Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Äventyr och jaget

Jag har länge närt på en idé att göra en serie filmer om människor som vill vara hjältar. Och om de som verkligen är det. Vi lever ju i en tid när samhället vi lever i ser på hjältar på ett annat sätt än för blott något decennium sedan. Den här urgamla glorifierade bilden av den manliga äventyraren med istappar i skägget som tittar kraftfullt in i horisonten får väl anses som ganska död. Tack och lov. Hur som helst var det i den här genren jag började leta efter de som vill vara hjältar än idag. Jag hittade män framförallt. Äventyrare. De som fortfarande lever kvar i det föregående seklet beträffande bilden av hur en riktig hjälte skall vara. Och det är en hel del som gör det. Lever kvar i det förgångna.

Så jag har under en längre tid förberett mig både fysiskt och fyllt på kunskapen i skallen. Jag har exempelvis fysiskt tränat hårdare än jag gjort på minst 15 år, bytt livsstil och gjort grundliga efterforskningar på alltifrån mänsklig psykologi till vad är möjligt att genomföra ren fysiskt. För alla de jag pratat med har idéer om att göra saker som ingen annan människa gjort förut. Vilket jag köper med enkelhet. Så är vi människor i grunden, tror jag, vi vill försöka överträffa oss själva, och andra, på olika sätt och vis.

Men just nu har jag fastnat fullständigt med själva initialidén om de som vill vara hjältar. Och det beror på att de jag haft att göra med, ett ganska grundligt arbete, är helt möjliga att samarbeta med. De är utöver det vanliga selfie fotot som flertalet av oss tar, de är så självupptagna att det är skrämmande. Kanske var jag så en gång i tiden, jag hoppas inte det och jag tackar åren för att de anlänt och jag fått perspektiv, men faktum är att de har en sådan självbild av sin egen förträfflighet, så att det går inte att föra ett normalt samtal. Och trots att deras berättelser är spännande och intressanta, så står jag inte ut, utan lägger ned projektet. Mina samarbetspartners håller med. Det är inte värt priset för att stå ut med att berätta om de som ser sig som hjältar.

Varför berättar jag det här? Jo, mycket för att jag märkte att exempelvis media var mer intresserade av de som vill vara hjältar än de som är hjältar. Till följd av att det fanns mer komplikationer och drama hos de som vill vara hjältar. Så är media, så det köper jag också. Men jag nämner detta för att jag tror vi måste försöka förändra den här bilden hur en hjälte skall vara. För mig då, i ett större perspektiv, någon som lägger ned hela sitt liv för att göra något för andra. Det kan vara alltifrån en okänd medmänniska vid Stadsmissionens soppkök till någon mer globalt kända som exempelvis Edward Snowdon eller Naomi Klein. Två som också vill synas i media och som tar selfies, men försöker göra skillnad för fler. Så jag tror också att vi måste försöka utveckla just den här s.k äventyrsbranschen och föra fram de som på ytan gör s.k historiska utmaningar men som gör något mer än bara berättar om sig själv. Typ min vän Olly och hans Nekton projekt.

Så, jo, jag själv då… jag vill vara bakom kameran.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2016-08-18 08:57   surfaren
"Den här urgamla glorifierade bilden av den manliga äventyraren med istappar i skägget som tittar kraftfullt in i horisonten får väl anses som ganska död. Tack och lov"

Varför måste det vara så fel?
 

Läs mer i bloggen

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg