Papua Nya Guinea - en resa

   ”Jag sköt min bror förra veckan!” förklarade Hulimannen samtidigt som han visade upp sin hemgjorda hagelbössa, ”Han bröt mot lagen.”

   Han var klädd i en trasig T-skjorta och ett par lika slitna byxor. Han hade inga skor på sina breda, korta uttrampade fötter, men på skallen bar han en krans av djungelblommor, extra utsmyckat med fina fjädrar från någon av paradisfågelns 43 olika arter. I bältet på byxan hade han en hemgjord yxa för närstrid. Han liksom alla andra hulimän i Taridalen är ständigt beredda på att strider mot grannarna kan uppstå. En verklighet som präglat Taridalen alltsedan människor flyttade in i Nya Guineas högländer för kanske så långt bakåt i tiden som för tusen år sedan och då påbörjade vad som anses världens äldsta jordbrukskultur. De sista 300 åren har det med stor framgång odlats sötpotatis, basen för hulifolket kostvanor.

   ”Min bror är en av fyra som dödades under förra veckan i strider med grannarna” , fortsatte mannen berätta på hulifolkets oerhört öppna, självklara, odramatiska och ärliga sätt, ”Det är därför det är så mycket folk här nu. Det är dags för kompensation mellan stammarna.”

   Han var ovillig att förklara vad som hänt, men utan minsta tvekan hade det att göra med att ett brott involverande någon av de tre heliga pelarna i hulifolkets samhälle. Endera hade grannstammen kapat åt sig land, stulit grisar eller någon kvinna. I den värdeordningen. Nu skulle förlusterna kompenseras. Brodern hade visserligen överlevt men blivit förlamad. Det skulle kosta runt 600 grisar i ersättning. Då skall man veta att priset för en hårt arbetande hustru är 30 grisar på höglandet. Det kan ta en man ett helt liv att få ihop den summan. Det gör att det är sällan som en hulikvinna gifter sig med någon från kustfolken. Där är priset tre grisar, men det var inte bara priset som avskräckte kustborna. Simon, medicinman och guide, en av de finaste människor jag träffat hade besökt Taridalen en gång i sitt liv och varit livrädd för högländarna och deras storväxta kvinnor.

   ”Jag vågade inte ens gå in i en affär” , berättade han när vi besökte hans by strax nordväst om kuststaden Madang, ”utan de där luriga högländarna spände ögonen i mig och började räkna ut vad de skulle göra med mig. Dessutom var det så kallt där uppe om nätterna att jag frös så jag skakade. Jag åt inget på en vecka och fick lugninflammation. Passa er för dem och för kylan på höglandet!”

   Hulifolket upptäcktes så sent som år 1934 och det är först de senaste 15 åren som världen utanför börjat tränga sig in i den oerhört bördiga dalen. Även om stamstrider är förbjudna i lag, så lever de kvar. Traditionens makt är fortfarande mycket stark. På det skakiga, äventyrliga flyget från Papua New Guineas huvudstad Port Moresby var hälften av passagerarna släktingar på väg hem med endera pengar till att köpa grisar för betala skulden eller för att köpa vapen. Hulis är ett krigarfolk. De är kortväxta, kraftiga, innehar en sorts primitiv glöd och vildhet samt har en stolthet som ligger på nivå med en massajernas. Det vill säga att de ser sig som lätt överlägsna andra folkslag. De lever fortfarande på många sätt och vis som ett stenålderfolk gömda i högländerna. På samma sätt som Nya Guineas många andra folkslag. En femte del av världens olika språk finns att finna på Papua New Guinea, där runt 4 miljoner människor pratar över 800 olika språk. Jag måste säga att det är en av de mest fantastiska platser jag någonsin besökt under mina 25 år som explorer längs världens alla okända hörn. Och jag kan säga att ön med lätthet torde vara världens mest intressanta turistmål. Det gäller att få perspektiv på sig själv och mänskligheten innan det är för sent. Skogsbolagen är på gång och tyvärr torde det inte dröja förrän stenålderstillvaron och de olika varianterna av tropisk regnskog är ännu ett minne blott.

   Jag åkte dit för att förbereda detta resmål för ett reseföretag i kombination med Borneo för exklusiva grupper och även om det kan tyckas lite fysiskt osäkert, så är folk med de finaste jag någonsin träffat, och stamstriderna rör bara dem, men aldrig någonsin några utomstående. Papuanerna har dessutom stor humor, oerhört breda leenden, de är mycket generösa med sig själv och allt runt omkring och de är genuina in i ryggmärgen. Det skall mycket till om inte detta blir mitt nästa stora projekt på Expeditionsnivå. Jag tror nämligen att mycket beträffande meningen med livet finns att finna här. Varje by har både trollkarl, medicinman och väldigt många grisar. Dessutom är det en av få platser på jorden med delar av orörd urskog, här finns de mest märkvärdiga djur som exempelvis trädkänguruer och är ett paradis för fågelskådare. Vi provade dessutom dykningen på norrsidan, som torde tillhöra världens vackraste, med både hajar och vrak från andra världskriget. Fotografiskt är det en guldgruva.

   Har man sett allt, förstått lite, vill ha det mest exklusiva, så finns det bara ett enda ställe enligt mig, Nya Guinea.

   Se detta bildspel från PNG!

Expedition - Att göra en dokumentär

Förra veckan fick jag tre förfrågningar hur man gör en dokumentär när man är på Expedition. Och då mindes jag att jag skrev en rapport om detta från Sibirien. Så jag har läst genom det och det gäller än idag, så jag åter reproducerar då den här nedan!

Att göra en dokumentär.

Det är den 25 januari idag, mitt på dagen och det är -48°C och temperaturen är tyvärr på väg nedåt igen. Vi är bägge förkylda, främst Johan som vanligt med halsont, feber och hosta inför avfärd, och det beror på två olika typer av stress. För det första, den positiva stressen, att få till ännu ett färdigt inslag för SVT:s Gokväll och för det andra, den negativa stressen, nämligen att veta att snart skall vi ut och leva dygnet runt i dessa vedervärdiga temperaturer igen. Den här gången är vi riktigt oroliga. Tyvärr vet vi denna gång vad som väntar.

En av de allra vanligaste kommentarerna jag får från folk hemma på gatan eller i samband med föreläsningar, är medborgare som undrar hur i all världen ett kamera team orkade vara med oss och filma hela tiden. Jag berättar vid varje tillfälle att vi gör allt själva utom sista fin redigeringen, ljudredigering, textningen och grafikpålägg. De tror mig sällan. Jag kan förstå att de undrar. De är vana med äventyrare som genomför sportprestationer och som saknar kapacitet att filma, redigera, tänka dramaturgiskt och se värdet av noggrann ljudbearbetning. Äventyrare som har en egen professionell filmare som dyker upp då och då, eller oftast, som främst filmar före och efter äventyret med statiska inklippsbilder från genomförandet filmade av äventyraren själv. Alla inklippsbilder i regel från stativ. Det är standardgenomförande världen över. Det är inget fel på det, ibland riktigt spännande och nydanande, men i längden blir det synnerligen tråkigt att titta på. Min åsikt. Jag tycker att varje film bör tillföra någonting nytt angående världslig kunskap och sin egen genre. Värst tycker jag det är när en sådan typ av äventyrare ser filmen som sin egen produktion. Tyvärr är äventyrsgenren oerhört självupptagen. En enbart i Sverige känd äventyrare ringde mig en gång och ville veta om jag hade några kontakter inom SVT som kunde hjälpa honom.

´´Jag kan filma!´´ utbrast han när jag sade att det var inte helt lätt och att det var proffs som avgör om din idé och ditt arbete är bra nog, men han hävdade: ´´Det är hur lätt som helst!´´

Det är det inte. Att som vi, Johan och så då jag själv, ja, att vara vårt eget kamerateam är mycket svårt. Det måste dessutom vara en livsstil. I stort sett all tid när man exempelvis sitter i kanoten och paddlar eller skidar och inte tänker på nära eller kära, eller är så trött att man inte orkar tänka alls, ja, då planerar vi för nästa tagning. Hitta rätt miljö, rätt ljus och det måste föra filmen eller inslaget vidare. Och att försöka tänka filmatiskt när en 400 kg tung björn går till anfall är svårt. Än svårare att få det på bild. Därför är det tur att vi insett hur oerhört ointressanta vi är själva i jämförelse med de människor vi möter. Men att filma dessa kan vara ändå svårare. I synnerhet i den här extrema kylan som sätter hela vårt filmprojekt och våra TV-inslag på sin yttersta spets. 

