Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2024-11-02 16:29   OBD
Ett stort GRATTIS till att ni har varandra!
 
Svar 2024-11-02 16:36   explorermikaelstrandberg
Tack Disman!
 
2024-11-05 06:59   Trottoarbonden
Så længe man ær igång och har en uppgift klarar man kylan.
 
Svar 2024-11-05 07:53   explorermikaelstrandberg
Så är det ju. Nu blev det här lite väl "överdrivet" skrivet, så illa var det inte....
 

Läs mer i bloggen

Teaser 3 – DYE-3 i sikte

Dag 17. 400 km bakom oss, 250 kvar. En övergiven radarkupol (DYE-3) bryter den vita horisonten och bevisar att kartan stämmer.

Grönlandsexpeditionen – när kroppen sätter gränser

Varje kväll efter en lång dag på inlandsisen under Grönlands korsningen, när vi stannade till och det var dags att slå läger, var mina knän så stela att det nästan var omöjligt att böja mig ner och ta av skidorna. Jag fick av dem med hjälp av skidstavarna – där jag utvecklat en teknik för att öppna bindningarna. När de väl var av visste jag att nästa fas skulle bli plågsam, för att rulla ut tältet, tvingades jag ner på knä. Så jag utvecklade en metod där jag tog ett litet hopp, tvingade mig att böja knäna och landade på dem. Klart. Jag tog smärtstillande varje natt för att kunna sova, vilket aldrig var ett problem.

Båda knäna har brosk sprickor. Läkaren sa att en operation behövdes, men det fanns ingen garanti för att det skulle hjälpa. Jag fick leva med det. Jag berättade inte för någon, och ingen frågade. Det orsakade en del irritation i teamet när stelheten blev extra påtaglig under dagarna, för det försenade schemat med några minuter, och på sikt fick vi mindre vila. Vid de värsta tillfällena var jag tvungen att be Anders hjälpa mig få på skidbindningarna. Det var plågsamt att erkänna.

Teaser 2 – Tidigt slit på Grönlands inlandsis

Tre dagar in. Kullar, stenblock och branta backar – vackert och brutalt på samma gång.
Vi har rest vårt första läger på en platt, vit snö-ocean. Det kan vara dag fem, kanske dag sex – tiden är redan suddig.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg