"Att närma sig fjällen med båt var mer än en resa,
det var något av en ritual.
Man färdades långsamt fick tid att tänka
när fjällen dök upp som hägringar vid horisonten"
Ur "Okända fjäll" av Tore Abrahamsson
Det var förr, det.
Dom kanske rodde?
Nu senast åkte jag båt sista biten fram till fjället. Båten körde snabbt.
Bra!
Trött på att åka, tåg, buss, båt...
Men att börja fjällvandringen i skogslandet är lite så. Som en ritual.
Några timmars skogsvandring.
Enformigt.
Granskog. Har vi hemma, ju...
Men så plötsligt! En lucka i muren av granar och fjället skymtar fram. Visar upp sig en kort stund.
Lockande.
Vackert.
Som att kika genom ett nyckelhål.
Som en hägring...
Granmuren tätnar igen för att åter öppna sig, förväntan stiger, stegen blir ivrigare
Så är man framme.
Vid FJÄLLET!
Minnesbild: Höglekardalen med barnen.
Vi hyr en roddbåt och tar oss vattenvägen till
buan där kvinnan som gräddar våfflor blir förtjust:
Åh, kommer ni med båt, det var längesedan någon gjorde!
