventyraren med istappar i skägget som tittar kraftfullt in i horisonten får väl anses som ganska död. Tack och lov. Hur som helst var det i den här genren jag började leta efter de som vill vara hjältar än idag. Jag hittade män framförallt. Äventyrare. De som fortfarande lever kvar i det föregående seklet beträffande bilden av hur en riktig hjälte skall vara. Och det är en hel del som gör det. Lever kvar i det förgångna.
Så jag har under en längre tid förberett mig både fysiskt och fyllt på kunskapen i skallen. Jag har exempelvis fysiskt tränat hårdare än jag gjort på minst 15 år, bytt livsstil och gjort grundliga efterforskningar på alltifrån mänsklig psykologi till vad är möjligt att genomföra ren fysiskt. För alla de jag pratat med har idéer om att göra saker som ingen annan människa gjort förut. Vilket jag köper med enkelhet. Så är vi människor i grunden, tror jag, vi vill försöka överträffa oss själva, och andra, på olika sätt och vis.
Men just nu har jag fastnat fullständigt med själva initialidén om de som vill vara hjältar. Och det beror på att de jag haft att göra med, ett ganska grundligt arbete, är helt möjliga att samarbeta med. De är utöver det vanliga selfie fotot som flertalet av oss tar, de är så självupptagna att det är skrämmande. Kanske var jag så en gång i tiden, jag hoppas inte det och jag tackar åren för att de anlänt och jag fått perspektiv, men faktum är att de har en sådan självbild av sin egen förträfflighet, så att det går inte att föra ett normalt samtal. Och trots att deras berättelser är spännande och intressanta, så står jag inte ut, utan lägger ned projektet. Mina samarbetspartners håller med. Det är inte värt priset för att stå ut med att berätta om de som ser sig som hjältar.
Varför berättar jag det här? Jo, mycket för att jag märkte att exempelvis media var mer intresserade av de som vill vara hjältar än de som är hjältar. Till följd av att det fanns mer komplikationer och drama hos de som vill vara hjältar. Så är media, så det köper jag också. Men jag nämner detta för att jag tror vi måste försöka förändra den här bilden hur en hjälte skall vara. För mig då, i ett större perspektiv, någon som lägger ned hela sitt liv för att göra något för andra. Det kan vara alltifrån en okänd medmänniska vid Stadsmissionens soppkök till någon mer globalt kända som exempelvis Edward Snowdon eller Naomi Klein. Två som också vill synas i media och som tar selfies, men försöker göra skillnad för fler. Så jag tror också att vi måste försöka utveckla just den här s.k äventyrsbranschen och föra fram de som på ytan gör s.k historiska utmaningar men som gör något mer än bara berättar om sig själv. Typ min vän Olly och hans Nekton projekt.
Så, jo, jag själv då… jag vill vara bakom kameran.
"Den här urgamla glorifierade bilden av den manliga äventyraren med istappar i skägget som tittar kraftfullt in i horisonten får väl anses som ganska död. Tack och lov"
Varför måste det vara så fel?