Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

5 viktiga kanske annorlunda prylar för öken äventyret

Jag fick en förfrågan häromdagen angående vad som var viktigt att ta med sig på en ökentur. Från en svensk. Det var lite förvånande, för att jag känner inte till någon i landet, förutom vårt lands främsta kvinnliga resenär Marianne Ahrne, som ger sig ut på ökenäventyr. Förmodligen för att skogen, bergen och kylan är mer en del av vårt kulturarv. Men jag tänkte, ja, varför inte skriva en liten artikel om det då....

Oavsett hur man färdas, så har allt att göra med vatten i öknen, så de två första tingen är då självklart, för det första:

1Något att transportera vattnet. Har man packdjur, kan man kanske bära 50 liter i olika plastdunkar. Men om man färdas och bär allt själv, kanske den allra största Camelbaken som finns. Det absolut största utropstecknet på denna färd var en 3 liters Camelbak, en riktig vinnare!

2I regel behöver man filtrera vattnet, som endera kommer från en brunn eller från någon som tagit det från en brunn och nu har det i en oljetunna. Jag använde MSR:s pump, men jag vet att Johan Ivarsson, på sin Namibianska strövtur bar med sig jättelika Katadyn filter för saltvatten.

3Kompass, GPS.....och förhoppningsvis en dräglig karta. I stort sett finns det Tactical Pilotage Charts (TPC) som täcker i stort sett hela världen, även om de är 1:500 000, så gör de stor skillnad!

4För första gången använda jag Teva och gick i hela tiden och trots 12-16 kg på ryggen, inga problem. Mycket bättre än kängor. Fötterna mår så mycket bättre, bara man sköter dem med Helosan innan sömnen.

5. Ännu en underbar upptäckt i stället för en traditionell khafiyya, var en s.k tophat från Termo, som gav mer "kyla", fläktande vind och gav bättre översyn av området. Se bilden ovan.

Ja, som en liten parantes i livet, kanske.....för den som funderar på att ge sig ut i öknen!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2012-09-04 08:14   seobserver
Efter att ha burit vårt eget vatten i den Syriska gruslådan bestämde vi oss att den väsentligaste deltagaren sakades i vår lilla grupp. Kamelen som orkade bära vida mer än vi.
Du tycks ha fått till det väsentligaste. Trevligt skrivet oxså. Bugar!
 

Läs mer i bloggen

Den tunna platsen Cayambe knäckte oss. Cotopaxi gav oss soluppgång. Den riktiga segern var laget.

Det kändes som om revbenen knäcktes inifrån.

Jag packar igen

Packar igen.
Det gör mig alltid glad.
Det betyder äventyr. Ett mer krävande liv, men på ett bra sätt. Bra människor, tydligt syfte och oftast bättre sömn än hemma.

Sedan jag kom tillbaka från Kirgizistan i början av augusti har livet varit allt annat än enkelt. Jag vet att jag är väldigt privilegierad på alla sätt, men tomheten efter en expedition bryr sig inte om sådant. Den kommer ändå. Och med åldern blir den inte mildare. Man ser saker klarare. Man ser vad som håller på att glida en ur händerna.

Tvärs över det frusna gränslandet

”Äsch, det är normalt!” sa Jura Grigorovitj till mig när jag påpekade att köldsprickorna på båda hans kinder blödde.

Men det var inte normalt ens för Jura och hans eveniska renskötarkollegor—Tolja; Slava, gruppens ledare; och Slavas hustru Vika. De skulle föra mig och mina tre Sakha-baserade teammedlemmar—Egor, Jura och Bolot—sexhundra kilometer söderut från byn Uchugaj i Jakutien till Ochotska havet. Vi hade 35 renar och 16 träslädar till vårt förfogande för att frakta nästan ett ton mat, bränsle och utrustning. Färden gick längs en sekelgammal handelsled genom jordens kallaste bebodda område och skulle ta 50 dagar.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips