Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Papua Nya Guinea - en resa

   ”Jag sköt min bror förra veckan!” förklarade Hulimannen samtidigt som han visade upp sin hemgjorda hagelbössa, ”Han bröt mot lagen.”

   Han var klädd i en trasig T-skjorta och ett par lika slitna byxor. Han hade inga skor på sina breda, korta uttrampade fötter, men på skallen bar han en krans av djungelblommor, extra utsmyckat med fina fjädrar från någon av paradisfågelns 43 olika arter. I bältet på byxan hade han en hemgjord yxa för närstrid. Han liksom alla andra hulimän i Taridalen är ständigt beredda på att strider mot grannarna kan uppstå. En verklighet som präglat Taridalen alltsedan människor flyttade in i Nya Guineas högländer för kanske så långt bakåt i tiden som för tusen år sedan och då påbörjade vad som anses världens äldsta jordbrukskultur. De sista 300 åren har det med stor framgång odlats sötpotatis, basen för hulifolket kostvanor.

Expedition - Att göra en dokumentär

Förra veckan fick jag tre förfrågningar hur man gör en dokumentär när man är på Expedition. Och då mindes jag att jag skrev en rapport om detta från Sibirien. Så jag har läst genom det och det gäller än idag, så jag åter reproducerar då den här nedan!

Att göra en dokumentär.

Det är den 25 januari idag, mitt på dagen och det är -48°C och temperaturen är tyvärr på väg nedåt igen. Vi är bägge förkylda, främst Johan som vanligt med halsont, feber och hosta inför avfärd, och det beror på två olika typer av stress. För det första, den positiva stressen, att få till ännu ett färdigt inslag för SVT:s Gokväll och för det andra, den negativa stressen, nämligen att veta att snart skall vi ut och leva dygnet runt i dessa vedervärdiga temperaturer igen. Den här gången är vi riktigt oroliga. Tyvärr vet vi denna gång vad som väntar.

En av de allra vanligaste kommentarerna jag får från folk hemma på gatan eller i samband med föreläsningar, är medborgare som undrar hur i all världen ett kamera team orkade vara med oss och filma hela tiden. Jag berättar vid varje tillfälle att vi gör allt själva utom sista fin redigeringen, ljudredigering, textningen och grafikpålägg. De tror mig sällan. Jag kan förstå att de undrar. De är vana med äventyrare som genomför sportprestationer och som saknar kapacitet att filma, redigera, tänka dramaturgiskt och se värdet av noggrann ljudbearbetning. Äventyrare som har en egen professionell filmare som dyker upp då och då, eller oftast, som främst filmar före och efter äventyret med statiska inklippsbilder från genomförandet filmade av äventyraren själv. Alla inklippsbilder i regel från stativ. Det är standardgenomförande världen över. Det är inget fel på det, ibland riktigt spännande och nydanande, men i längden blir det synnerligen tråkigt att titta på. Min åsikt. Jag tycker att varje film bör tillföra någonting nytt angående världslig kunskap och sin egen genre. Värst tycker jag det är när en sådan typ av äventyrare ser filmen som sin egen produktion. Tyvärr är äventyrsgenren oerhört självupptagen. En enbart i Sverige känd äventyrare ringde mig en gång och ville veta om jag hade några kontakter inom SVT som kunde hjälpa honom.

´´Jag kan filma!´´ utbrast han när jag sade att det var inte helt lätt och att det var proffs som avgör om din idé och ditt arbete är bra nog, men han hävdade: ´´Det är hur lätt som helst!´´

Fredrik Eriksson - ett för högt pris att betala?

När jag fick förra veckans nyhetsbrev från en av mina favoritsajter på nätet, Explorersweb, läste jag om Fredrik Erikssons tragiska död. Det fick mig att fundera på det här med meningen med livet igen och vilket högt pris det kan vara att välja ett liv som bryter mot det gängse samhällsmönstret. Men jag tror inte han personligen ångrade sitt val alltför många gånger. Allt har sitt pris. Jag har personligen aldrig ångrat mitt val av detta liv. Jag vill inte förlora mitt liv, men om det nu skulle bli så mycket tidigare än jag hoppas, då är det ett pris jag betalar utan att ägna för mycket tankar åt det. Kanske har tappat några hjärnceller, eller förmodligen massor, men jag har aldrig riktigt förstått varför någon i västerland, där alla möjligheter finns, tvekar att prova någonting nytt och spännande. Stort eller litet. Utan väljer att planera för sin ålderdom när de är strax under trettio!!! Märkvärdigt! Jag har haft ett fantastiskt liv och hoppas det får fortsätta. Men vågar man inte leva fullt ut, då missar man mycket av det här fantastiska livet!

Tillbaka till Patagonien - 10 år senare......

När jag steg av planet i Trelew var det nästan på dagen tio år sedan jag senast blickade ut över Patagoniens ödsliga slätter. Då var jag på väg hem till Sverige efter att ha tillbringat ett år med att rida och vandra över denna oändliga stäpp. Nu återvände jag med en grupp vetgiriga, roliga och mycket hyggliga svenska turister. De med boken om min patagonska Expedition i sin packning. Jag med starka minnen i min. 

Expedition - och hur man skriver intressanta rapporter

Fem år efter Sibirien Expeditionen så lever jag fortfarande på att berätta om denna min livs färd. Ett sant privilegium. En av orsakerna var den globala uppmärksamhet färden fick genom internet och den hemsida dit vi skickade rapporter varje eller varje tredje dag, Johan och jag. Vi skrev varannan dag, oftast liggandes i tältet i stark kyla, skrivandes på en liten IPAQ, skickad med ExWebs mjukvara. Jag har aldrig haft mer berättar- och skrivarinspiration än under den tiden och vi skrev först rapporten på svenska och översatte så till engelska, en av dem är rapporten här nedan, som var en av de mest lästa!

Orsaken till just detta ämne, är att det är en vanlig fråga från läsare, hur skriver man för att få folk att läsa. Mitt råd, hoppa över det mesta av vedermödorna, slitet och glorifieringen. Inte allt, men det mesta. Folk tröttnar på att läsa om det i varje rapport.....exempelvis kan det se ut så här....