Jemen har fullständigt förändrat och förbättrat mitt liv! 

 Låt mig först säga att det är oerhört svårt att återvända tillbaka hem efter en avslutad Expedition. Tro mig, jag vet. Sibirien förstörde nästan mitt liv. Upplevelserna där var så omvälvande att jag inte ville återvända tillbaka till det liv jag hade. Den här gången har det varit oerhört mycket lättare, främst för att jag har en familj som stödjer mitt val av liv. Ja, faktiskt är det så att vår lilla familj fick sin start i Jemen! 

Anledning att jag en gång i tiden hamnade i Jemen, berodde å ena sidan på att jag höll på att planera en annan Expedition, med kamel från Oman till Mauretanien under två år. Å det andra för att jag var trött på livet. Så när jag höll på att leta genom Internet efter ett spännande ställe att studera arabiska, så skulle det helst kunna erbjuda livsfara. Jag hittade tre ställen, men bara ett av dem kunde erbjuda alla de ingredienser jag sökte. Livsfara, drama och något jag inte förut upplevt. Jemen. Det ansågs vara ett av världens farligaste länder. Och när jag dessutom såg bilder från Gamla Sanaa, så tog det inte lång tid för mig att anmäla mig till en tio veckors kurs i arabiska!

Det här första besöket förändrade mitt liv till det mycket bättre. Inte för att jag lärde mig några större mängder arabiska, men för att jag hade lyckan att träffa amerikanska Pamela som idag är min fru och mor till min dotter Eva Belquis, döpt efter drottningen vi i väst kallar Sheba. Även Pamela studerade arabiska och var redan då en kunnig Jemen och arabvärldsanalytiker. Märkvärdigt nog så bestämde hon sig för att följa med på min färd, så när vår kurs var över hamnade vi i Oman. Jag hade då lämnat allt i Sverige och räknade med att kanske aldrig återvända. Men livet ville annat så i Oman blev vi med barn, vilket gjorde att vi i stället för att korsa arabvärlden med kamel, så hamnade vi åter i Sverige. Och i Malmö av alla ställen. Ingen av oss kunde dock glömma Jemen. Inte bara på grund av att vi hade träffats där, utan mest till följd av att det var ett av de mest gästvänliga, generösa, färgstarka och spännande länder som fanns på jordklotet.

Så det var en självklarhet att vi reagerade starkt när landet kastades in i stora svårigheter i början av 2011. Jemen och dess människor framställdes i den globala median på ett sätt vi tyckte var både felaktigt och okunnigt, inte minst i Sverige som mest kopierade amerikanska artiklar i ämnet, så vi bestämde oss för att vi med alla krafter måste göra något för att åtminstone visa att landet också hade en helt annan sida, en mycket hoppfull och positiv sådan. Med detta inleddes många månader av försök att få tillstånd att komma in och i slutet av oktober samma år, satte vi oss hela familjen, inklusive vår 1½ år gamla dotter på planet till Sanaa via Dubai. Vi hamnade i en orolig stad som var uppdelad mellan tre olika fraktioner, granater och eldstrider var vardagsmat liksom vägspärrar överallt. Det till trots var beslutet det bästa vi kunde ha tagit på alla sätt och vis. Vi tillbringade tre fantastiska månader tillsammans med dessa modiga, tåliga och färgstarka männsikor i detta land där vi har så många goda vänner idag! Mitt mål vara att göra en spännande, men rättvis dokumentär vars huvuduppgift var att avdramatisera olikheterna våra världar mellan. Dessutom ville jag göra en färd med kamel genom någon del av landet för att visa hur verkligheten såg ut. Och det gjorde jag. Två gånger.



Så i december 2011 färdades jag 350 km med kamel från Zabid till Sanaa. Men det var nästan en omöjlighet att få till färden, men det gick med tålamod och hårt arbete. Samma dag jag lämnade huvudstaden slog granater in i det kvarter vi bodde, Tahrir, men min vän Amin Gazzim och jag lyckades ta oss ut ur Sanaa trots alla vägspärrar och därfirån följde vi de minsta av vägar genom bergen till Zabid. Där köpte vi kamelen Antar och på köpet följde hans förre ägare med (han köpte tillbaka Antar i Sanaa), Ali Hassan Hussein. Tillsammans gjorde vi en fantastiskt vacker, men fysiskt krävande tur, över 2500 meter höga berg, djupa dalar, passerandes stamsamhällen där vi väckte stor uppmärksamhet, men vi lyckades också undvika att bli kidnappade av en stam som hette Bani Salaam. Slutmålet blev vid urgamla Bab Al Yemen i huvudstadens gamla kvarter omgiven av hundratals människor som ville hylla oss.