Som exempel kan jag ta härom veckan när vi skulle besöka en avlägsen by dit det tog 12 timmars skuttande bilfärd att åka, så frös alla våra objekt vi skulle filma så mycket, att vi inte fick en enda vettig scen under hela besöket. De vägrade vara ute längre än en kvart i kylan och omtagningar kunde vi glömma. När vi då har spännande människor framför kameran som klarar både lång tid ute och omtagningar, då krånglar oftast kameran. I regel klarar den bara 10 minuters filmning per dag innan bandet fryser och så måste den inomhus och torka upp och bli varm under minst 2 timmar för att inte förstöra någonting för framtida filmning. Det till trots att vi låtit sy upp ett täckande skydd av en gammal filt. Inte heller vet man vad som fastnat på bild, eftersom när bandet rullat i en halv minut har man bara en massa streck i kameralinsen framför sig. Så när vi återvänder inomhus efter ett jobb, väntar vi minst fyra oroliga timmar på att den skall tina upp i väntan på att se vad som fastnat eller inte. Vi har tyvärr förlorat en del unikt material denna färd till följd av kylan. Men det är inte bara kameror som fryser utan även våra fingrar. I stort sett alla förfrysningar vi fick på förra skidfärden var till följd av filmande eller fotande. Kylan gör därför att allt måste klaffa direkt. Vilket är mycket svårt när man skall göra s.k. ståuppor, ja, som man gör i exempelvis TV-inslag när man tittar i bild och berättar. Inför det kommande inslaget i Gokväll som kommer den 1 februari, så har vi två ståuppor. Att ta sig till inspelningsplatsen tar en halv timme till fots och då vet vi att vi har max 5 minuters bandande, så om vi gör ett misstag, ja, då får vi vänta en dag till. Det har nu gått en vecka att få ihop dessa 2 ståuppor.

Men även om vi lyckas få till både filmning och ståuppor, då återstår fortfarande det allra svåraste, att få hem allt unikt material till Sverige. Utan att det frusit sönder utan ens vetskap under vägen. Det är en hemsk oro hela tiden under en färd. Mycket värre än attackerande björnar.

Fredrik Eriksson - ett för högt pris att betala?

När jag fick förra veckans nyhetsbrev från en av mina favoritsajter på nätet, Explorersweb, läste jag om Fredrik Erikssons tragiska död. Det fick mig att fundera på det här med meningen med livet igen och vilket högt pris det kan vara att välja ett liv som bryter mot det gängse samhällsmönstret. Men jag tror inte han personligen ångrade sitt val alltför många gånger. Allt har sitt pris. Jag har personligen aldrig ångrat mitt val av detta liv. Jag vill inte förlora mitt liv, men om det nu skulle bli så mycket tidigare än jag hoppas, då är det ett pris jag betalar utan att ägna för mycket tankar åt det. Kanske har tappat några hjärnceller, eller förmodligen massor, men jag har aldrig riktigt förstått varför någon i västerland, där alla möjligheter finns, tvekar att prova någonting nytt och spännande. Stort eller litet. Utan väljer att planera för sin ålderdom när de är strax under trettio!!! Märkvärdigt! Jag har haft ett fantastiskt liv och hoppas det får fortsätta. Men vågar man inte leva fullt ut, då missar man mycket av det här fantastiska livet!

Jag fick tyvärr aldrig möjligheten att lära känna Fredrik, ja, faktiskt skäms jag över att tala om att jag aldrig hört talas om honom! Det är i och för sig inte så konstigt, eftersom jag inte läser vare sig rese - eller friluftstidningar, inte i Sverige, inte globala, men när jag läser ExWebs artiklar om Fredrik så blir jag mycket förvånad! Han har ju en fantastisk meritlista och vilka storslagna utmaningar han har gett sig på! Och genomfört!!!

Och det får mig att fundera på hur vi i detta land värderar olika människor och äventyr. Sverige är lustigt på många sätt och vis, även om det är ett klart övervägande helt fantastiskt land! Vackert, varierande, rättvist, ganska jämligt, på pappret ganska fritt från rasism, oerhört många hyggliga människor (med undantag av sursvensken förstås, den där avundsjuka rättfärdigande typen som alltid har negativa åsikter om andra och kan och vet allt....det finns en del av dem....) Men, jobbiga lustigheter har vi, i synnerhet när det gäller sådana här saker. Vad är som är genuint och bra. Vi köper lätt det som saluförs mest, men kollar aldrig riktigt vad som finns förpackat. Vi tror alldeles för mycket på lättviktig media som de här sanslöst usla tabloiderna. Jag har aldrig riktigt förstått det, men det stör mig heller inte särskilt mycket. Men jag minns en föreläsning från Travellers Club för några år sedan när ordförande Jan Mårtensson presenterade den kvällens föreläsare, den genialiske fotografen Lennart Nilsson:

"Det finns många i vårt avlånga land som kallar sig kända i hela världen, men i verkligheten gäller det högst några få, en av dem är Lennart Nilsson."

