Bloggar > Fjällfunderingar... > Iter Lapponicum

Fjällfunderingar...

...och andra tankar

Iter Lapponicum

300 år sen Carl Linnéus-Carl von Linné- föddes, 275 år sen han gjorde sin lappländska resa. Så vitt jag vet var han i Lappland bara en gång.

30 år sen, drygt, jag reste till Lappland första gången, sju år sen senast, nu kändes det absolut dags igen!

Iter Lapponicum - Lappländsk resa!

Det är inte enkelt att resa till Lappland, även om det var mycket smidigare för mig än för Calle. Men 28 timmar med sex byten mellan bussar, tåg och båt gick åt innan jag äntligen kunde börja vandra!

Ensam. 

"Har du gått ut från Ritsem" var en fråga jag fick flera gånger under min vandring. Ehh, nää, jag har gått från Vaisaluokta... Räknar alla utom jag när man går på båten som startpunkt?

Från Vaisaluokta till Staloluokta längs Padjelantaleden. Lite stadsstressig i början, upp tidigt, gick ganska långa etapper och kom till Stalo redan efter två och en halv dag...

Varför så bråttom?

Lugna ner dej!

Du ska vara ute tretton nätter!

Lyckades varva ner där i Staloluokta, trots helikoptertrafiken... Kyrkkåtan, promenad upp på Unna Dijdder.

Yesss!!! Lapsk alpros!!! Fast blomman hade vissnat, men ändå!

Fortsatte till bron över Staddajåhkå, satte tältet där och gick upp till Sårjåsjavvre, ack, så vackert! Och konsul Perssons lilla rara stuga...fast han skulle behöva måla om utvändigt...

Nästa dag strövtåg på Jiegnaffo i hopp om att hitta raggfingerört. "Den är överblommad" sa stugvärden i Stadda. Men kanske jag hittar den ändå,bladen, själva plantan? 

Nä. Inte.

Man kan ju inte få se allt...

Fick inte se Sulitelmamassivet ordentligt heller. Hon var så blyg den dagen, dolde sina vackra toppar i moln. 

Förresten, vet ni vilken häftig kanjon Staddajåhkå rinner i, om man viker av från leden och följer den uppströms bron? Ett ställe nyper det till så det bara är nån meter bred spricka för vattnet att ta sig genom!

Hade tänkt gå till Pieskehaure och Vaimok, men regn verkade vara på väg och vadet över Hadditjåhkå kan vara knepigt så här tänkte jag om.

Tänk, det gick nästan en hel vecka innan jag avvek från färdplanen jag lämnat hemma på köksbordet. Inte dåligt, det bukar annars ske på andra-tredje dagen!

Tillbaks mot Stalo för att gå leden förbi Tuottar och vidare ner genom Tarradalen. Vackert och lättgånget ända ner till Tarraluoppal. Där efter blev växtligheten bara tätare och tätare. "Jag vill bara bort från det här grönsakslandet" sa en man jag mötte mellan Såmmarlappa och Tarrekaise. Han slog irriterat med handen mot en stormhatt och jag höll med.

Men ändå, så underbara orkidéängar, tätt, tätt med ljuvligt doftande brudsporre och andra orkidéarter!

Äntligen framme vid bron över Tarraätno! Fortfarande gott om tid, tänker ta en sväng upp i Gurávagge, så är jag faktiskt lillbaks på ursprungsplanen...

Men först en kväll, en natt och en hel dag i tältet vid bron över älven i väntan på att ösregnet ska ta slut. Det gör det kl 18.00! Som att stänga av duschen!

Ingen topptur på Gurátjåhkå som jag tänkt. På väg upp mot rastskyddet i dalen kom regnet igen, envist smattrande. Ställde ryggan i stugan och gick opackad i regnet så jag fick se utsikten ner mot Vájmok. Konstaterade att mina regnbyxor läcker som ett såll...

Nästa dag solig morgon, upp tidigt, skynda iväg för att utnyttja det fina vädret så länge det nu varade. Vilket var nästan hela dagen!

Stressvandrade förbi Tarrekaisestugan till Njunjes. Tvärstopp! Det var alldeles för vackert där för att inte stanna! Och så har visst fjällbruden en lokal där... Har sett henne i Norge, men aldrig i Sverige, förrän nu! Ett enda blommande exemplar under bron. Klättra ner och fota. En bild, sedan "VARNING!" Batteriet i kameran var slut... Underbart med elektroniska prylar.

Hur blir det om man skaffar GPS? Hur många kilo batterier går åt då?

Där Carl Linnéus startade sin fjällvandring avslutade jag min, i Kvikkjokk. Liksom han är jag både förtjust och förundrad över blomsterprakten och artrikedomen. Har sett flera växter jag aldrig sett förut, lappgentiania, smalviva, fjällklocka...jag är nöjd fast jag inte hittade raggfingerört.

Jo, förresten, ni har väl varit uppe på Sjnjierák?!? Det lilla skruttfjället som bara ser ut som  en  backe med tråkig granskog nerifrån Kvikkjokk?! Det visar sig bjuda på en vidunderlig utsikt över Sarek! Där kan man sitta länge med karta och kikare, titta, längta, minnas och kanske börja planera nya vandringar.

Och skulle ni få hemresan bokad så som jag, med några timmars uppehåll i Jokkmokk, passa på att besöka Ájtte, fjäll- och samemuséet. Mycket intresant och lärorikt! 

En bra avslutning på min "Iter Lapponicum"

 

 

 

 

 

 

Inlagt 2007-08-17 20:30 | Läst 5703 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2007-08-19 15:34   brigas
För några år se nsåg fjällbrudarna ut som fotbollar som någon klistrat fast här och där på bergväggen.
Snjerak var "mitt" träningsberg förr,jag sprang upp och runt de tre rösade topparna flera gånger i veckan.
Gjorde det i höstas en strålande vacker höstdag igen,Jag orkade hela vägen utan att gå ett enda steg och kände mej så belåten,inte gick det mycket saktare heller.
Synd att så många inte uppskattar den frodiga djungeln iTarradalen,med alla vackra blommor,men det är kanske mest myggen de ogillar..
 
2007-08-19 15:42   BrittMarie
Jo, visst är Tarradalen vacker på sitt sätt, men som sörlänning är det ändå de öppna fjällhedarna och vidderna som lockar och tilltalar mest!
Myggen var inte alls farliga, inte ens i Tarradalen.
Springa uppför Snjerak, imponerande, du skulle tycka Lidingöloppet är platt mark...
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!

Aktuellt: Glidsnöskor