Vi återvände till Malmö och Sverige nyårsaftonen, men jag visste att det var viktigt för Jemen, dokumentären och mig själv att jag återvände så snart jag kunde för att göra ännu en kamelfärd. Men denna gång utan familen, eftersom min högt älskade fru Pamela åter var gravid. Ännu en gång var Jemen på vår sida! När vi kom hem trodde vi nog att återvändandet till Jemen för min del skulle bli något enklare denna gång. Abdullah Ali Saleh hade skrivit på Gulf överrenskommelsen och lämnat över makten till Abd Rabi Mansur Hadi och många av våra vänner som vi pratade med under januari månad var positiva. Det blev tvärtom. Jag ville återvända tidigt i april, men alla som förut varit så hjälpsamma,förklarade helt plötsligt att det var omöjligt. Vad som hade hänt var att Al Qaeda började sprida sig snabbt över hela landet enligt dessa och landets säkerhet var närmare noll. Värre än någonsin. Kidnappningarna av utlänningar hade ökat skyhögt. Ett av problemen var också att de flesta s.k höga kontakter jag hade, var Saleh förljeslagare. Det kändes helt omöjligt att åter komma in! Enda hoppet var en ung svensk journalist, vårt lands överlägset bästa på detta område, Tanya Holm, tyckte om min idé och började helt plötsligt ta detta med att hjälpa mig som sin livsuppgift. Trots massor av krångel, så lyckades vi få till det till slut med hjälp av min gamle vän Mohammed Almarwiny, som ordnade ett turist visum till mig med villkor. Nämligen att jag kunde bara stanna en månad och fick inte lämna Sanaa. Men efter många samtal med Pamela, kom vi fram till att det var bästa att åka dit och som alltid sköta allt innifrån Jemen. Så i början av maj, flög jag till Sanaa med en stor oro hur jag skulle få in alla mina tekniska grejer, som exempelvis min satellittelefon, som var förbjuden i landet, men på planet träffade jag Assaf, vän till Tanya, som hört talas om min oro, och med hans hjälp gick jag bara rakt genom hela flygplatsen och hade ett tre månaders visa när jag kom ut på andra sidan! Och alla grejer! Det här är Jemen! Möjligheternas land!

Väl i Sanaa så insåg jag att ingen kunde hjälpa mig få tillstånd att färdas med kamel. Men jag hade Tanya Holm som vän och hon vill följa med på färden, var den nu skulle äga rum. Så under en månads tid jobbade vi i stort sett dag och natt med att möta landets olika makthavare, men ingen vågade hjälpa oss ifall vi skulle bli kidnappade. De shejker som förut kunnat ge sitt beskydd, hade förlorat denna möjlighet sedan den s.k arabiska våren, men likväl kände vi att det fanns ett visst hopp. Åtminstone till den dag en självmordsbombare, inte långt ifrån där jag satt och åt lunch, tog sitt liv och över 100 andra människors. Dubbelt så många blev svårt skadade. Efter det rådde en hysteri bland alla vi träffade gällande Al Qaeda. När jag var i landet föregående period med hela familjen, pratade knappt någon om Al Qaeda. Nu var helt plötsligt alla rädda för detta lösa närverk av terrorister!

Vårt hårda arbete gav till slut resultat och tre vänner hjälpte oss. Khaled Fattah, Assaf och så Jamal Omar Yaqub, vilket gjorde att vi hamnade på ett av de mest intressantaste områdena i världen, skulle jag vilja påstå. The Sands of Al Mahra, en av världens hetaste öknar, där den arabiska halvöns urinvånare lever, beduinerna. Al Mahra är också den del av Jemen som är lugnast, mycket beroende på att  många av invånarna ser sig mer som Gulf invånare än jemeniter och de är mer involverade i länder som Saudi Arabien och Oman. Området är mest känt inom min bransch för att Wilfreid Thesiger och Bertram Thomas passerade här 1946-47 med sina beduin följeslagare. Och man kan säga att Tanya och jag följde deras spår, för folk talade ännu om dem idag. Här gjorde vi en passage av öknen under den hetaste tiden på året, sommaren, med temperaturer upp till 50 grader under den hetaste tiden mellan 11 och 3 varje dag. Men även nattetid var temperaturerna runt 35 grader på marknivå, där vi försökte sova, så upphettad var sanden. Det var en oerhört krävande och svår färd, men var värt varje uns svett till föjd av den fantastiska Beduin kulturen och de människor vi mötte. I stort sett okänd än idag.  

En av de bästa Expeditioner jag gjort!

Nu är jag åter hemma, skriver på artiklar för de stora geografiska magasinen, tittar genom de över 200 timmarna film som skall bli en dokumentär för SVT och jag känner mig ganska förvirrad. För Jemen är ett land av starka kontraster där allt man tycker och tror har en motsats. Men helt klart ett av vår globs mest faschinerande och spännande länder. Och skulle jag sammanfatta Jemen i en enda mening så skulle det bli: 

"Aldrig en tråkig sekund här inte!"