Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Längtan och berättelsen bakom ett foto

Den här bilden är den mest betittade och kommenterade av all bilder jag någonsin tagit. Att jag tar upp det i en liten artikel här, beror på att jag drömt i bilder hela natten. Jag börjar längta ut igen. Det är som en förbannelse. Jag är aldrig nöjd med vardagen. Jag har onekligen haft ett priviligierat liv som fått leva och resa och framförallt möta så många helt fantastiska människor världen över. Ändå vill jag ha mer. Så jag som nästan aldrig tittar på de bilder jag tagit, tittade på de foton jag samlat på mig på denna sajt, http://www.mikaelstrandberg.500px.com/, och kom fram till att bilden ovan beskriver min längtan. 

Den här bilden är tagen någonstans i Jakutien år 2013 under den s.k Frozen Frontier Expeditionen, Det var den kallaste dagen på resan, vår termometer visade strax under -50 grader, men där var en pytteliten vind som gjorde livet extremet smärtsamt kallt. Ändå var det som att vara i den mest osannolika dröm. Här reste jag med 4 Evener och tre jakuter samt 35 renar genom ett av de minst utforskade platserna på jorden och trots kylan, var det en sådan oerhört vacker dag.  Luften var klar, inga andra människor eller djur och jag visste att när vi väl klättrat över det bergspass som väntade, så var den värsta kylan och skönheten borta. I allt detta kom Tolya dundrade med sina renar och jag fick snabbt upp kameran och tryckte bara av i kylan.

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2015-04-28 02:41   andyyy
Vart går tankarna över nästa tur?
 
Svar 2015-04-28 07:45   explorermikaelstrandberg
Hej Andreas, Hemmas nu efter 1½ år utanför den svenska bekvämligheten, så jag njuter av detta just nu samtidigt som jag funderar. Jag får ju inga andra jobb, så någpt lär jag hitta på snart....
 

Läs mer i bloggen

Året 2025

2025 började mot en tältvägg på Långfjället. Minus femton grader, ungefär. Den sortens skarpa kyla som etsar fast ögonblick i minnet. Varje andetag. Tystnaden. Hur små beslut plötsligt väger tyngre.


Jag och Hannah gick upp på Storvätteshågna, Dalarnas högsta topp. För henne var det första steget ut i ett äventyr hon länge pratat om, in i det arktiska hon längtat efter. Dagen efter blev hon sjuk, började kräkas. Och fjället förändrades. Landskapet mörknade, ljuset blev tunt. Vi arbetade oss tillbaka i pannlampans sken, i det där gränslandet där varje steg måste tas med eftertanke. Vi tog oss hem. Sådant sitter i kroppen, inte som en historia man säljer, utan som en enkel, fysisk påminnelse om att naturen bestämmer villkoren.

Den tunna platsen Cayambe knäckte oss. Cotopaxi gav oss soluppgång. Den riktiga segern var laget.

Det kändes som om revbenen knäcktes inifrån.

Jag packar igen

Packar igen.
Det gör mig alltid glad.
Det betyder äventyr. Ett mer krävande liv, men på ett bra sätt. Bra människor, tydligt syfte och oftast bättre sömn än hemma.

Sedan jag kom tillbaka från Kirgizistan i början av augusti har livet varit allt annat än enkelt. Jag vet att jag är väldigt privilegierad på alla sätt, men tomheten efter en expedition bryr sig inte om sådant. Den kommer ändå. Och med åldern blir den inte mildare. Man ser saker klarare. Man ser vad som håller på att glida en ur händerna.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips