Längtar alltid till fjällen.Läser hellre fjällkartor än ser på teve.Vandrar ibland med sällskap, ibland ensam i både fjäll och skog. Tycker alldeles förmycket om att vandra för att avstå om medvandrare saknas.
Tillhör Hillebergfalangen.
På senare åt har jag rest till Australien och Nya Zeeland några gånger

Användarnamn: BrittMarie

Intressen: Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Paddling

Mer på profilsidan


Hur jag fick lust att vandra i fjällen

Varför jag tycker om att fjällvandra har jag försökt förklara många gånger bl.a här på Utsidan. Men hur kommer det sig att jag fick lust att göra det? Ja, det är en bra fråga, som man brukar säga när man inte vet svaret. För jag vet inte riktigt hur det gick till.

Uppvuxen på landet med skogar och bäckar att leka i nära inpå. Långa skogsvandringar med pappa. Skidturer med korvgrillning tillsammans med andra familjer. Scouting... Grunden till min lust för friluftsliv ligger här, det är jag säker på. Men några fjäll minns jag inte att det pratades om innan jag var nånstans mitt i tonåren.

Jag minns mycket väl första gången jag var i "fjällen"! Samma år jag fyllde sexton, en sportlovsresa till Hemsedal i Norge. Mest turskidåkning men även utför. Jag minns att vi hade väldigt roligt, men jag minns egentligen inte vad jag tyckte om själva miljön. 

Jag minns också mycket väl hur det gick till när jag bestämde att jag skulle iväg på min första fjällvandring, nitton år gammal.

Men där emellan berättade en vän till familjen om SAREK! Tusse kallas han och han hade FJÄLLVANDRAT! Berättade om videsnår, om regn, om blöta strumpor och enda sättet att torka dem - sova med dem i sovsäcken...Jag lyssnade, både förtjust och förfärad, till hans historier. Det lät ändå väldigt, väldigt lockande, det där med fjällvandring... Ja, jag tror det var då jag började fundera på att själv vandra i fjällen. Fast inte Rapadalen förstås, för där gick ju knappt att gå utan att hugga sig fram med machete... om man skulle tro Tusses skrönor. (För en tid sen träffade jag denne man igen, efter många år, vi kom att prata fjäll och han skrattade gott när jag berättade hur jag uppfattat  berättelsen om Rapadalen)

Åter till hur beslutet om min allra första fjällvandring fattades: En söt ung man tog min hand, glittrade med ögonen och sa "Med dej vill jag åka till Norrland i sommar!" (med Norrland menade han fjällvandra...) 

Vilken raggningsreplik!!! Men han använde den på rätt tjej, tydligen, för jag sa "Jaaa, jag vill följa med" och den sommaren tog vi tåget till Abisko och vandrade Kungsleden...

Vandringen minns jag ärligt talat inte mycket av, men kärleken till fjällen har varat mycket längre än kärleken till den unge mannen. Fjällkärleken  är fortfarande het, mannen hann dock bli far till mina tre underbara barn och hur jag har friluftsfostrat dem - det är en helt annan historia!

 

 

 

 

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2008-01-24 11:33   Islusen
Men... såååå romantiskt! Det måste väl vara ett alldeles utmärkt sätt att bli "iväglurad" på sin första fjällvandring??? Även om kärleken inte höll livet ut och du inte minns något av vandringen så hade ni det säkert jättebra... annars hade du aldrig satt din fot ovanför trädgränsen igen! ;-)
 
2008-01-24 16:49   Elna
Tur att raggningsrepliken fungerade!
 
2008-01-25 10:28   brigas
Ett passande insteg till att upptäcka fjällvärlden.Nån som verkligen lockar iväg en,och sen med tiden upptäcker man hur fin omgivningen är.
Får citera min salig far:"friarmilen är kort".
 
2008-02-06 08:44   Honvandraren
Jag tror det ligger inom oss. En del av oss. Visst kan man fostras till fjäll-lufs men för många av oss andra behövs det bara en liten fläkt, att någon andas ut ordet "fjällvandra" eller som i ditt fall (och även mitt); "Sarek", för att man ska vända upp himmel och jord för att komma iväg. Lockelsen ligger inom oss. Och längtan!
 

Läs mer i bloggen

Trehundra mil - del två

För ett par månader sen skrev jag om min dotter Helga och hennes kompis Sabina som är i Nya Zeeland och vandrar Te Araroa, 300 mil från norr till söder. Jag nämnde också att jag var sugen på att vandra med dem en bit...

Jag vet inte exakt hur långt de har gått nu men senast jag hörde från Helga, för ett par dagar sen, var de klara med en sexton mil lång paddling på Whanganui River. Enligt kartorna är ca 135 mil avklarade vid ankomsten till Whanganui. Snart halvvägs, alltså!

Trehundra mil

Trehundra mil. Så lång är Te Araroa, vandringsleden som går genom hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr längs stränder och i skogar, genom byar och städer, på stigar, vägar och vatten till Bluff längst ner på sydön!

Kåtornas folk - ett lästips!

"Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln kommer yrande och sveper sig om oss där vi vandrar - några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende, virvlar, biter, tränger sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bar, tar andan ur en, tvingar en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat... Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen..."

Vädret är förfärligt när samerna i Saarivouma flyttar till sitt sommarviset i slutet av april år 1915. Den som berättar är Ester Blenda Nordström, en tjugofyraårig journalist från Stockholms som under några sommarmånader ska vara lärare åt samebyns barn.


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...