"Du är helt galen! Du kommer att bli dödad direkt! Al Qaeda kommer att kidnappa dig!"

Jag visste egentligen redan innan jag lämnade Sverige att det skulle vara helt omöjligt för mig att få till ännu en Expedition med kamel i Jemen. Världens media kallade landet vårt globs farligaste och mest instabila. Så var det redan innan den första turen när hela familjen åkte dit under september, oktober, november och december förra året. Nu skulle jag återvända själv och lämna min havande hustru hemma i Malmö med den mycket livliga, men harmoniska dottern Eva. Men Pamela var en av få som såg möjligheterna på samma sätt som jag. Nämligen att världens media kopierar varandras nyheter, bara letar efter de mest negativa nyheterna oftast för att göra egen karriär och att folk världen över får en felaktig bild av detta fantastiska land. Så vi kom överrens att jag skulle åka dit och åtminstone prova få till någonting. För det var i stort sett helt omöjligt även förra gången, men det gick ändå med hårt arbete. För sponsorer och medhjälpare sade jag att allt är under kontroll. Så vi satsade allt på ett kort igen.

Till skillnad från förra gången, så fick jag fick i stort sett ingen hjälp från de som hade möjligheter att hjälpa mig i Jemen inför den här turen.Ingen vågade ställa upp och ta ansvaret. Ja, det vill säga om någonting skulle hända mig, i så fall skulle den som hjälpte mig få skit för det. Det fanns ingen jag pratade med som inte trodde att Al Qaeda skulle kidnappa mig och så utöva utpressning på både Jemen och Sveriges regering. Jag försökte förklara att de övervärderar Al Qaedas kraft och att jag litar mer på jemeniter än världens media. De började tveka och tro mig. Så kom då självmordbombaren som tog minst 100 människors liv och skadade mer än dubbelt så många. Allt hopp om stöd försvann. Jag kan förstå det. För min del kändes det då helt omöjligt att få till någonting. Ja, utan Tanya Holms passion och hårda arbete innan resan i Sanaa och likaså under själva Expeditionen, då hade det inte gått. Vi bearbetade alla möjligheter, vilket innebär att vi träffade folk med makt hela tiden och så kom då öppningen att bege sig till en av de hetaste öknarna i världen, det som kallas the Sands of Al Mahra. Det hade jag inte planerat utan trott mer på öknarna i Al Jawf, Marib eller Hadramawht, men de var helt bortom alla möjligheter.

Expeditionen blev en av de bästa, en av de viktigaste jag gjort. Till största del på grund av att detta var beduinernas land och på många sätt och vis lever de ett liv som de alltid gjort. Därför blev det en unik insikt i ett område som ytterst få besökt sedan Thesigers dagar. Där pratade ingen om Al Qaeda. Utan det blev först när vi anlände till Rumah,vår slutstation som låg inne i provinsen Hadramawht, där vi heller inte hade tillstånd att vara. Det enda tillstånd vi hade från Sanaa, var att flyga in och ut ur i AL Ghaydah, men vi visste att i beduinernas land skulle ingen fråga efter tillstånd. Det gjorde heller ingen. Däremot frågade de om allt annat!

"Här får ni inte vara!" sade Rumahs polischef när vi anlände till Rumah och tillade skarpt: "Al Qaeda är en oro och jag vill personligen köra er till Al Ghaydah imorgon."

Eftersom Tanya är väl insatt med terror organisationer i Jemen, visste hon att det är ingen ovanlighet att poliser hjälper Al Qaeda, så vi lyckades övertala honom att vi skulle få tillbringa natten där. Han skulle fundera på det. Vi sade hejdå till vår fantastiske vän, Shejk Salim och den lika underbara kamelen Kensington. Vi hade gett dennne fantastiske kamel som gåva till honom. Han var verkligen värd det. Han var den perfekte beduinen personifierad med sin öken- och kamelkunskap, generositet och lojalitet. Därefter gick vi till en affär för att handla alla de varor vi längtat efter. Coca Cola, chips, kakor och öl utan alkohol. Då fick journalisten i Tanya för sig att fråga:

"Finns Al Qaeda här i Rumah?"

"Jaa!" utropade alla i affären och Tanya frågade direkt: "Men är inte de farliga?"

"Nä, inte alls, de är verkligen hygglga och har ett hus här i Rumah" , svarade de unisont och tillade; "Vi kan ta med er tid så ni kan träffa dem om ni vill. Det är inte långt härifrån."

Jag tänkte skrämt, men skall vi leverera oss själva dit och underlätta en kidnappning? Tanya tänkte, kanske en bra intervju. Helt klart var att vi blev lite oroliga, även om Tanya förklarade att de behövde tid för att planera en attack och att vi skulle hinna med bussen innan de kom dit. Vi gick och satte oss för att äta middag utanför en restaurang, när en jeep kom i full fart, tvärnitade med höga däcksskrik framför oss och jag var helt säker på att beväpnade män skulle rusa ut ur bilen och greppa oss. Det var bara en yngling som fått låna farsans bil och ville imponera. Därefter återvända vi till hotellet och låste dörren ordentligt. Visst fanns det oro att när någon knackadepå dörren, så skulle det enda vara polisen eller Al Qaeda. Bägge betydde trubbel. Men det kom inget knackande förrän tidigt nästa morgon när någon från hotellet förklarade att bussen till Al Ghaydah.Så vi rusade dit och återvände till affären från igår, där de gillade Al Qaeda och köpte biljetter för den långa turen tillbaka till Al Ghayday. Plötsligt fick Tanya en snille blixt och frågade om Ansar Al Sharia fanns i Rumah.

"Näää!" ropade de åter unisont; "De kommer aldrig hit, inte en chans!"

Vi insåg att det var något som inte stämde, så väl ombord på bussen ringde vi en vän i Al Ghaydah, Mohammed.

"Förmodligen menar de att det är en familjen från samhället Al Qaedah, som ligger utanför Taizz, som köpt hus och flyttat dit!" föklarade Mohammed skrattande.

Ungefär så farligt och utbrett är Al Qaeda i verkligheten. Så lita inte på media! Vår enda oro nu var första vägkontrollen vi skulle passera, eftersom vi inte hade några tillstånd att vara just i Hadramawht. Men chauffören kom från Turkiet och ordnade lätt igenom oss på klassiskt vis, med en liten muta. Dessutom bjöd han på en stor lunch!

När vi kom tillbaka till Sanaa hamnade jag direkt på ett möte med en av landets f.d presidenter som satt med halva landets regering och diskuterade framtiden. Jag berättade om färden och om händelsen i Rumah. De tyckte alla att det var verkligen lustigt och skrattade glatt. Ungefär som om det var väntat. Den här gången blev det ingen fest som förra gången jag återvände. Kanske bäst för att samma dag jag åkte, försökte en sjävlmordsbombare på motorcykel skapa kaos.

Bildspel från Expeditionen ser ni här!

Pilot för den kommande dokumentären ser ni här!

Proffessionell foto portfolio här!