Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Stackars Jemen

Den senaste tiden har jag fått en hel del förfrågningar från media, vad jag har för åsikter om oroligheterna i Jemen. Flertalet, i synnerhet de amerikanska, har redan en ganska klar åsikt vad de vill ha för svar.  Jag svarar att jag inte är expert, har inte varit till Jemen sedan 2012 och eftersom jag inte är på plats, så kan jag inte ha en åsikt. Tyvärr är det så att i nio fall av tio, de s.k Jemen experter vi ser i TV-soffor idag, s.k terrorist experter, har aldrig varit i Jemen, ändå är de experter. För är det någonting jag har lärt mig sedan jag först blev förälskad i Jemen 2009, så är det att den främsta bilden som framförs i framförallt västerländsk media sällan överensstämmer med verkligen. Ta en sådan märkvärdig sak som att det i stort aldrig visas några intervjuer med ledaren av de i västmedia kallade rebellerna, Houthis, Abdel Malik Al-Houthi ? I stora drag ingenting.  Så jag har lärt mig vad och vilka man skall följa för att förstå en mycket komplicerad situation.

I den anglo-saxiska median som styr det mesta av vad vi får veta i den här delen av världen, försöker få till situationen att den är sekteristisk mellan shia och sunni.  Det är det inte. Jemen har egentligen aldrig i modern tid störts av en sådan konflikt. Jag har under min tid där aldrig en enda gång hört någon från endera sunni eller shia uttala någonting negativt om den andre. Så jag var förvånad när jag första gången hörde talas om det. Lika förvånad som att jag aldrig stötte på AQAP under mina resor där, trots att media sade att de fanns överallt. Idag ritas det kartor över landet för att visa vilka som styr vilka delar. Och de mesta i anglosaxisk media visar där att AQAP kontrollerar mycket stora områden, vilket heller inte har någonting med sanningen att göra.

Expedition Yemen - 126 degrees In The Shade (OFFICIAL TRAILER) from Mikael Strandberg on Vimeo.

I början av min Jemen film försökte jag förklara att allting har att göra med stammen och klanen, i Jemen mer än något annat arabland. Samma denna gång. Detta är i stora drag ett nytt stamkrig. När jag första gången kom till Sanaa och Jemen 2009 så hörde den dåvarande presidenten Abdullah Ali Salehs bombplan varje natt på väg mot hans sjätte krig mot Al Houthis i norr. Den här gången verkar de samarbeta. Helt klart är att den gamle härskaren Saleh är involverad och vill tillbaka i maktposition. Frågan är var är hans klassiska motståndare och släkting, Ali Mohsen? Det finns de experter som tror att det här kan vara en ny omgång maktkamp de emellan.

Idag läser jag att de egyptiska nötterna i koalition med de lika dåligt stridstränade Saudi Arabien funderar på att sätta marktrupper på plats. Förmodligen genom hamnstaden Aden, dit den av den internationella utplockade presidenten Hadi flydde innan han krävde att de bombade hans land. I början av 1960-talet gjorde de samma sak och ångrade det djupt. Saudis har fått stryk rejält flera gånger i gränsslagsmål med al houthis och deras Irak erfarenheter lämnar en hel del att önska. Och att ge sig in i Jemen, ett Afghanistan liknande land, är ingen bra idé.

Vad handlar det om då? I stora drag om att Saudi Arabien är oroliga för vad som händer om det som de ser det kaotiska och vilda Jemen sprider sig in i kungadömet och då med självklarhet blir ett hot mot den styrande kungafamiljen al saud. De har jänkarnas stöd på grund av oljebehovet och landets extremt stora vapeninköp. Inget nytt där.

Det tragiska i det hela är som vanligt civilbefolkningen. Redan innan denna nya katastrof så var nästan hälften av landets 25 miljoner invånare under fattigdomens grepp. Nu är det än värre. Så hemskt att jemeniter börjar fly till Somalia. Jag pratar nästan dagligen med någon av mina vänner i Sanaa och den här bombningen håller på att driva dem till vansinnets brand. Jag fick ju uppleva bomber under mitt besök 2011, läs här, och jag kan bara av den lilla upplevelsen, till viss del förstå den skräck de upplever av den här dygnet runt bombningen. Jag har svårt att sova här hemma.

Vil ni förstå vad som händer, så idag får man gå utanför traditionell media till viss del.  Bloggare som Afrah Nasser, Atiaf Al Wazir och internationellt kända journalister och polare som Adam Baron och Tom Finn.

Jag skriver av och till om mina tankar om Jemen här på facebook https://www.facebook.com/explorermikaelstrandberg

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.