Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

3 prylar som räcker för att göra en dokumentär

Häromdagen fick jag följande fråga av en läsare;

"Jag antar man behöver en massa prylar för att göra en dokumentärfilm om sin resa ?"

Nä, faktiskt inte! Egentligen bara tre saker. I synnerhet om man vill göra någonting i ett land där det i stora drag är förbjudet att föra in proffessionell kamera utrustning. Som exempelvis Jemen.

Jag visste innan den färden att jag behövde en proffs kamera för att kunna göra en säljbar film, men att den fick lov att se ut som en amatörkamera, vara liten, enkel och så att jag kunde smuggla in den i delar. Jag var också ganska övertygad att den kunde bli tagen av myndigheterna redan vid ankomst eller bli förstörd av de tuffa yttre omständigheterna och att jag därför behövde en backup kamera. Med samma funktion som föregående, att se amatöraktig ut, men i själva verket vara en proffs kamera. Jag visste också att ljud är helt avgörande för en bra dokumentär samt att jag inte har mycket pengar. Likaså att begränsat utrymme var en verklighet. Så jag frågade runt bland de dokumentär filmare jag har som vänner världen över och kom du fram exceptionellt bra lösning som nu gjort att jag återvänt hem med över 200 timmar film från Expedition Jemen med Kamel.

 Jag skulle därför med fördel rekommendera följande lösning;

1. Som huvudkamera, där även B-ljudet är acceptabelt, så blev det en Canon XA10 som blev svaret. Liten, lätt att plocka isär och gömma, enkel att sköta, med bildstabilisator av hög klass eftersom stativ tar man inte med på en sådan färd med dessa omständigheter, och det enda som är ett problem ibland, är att man saknar knappar för att justera ljus, skärpa, vitbalans, utan man måste göra det på en liten skärm. Ljudet utan extern mikrofon är helt godkänt och den är tålig. Att ta med sig en s.k Pelican case är också omöjligt under rådande förutsättningar i ett land som Jemen, så den lär packas i en skjorta i ryggsäcken. Extra batterier behövs så klart, men räcker länge. 

2. Som backup kamera valde jag en Panasonic Lumix DMC GH2 för att den både fungerade som stillbildskamera och kunde användas att filma. och när den väl användes, kanon! Lätt att sköta, tar finfina bilder, bra film, har även fullt tillräcklig mikrofon även för intervjuer i stressituationer. Stillbilderna mycket bättre än de Nikonkameror jag har. Ser dessutom ut som en billig turistkamera. Men HD film så klart! 

3. En tålig mikrofon, och jag valde en Sennheiser K6som är tålig och säker. Körs på ett AA batteri. 

Till detta kommer någon mikrofonkabel, extra batterier och för att driva allt detta hade jag med mig grejer som solpanel, batteri med mera från Human Edge Tech ihopsatt av paret Tom och Tina Sjögren i San Fransisco.

Med dessa grejer så gör man med fördel en dokumentär. Självklart lär manus, programidé och dramaturgi vara av klass hög nog för att få intresserade köpare, men det är en helt annan historia!

För er som eventuellt vi se mer klipp från Jemen resan, se här!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Den tunna platsen Cayambe knäckte oss. Cotopaxi gav oss soluppgång. Den riktiga segern var laget.

Det kändes som om revbenen knäcktes inifrån.

Jag packar igen

Packar igen.
Det gör mig alltid glad.
Det betyder äventyr. Ett mer krävande liv, men på ett bra sätt. Bra människor, tydligt syfte och oftast bättre sömn än hemma.

Sedan jag kom tillbaka från Kirgizistan i början av augusti har livet varit allt annat än enkelt. Jag vet att jag är väldigt privilegierad på alla sätt, men tomheten efter en expedition bryr sig inte om sådant. Den kommer ändå. Och med åldern blir den inte mildare. Man ser saker klarare. Man ser vad som håller på att glida en ur händerna.

Tvärs över det frusna gränslandet

”Äsch, det är normalt!” sa Jura Grigorovitj till mig när jag påpekade att köldsprickorna på båda hans kinder blödde.

Men det var inte normalt ens för Jura och hans eveniska renskötarkollegor—Tolja; Slava, gruppens ledare; och Slavas hustru Vika. De skulle föra mig och mina tre Sakha-baserade teammedlemmar—Egor, Jura och Bolot—sexhundra kilometer söderut från byn Uchugaj i Jakutien till Ochotska havet. Vi hade 35 renar och 16 träslädar till vårt förfogande för att frakta nästan ett ton mat, bränsle och utrustning. Färden gick längs en sekelgammal handelsled genom jordens kallaste bebodda område och skulle ta 50 dagar.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips