Idag har det gått två månader sedan jag kom hem efter att ha korsat inlandsisen på Grönland. Att anpassa sig till det vanliga livet efter att ha tillbringat över 30 dagar med att dra en pulka över en av världens största inlandsisar, upp till tio timmar om dagen, sova i tält, följa extremt fasta rutiner och för det mesta känna sig väldigt fri och privilegierad – ja, det är inte lätt. Det handlar inte om att komma hem, det har jag gjort många gånger förut. Det är känslan av att ingen någonsin riktigt kommer att förstå detta. Väldigt få gör det, så det är jag van vid efter 38 år av sådana här äventyr. Och jag vet att det bästa är att snabbt komma in i sina rutiner igen. Att starta dagen som vanligt.

För mig innebär det tidiga morgnar, en kopp kaffe medan jag skriver dagbok, mediterar, gör 30 minuters rehab, stretching och yoga, och sedan börja jobba. Just nu handlar jobbet om att gå igenom en hel del väldigt känslomaterial från tre olika resor: Defender X, cykeläventyret med mina döttrar och korsningen av inlandsisen.

Det svåraste för mig den här gången har varit att hitta tillbaka till min sömn och att inte överäta. Under den första månaden kunde jag bara sova 4, max 5 timmar per natt, och kände mig extremt trött under dagarna. Det har inte hjälpt att jag festat av och till (men det var värt det!) och ätit enorma mängder mat och desserter. Min vilopuls har fram till igår varit väldigt hög, över 50, men nu är den nere på 44. Det betyder att jag har återhämtat mig helt. Men det tog två månader.

Låg puls betyder bra sömn. Så, sedan jag träffade min kärlek, Hannah Pierce-Carlson, i Lissabon, har min dåliga sömn vänt. Kärlek och närhet gör verkligen stor skillnad!

Vad gäller överätandet – det finns så mycket god mat där ute! Och efter att ha ätit över 6000 kalorier per dag, de flesta av dem skräpmat som sötsaker och chips, har jag vid 21-tiden varje kväll varit extremt hungrig. Nu är jag tillbaka på min vanliga idrottsdiet från Marta Naczyk, och träningen är också tillbaka på rätt nivå. Ja, ett nytt äventyr väntar inom ett år.

Var det värt det, att korsa inlandsisen? JA! Att ha klarat det känns mycket bättre än att inte ha gjort det – jag vet båda känslorna...

Det enda som egentligen gjort ont är att mina döttrar tyckte att jag var borta lite för länge. Men å andra sidan var det en resa för dem också, och jag kan se att de har tagit mer ansvar och vuxit som små människor.