I min genre, äventyr och expeditioner, finns idag ingen. Senast kända var Göran Kropp, som jag märker att många känner till, i synnerhet i USA, men även i Storbrittanien, när jag reser runt där. Det gör mig glad! Utanför Sverige är dock mina mycket goda vänner Tomas och Tina Sjögren, ganska kända namn, idag främst genom den fantastiskt informativa, spännande, nyhetssnabba, ärliga och okorrumperade sajten ExWeb. Och de lämnade tyvärr Sverige, för att de tröttnade på ankdammen. Ungefär av samma skäl som Göran Kropp. Tillsammans skidade de på riktigt till bägge polerna och besteg Everest. Sanna meriter i det tysta. I Sverige är de fortfarande ganska okända. Märkvärdigt. Jag gillar dem också oerhört mycket för att de är så oerhört ärliga med sina åsikter, på gott och ont! Kanske därför.....

När jag läste genom deras sajt hittade jag denna artikel om svenskar. Ganska förödande, men sådan är deras stil och attityd till äventyret och vad som är rätt och fel. De har en fantastisk inställning till livet. Läs mer här! Det beundrar jag dem för, men åsikterna är deras. Jag vill inte döma någon som modigt valt ett annat sorts liv från det normala, dennes sätt att marknadsföra sig själv, berätta om sina äventyr, och sig själv, när denne är en människa som försöker leva sin dröm. Det är tillräckligt för mig och det har jag oerhört mycket respekt för. Jag själv kämpar ju för att kunna leva på detta med äventyr och vet vad som krävs och ibland gör man misstag. Det är bara att rätta till det och gå vidare och försöka göra allt bättre nästa gång. Men analysen om dagens äventyrare och instant gratification, no effort håller jag helt med!!! Precis vad jag menade tidigare i denna rapport!

Men, ibland blir det fel, även när intentionerna är de bästa. När jag, Daniel Lindås och Anders Åberg höll på att spela in filmen här nedan som en säljande pilot för den kommande kamelturen, för vår världs globala mediaföretag, så blev det en väldigt skrävlig text som dessutom är fel...

Det finns flera som cyklat längre.....det finns en tysk som cyklat, ja, jag tror det är snart 40 år på raken nu, jag tror 500 000 km, jag har glömt hans namn förstås....men det blev så där i 50 graders värme och stor stress att få till något säljande på den korta, och extremt dyra tid, vi hade. Och när vi kom hem med materialet, gick det inte att åka tillbaka och ändra...

Ingen skugga skall dock falla på den fantastiske filmaren och regissören! Vill ni läsa mer om Expedition Arabien, läs här och här!

Kom gärna med åsikter och våga kritisera! Och minns, kritik kan också vara positiv....

Tillbaka till Patagonien - 10 år senare......

Expedition - och hur man skriver intressanta rapporter

Fem år efter Sibirien Expeditionen så lever jag fortfarande på att berätta om denna min livs färd. Ett sant privilegium. En av orsakerna var den globala uppmärksamhet färden fick genom internet och den hemsida dit vi skickade rapporter varje eller varje tredje dag, Johan och jag. Vi skrev varannan dag, oftast liggandes i tältet i stark kyla, skrivandes på en liten IPAQ, skickad med ExWebs mjukvara. Jag har aldrig haft mer berättar- och skrivarinspiration än under den tiden och vi skrev först rapporten på svenska och översatte så till engelska, en av dem är rapporten här nedan, som var en av de mest lästa!

Orsaken till just detta ämne, är att det är en vanlig fråga från läsare, hur skriver man för att få folk att läsa. Mitt råd, hoppa över det mesta av vedermödorna, slitet och glorifieringen. Inte allt, men det mesta. Folk tröttnar på att läsa om det i varje rapport.....exempelvis kan det se ut så här....

2005-02-01 - Översättningsbekymmer

1 Feb, 2005 - 22:40 
GPS-pos: N67°28´ | E153°42´ | Alt: 11 M 

Det är den 1:a februari idag, -30°C (!) men det har börjat blåsa söderifrån, och vi har förstått att denna värmebölja bara är på ett kort besök innan extremkylan återvänder igen. Men att vindarna kvarstår. Vi är fortfarande kvar i Srednekolymsk. Vi vill inte ge oss iväg innan vi är fria från förkylningen och innan vi hunnit tacka alla som hjälpt oss. Så vi har ägnat dagen åt att knalla runt samhället och tacka folk. Det gick så där?

Jag borde ha förstått redan när vi tidigt vaknade av att det knackade på dörren att det här skulle bli en hemsk dag. Det var vår granne från lägenheten under oss. Han som, tillsammans med sin lika alkoholiserade hustru, hållit oss vakna en tredje del av alla våra nätter under vår tid i Srednekolymsk. Gräl, slagsmål och en TV uppskruvad på högsta volymen. Eftersom vi är nöjda med att bara vara inomhus, så har vi stått ut.

´´Jag fyller år idag!´´ ropade han och rusade in i lägenheten hojtande med en fryst lax i handen och fortsatte att skrika i sin berusning ´´Jag fyller 59!´´

Samtidigt som jag sträckte fram handen för att hälsa, körde han in den frysta fisken i maggropen. Schirr, den bästa fisken att göra straganina av, är normalt en uppskattat gåva, men inte när den används som vapen. Johan, bara i kalsongerna, lade snabbt beslag fisken, samtidigt som grannen stolt visade upp bägge sina pass, det från Sovjettiden och dagens. Ett bevis på hans ungdom i likhet med dem kroppsliga rörelser han gjorde för att visa sin sexuella kapacitet. Därefter följde en 20 minuters drucken monolog som vi insåg var mycket politisk och där våra namn nämndes frekvent tillsammans med ordet spion, hur skamligt att Sverige hjälpte nazisterna under andra världskriget och hur modig han var själv denna tid. Trots att han föddes ett år efter andra världskrigets slut. Till slut tröttnade jag av att höra hans svada, förkyld som jag är utan tålamod, och utbrast euforiskt:

´´Underbart och jättetrevligt att få höra!´´

Det gjorde grannen helt vansinnig och han skrek och hotade oss som den värsta galning. Johan som var mer aktivt lyssnade på slutet tror att min kommentar kom när grannen berättade om alla dödade ryssar under kriget. Ridå! Därför var lyckan stor när vår duktige översättare, ukrainskan Julia, kom timmen senare för att hjälpa oss med andra översättningar. Åtminstone till hon framlade följande sanning:

´´Ni är syndare av värsta sort och kommer att brinna i helvetet!´´

Nu skall det sägas att hon menade bara väl, eftersom hon är baptist och i deras verklighetsbild är alla syndare tills de anammat den rätta läran. Det innebär att de tycker att 99.99 % av världens befolkning är syndare. Därefter följde en svada och föreläsning som gjorde att min förkylning övergick till en influensa och där Johans normala blekhet antog färgen av raseri. Utmattade traskade vi ned till Vita Huset, som kommunalhuset kallas i samhället, för att tacka kommunalrådet för den fantastiska uppbackning och hjälp vi fått under besöket. Han undrade hur det gått med vårt dokumenterande och av någon anledning kom vi in på olika sätt att dokumentera kylan och jag förklarade genom Julia att det var inte helt enkelt. Så fick jag då snilleblixten och förklarade att man kunde mäta kylan genom att kika ned i alla utedass i samhället och kontrollera hur stora torn av dynga det var. För verkligheten är den att en stor del av befolkningen i Srednekolymsk skiter utomhus och när det är kallt, under -50°C, så fryser avföringen direkt den landat, vilket innebär att det skapas stora torn av skit. Julias översättning av detta tilltänkta skämt gick fel någonstans i översättningen och kommunalrådet blev mycket upprörd.

´´Ja, verkligheten är så att vi fortfarande är en bit från modern civilisation´´ ,fräste han argt, ´´men det trodde jag aldrig om er, att ni skulle besudla vårt rykte genom att filma sådan skit!´´

Under en halvtimme försökte jag om och om igen, genom Julia, att försöka få honom att förstå att jag beklagade missförståndet, dessa skittorn hade ingenting med om man var civiliserad eller inte och att det var inte så jag menade. Jag vill bara försöka visa hur kallt det är här.

´´Jag trodde ni kom hit för att hjälpa oss ge reklam för den här regionen och hjälpa oss locka hit turister!´´ fortsatte han fräsande, ´´och inte för att bevisa att vi lever i istiden. Nu kommer ni att skrämma bort alla eventuella turister!´´

Efter en timme hade missförståndet slätats ut och vi tog beklämt adjö av kommunalrådet. Lätt chockade och ledsna över denna vändning vände vi näsan hemåt. Trodde vi, men hamnade i stället med Julia på den lokala tidningen, som hon bokat tid för oss utan att vi visste, där lokalredaktören hört att vi inte använde oss av pälskläder och bodde i ett tält utan värme!

´´Ni är inte kloka!´´ utbrast han oförstående och glömde i sin förfäran av att skriva den artikel om oss som han hade bett om.

På tal om dagar av missförstånd.