Bloggar > Fjällfunderingar... > Hur jag fick lust att ...

Fjällfunderingar...

...och andra tankar

Hur jag fick lust att vandra i fjällen

Varför jag tycker om att fjällvandra har jag försökt förklara många gånger bl.a här på Utsidan. Men hur kommer det sig att jag fick lust att göra det? Ja, det är en bra fråga, som man brukar säga när man inte vet svaret. För jag vet inte riktigt hur det gick till.

Uppvuxen på landet med skogar och bäckar att leka i nära inpå. Långa skogsvandringar med pappa. Skidturer med korvgrillning tillsammans med andra familjer. Scouting... Grunden till min lust för friluftsliv ligger här, det är jag säker på. Men några fjäll minns jag inte att det pratades om innan jag var nånstans mitt i tonåren.

Jag minns mycket väl första gången jag var i "fjällen"! Samma år jag fyllde sexton, en sportlovsresa till Hemsedal i Norge. Mest turskidåkning men även utför. Jag minns att vi hade väldigt roligt, men jag minns egentligen inte vad jag tyckte om själva miljön. 

Jag minns också mycket väl hur det gick till när jag bestämde att jag skulle iväg på min första fjällvandring, nitton år gammal.

Men där emellan berättade en vän till familjen om SAREK! Tusse kallas han och han hade FJÄLLVANDRAT! Berättade om videsnår, om regn, om blöta strumpor och enda sättet att torka dem - sova med dem i sovsäcken...Jag lyssnade, både förtjust och förfärad, till hans historier. Det lät ändå väldigt, väldigt lockande, det där med fjällvandring... Ja, jag tror det var då jag började fundera på att själv vandra i fjällen. Fast inte Rapadalen förstås, för där gick ju knappt att gå utan att hugga sig fram med machete... om man skulle tro Tusses skrönor. (För en tid sen träffade jag denne man igen, efter många år, vi kom att prata fjäll och han skrattade gott när jag berättade hur jag uppfattat  berättelsen om Rapadalen)

Åter till hur beslutet om min allra första fjällvandring fattades: En söt ung man tog min hand, glittrade med ögonen och sa "Med dej vill jag åka till Norrland i sommar!" (med Norrland menade han fjällvandra...) 

Vilken raggningsreplik!!! Men han använde den på rätt tjej, tydligen, för jag sa "Jaaa, jag vill följa med" och den sommaren tog vi tåget till Abisko och vandrade Kungsleden...

Vandringen minns jag ärligt talat inte mycket av, men kärleken till fjällen har varat mycket längre än kärleken till den unge mannen. Fjällkärleken  är fortfarande het, mannen hann dock bli far till mina tre underbara barn och hur jag har friluftsfostrat dem - det är en helt annan historia!

 

 

 

 

 

Inlagt 2008-01-23 21:18 | Läst 6848 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2008-01-24 11:33   Islusen
Men... såååå romantiskt! Det måste väl vara ett alldeles utmärkt sätt att bli "iväglurad" på sin första fjällvandring??? Även om kärleken inte höll livet ut och du inte minns något av vandringen så hade ni det säkert jättebra... annars hade du aldrig satt din fot ovanför trädgränsen igen! ;-)
 
2008-01-24 16:49   Elna
Tur att raggningsrepliken fungerade!
 
2008-01-25 10:28   brigas
Ett passande insteg till att upptäcka fjällvärlden.Nån som verkligen lockar iväg en,och sen med tiden upptäcker man hur fin omgivningen är.
Får citera min salig far:"friarmilen är kort".
 
2008-02-06 08:44   Honvandraren
Jag tror det ligger inom oss. En del av oss. Visst kan man fostras till fjäll-lufs men för många av oss andra behövs det bara en liten fläkt, att någon andas ut ordet "fjällvandra" eller som i ditt fall (och även mitt); "Sarek", för att man ska vända upp himmel och jord för att komma iväg. Lockelsen ligger inom oss. Och längtan!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in