Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

En ny kärlek - bouldering

Jag måste bara få dela med mig om en ny kärlek!

Härom kvällen såg jag en film på Netflix, jag inte skulle ha sett för bara några månader sedan. Den heter Valley Uprising och är en inblick i vår världs idag mest kända klippklättrarplatser, Half Dome och El Capitain i Yosemite National Park. Det här med bara fysiska utmaningar utan någonting mer, ja, det är helt enkelt inte min stil. För det handlar filmen om till viss del, men mycket, mycket mer. Hur världen ser ut idag och en livsstil som jag köper lätt. Hur som helst, så såg jag den, med stor glädje, helt enkelt för att filmen fått ett nytt gemensamt familjenöje, bouldering.

Ibland har jag svårt att sova av muskelvärken efter ett par timmar med de konstgjorda klätterblock som vi har i Malmö, men lika mycket för att jag vll dit igen. Jag är ganska kass. Fortfarande en aning för tung och en aning för stel, men det blir bättre. Min partner är riktigt duktig, så det gör att jag vill bli riktigt duktig. Hon var tidigare gymnast och det märks i hennes höft och fotarbete.

Boulderingen är en sådan här aktivitet som bara har att göra med ens egna ”framgångar”. Man tävlar bara mot sig själv. Man tar små steg framåt varje gång, även dåliga dagar och det krävs 100% koncentration. Nya grepp, nya ”moves” och försöka läsa av hur man skall ta sig upp en speciellt utvald led. Och allt man behöver är krita och klätterskor för att få lite extra hjälp av tekniken. Annars har man allt så fort man vaknar och stiger upp!

Ungarna kommer väl inte särskilt långt, men de försöker hela tiden. Jag tar med dem till en klätterklubb en gång i veckan så de får klättra på topprep och det är oerhört hur det har hjälpt till att framförallt hjälpa den eleganta balettdansösen Eva i sitt självförtroende. Dana hon gör mest som hon vill hela tiden och när hon klättrar är det bara vilja och kraft, ingen elegans som Eva som glider upp och kollar varje steg eller grepp hon skall ta innan hon flyttar sig uppåt.

Dessutom som gör det att vi tillbringar hela dagar utomhus, vilket är kanske mest viktigt. Att bo  stad har sina frödelar, men riktiga naturupplevelser är mycket få. Men att vi hittat bouldering är livsviktigt.

Klart är att vi vill gå vidare. Och då lockar det att prova att friklättra. Mer Royal robbins och Alex Honnold än The Monkey´s.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg