En period som varat mer än halva mitt liv är till ända.

Vandring från Pieskehaure kändes mödosam. Genom en passage med videsnår blev jag en stund lätt förvirrad och trodde att jag var på väg åt fel håll. Vimsade och snodde runt, betedde mej som en som absolut inte borde släppas ut ensam på fjället... Bara för jag hade struntat i orienteringens viktigaste regel - passa kartan! Förutom en kort sträcka som var som att gå på grusgångarna hemma i Rådhusparken, var det bara stenigt och eländigt.Och uppförsbacke och kall motvind. Så kyligt att jag nu för första gången på nästan en vecka packade upp och tog på mej regnjackan. Den kvällen hittade jag min lägerplats vid Vistekjávrres östra ände. Egen badvik ingick i campingavgiften, men jag var alltför frusen för att vara badsugen.

Äntligen uppe på "riktiga" fjället!  Där vägen tog slut och fjällheden tog vid, mötte anblicken av Stortoppen. Den står där, hög och mäktig  och  både vakar över och välkomnar vandraren. Lite längre fram syns Suliskongen, Kokedaltinden och Sorjostjåhkkås  baksida. Den är inte alls så vacker  som jag vet att andra sidan är! Landskapet är kargt och ödsligt, men alla imponerande toppar, glaciärer och många sjöar gör att det ändå är väldigt vackert.

Sulitjelma i Norge skulle bli startpunkt. Men hur ta sig dit? Lite sökande på Utsidan fick mej att upptäcka "Silverexpressen", en busslinje mellan Skellefteå och Bodö, som passerar Jörn och Fauske. Så det blev nattåg till Jörn, buss till Fauske och ännu en buss därifrån till det lilla samhället Sulitjelma.