Jag har precis avslutat några långa dagar av djupgående forskning kring hur man bäst förbereder sig för några av världens högsta berg och för att påbörja en period av alpinism och bergsbestigning. Jag har alltid känt en vördnad för bergen, som om de ropar på mig – en kallelse från vildmarken, bergen. Och jag har alltid tänkt att innan jag slutar leva, ska jag tillbringa några år med att lära mig bergsbestigningskonsten och tillbringa tid bland bergen. Nu är tiden inne.

Elden och drömmen är fortfarande mycket starka. Jag har hållit på med det här jobbet i snart 39 år. En ganska lång karriär. Och det tog inte mer än tre veckor efter den utmattande men extraordinära korsningen av Grönlandsisen innan jag började drömma om nästa expedition igen. Det förvånade mig, eftersom jag under de senaste åren har känt att när man passerar 60 års ålder är det dags att lämna den självförhärligande arenan, bli munk och tjäna andra. Det var min plan när jag återvände från Grönland. Men två saker förändrade den idén. För det första mötet med "Explorer-In-Residence" i London i oktober, arrangerat av Jeff Willner och Kensington Tours. Att möta några av de mest exceptionella människorna och upptäcktsresande som lever idag gör det omöjligt att inte vilja fortsätta utforska, resa, leva livet till fullo och tänja på gränserna för vad som är möjligt – oavsett ålder. För det andra, den eld som brinner inom mig – en längtan så stark att den är okontrollerbar – finns bara där.

För mig innebär det tidiga morgnar, en kopp kaffe medan jag skriver dagbok, mediterar, gör 30 minuters rehab, stretching och yoga, och sedan börja jobba. Just nu handlar jobbet om att gå igenom en hel del väldigt känslomaterial från tre olika resor: Defender X, cykeläventyret med mina döttrar och korsningen av inlandsisen.