”Jag sköt min bror förra veckan!” förklarade Hulimannen samtidigt som han visade upp sin hemgjorda hagelbössa, ”Han bröt mot lagen.”

   Han var klädd i en trasig T-skjorta och ett par lika slitna byxor. Han hade inga skor på sina breda, korta uttrampade fötter, men på skallen bar han en krans av djungelblommor, extra utsmyckat med fina fjädrar från någon av paradisfågelns 43 olika arter. I bältet på byxan hade han en hemgjord yxa för närstrid. Han liksom alla andra hulimän i Taridalen är ständigt beredda på att strider mot grannarna kan uppstå. En verklighet som präglat Taridalen alltsedan människor flyttade in i Nya Guineas högländer för kanske så långt bakåt i tiden som för tusen år sedan och då påbörjade vad som anses världens äldsta jordbrukskultur. De sista 300 åren har det med stor framgång odlats sötpotatis, basen för hulifolket kostvanor.

   ”Min bror är en av fyra som dödades under förra veckan i strider med grannarna” , fortsatte mannen berätta på hulifolkets oerhört öppna, självklara, odramatiska och ärliga sätt, ”Det är därför det är så mycket folk här nu. Det är dags för kompensation mellan stammarna.”

   Han var ovillig att förklara vad som hänt, men utan minsta tvekan hade det att göra med att ett brott involverande någon av de tre heliga pelarna i hulifolkets samhälle. Endera hade grannstammen kapat åt sig land, stulit grisar eller någon kvinna. I den värdeordningen. Nu skulle förlusterna kompenseras. Brodern hade visserligen överlevt men blivit förlamad. Det skulle kosta runt 600 grisar i ersättning. Då skall man veta att priset för en hårt arbetande hustru är 30 grisar på höglandet. Det kan ta en man ett helt liv att få ihop den summan. Det gör att det är sällan som en hulikvinna gifter sig med någon från kustfolken. Där är priset tre grisar, men det var inte bara priset som avskräckte kustborna. Simon, medicinman och guide, en av de finaste människor jag träffat hade besökt Taridalen en gång i sitt liv och varit livrädd för högländarna och deras storväxta kvinnor.

   ”Jag vågade inte ens gå in i en affär” , berättade han när vi besökte hans by strax nordväst om kuststaden Madang, ”utan de där luriga högländarna spände ögonen i mig och började räkna ut vad de skulle göra med mig. Dessutom var det så kallt där uppe om nätterna att jag frös så jag skakade. Jag åt inget på en vecka och fick lugninflammation. Passa er för dem och för kylan på höglandet!”

   Hulifolket upptäcktes så sent som år 1934 och det är först de senaste 15 åren som världen utanför börjat tränga sig in i den oerhört bördiga dalen. Även om stamstrider är förbjudna i lag, så lever de kvar. Traditionens makt är fortfarande mycket stark. På det skakiga, äventyrliga flyget från Papua New Guineas huvudstad Port Moresby var hälften av passagerarna släktingar på väg hem med endera pengar till att köpa grisar för betala skulden eller för att köpa vapen. Hulis är ett krigarfolk. De är kortväxta, kraftiga, innehar en sorts primitiv glöd och vildhet samt har en stolthet som ligger på nivå med en massajernas. Det vill säga att de ser sig som lätt överlägsna andra folkslag. De lever fortfarande på många sätt och vis som ett stenålderfolk gömda i högländerna. På samma sätt som Nya Guineas många andra folkslag. En femte del av världens olika språk finns att finna på Papua New Guinea, där runt 4 miljoner människor pratar över 800 olika språk. Jag måste säga att det är en av de mest fantastiska platser jag någonsin besökt under mina 25 år som explorer längs världens alla okända hörn. Och jag kan säga att ön med lätthet torde vara världens mest intressanta turistmål. Det gäller att få perspektiv på sig själv och mänskligheten innan det är för sent. Skogsbolagen är på gång och tyvärr torde det inte dröja förrän stenålderstillvaron och de olika varianterna av tropisk regnskog är ännu ett minne blott.

   Jag åkte dit för att förbereda detta resmål för ett reseföretag i kombination med Borneo för exklusiva grupper och även om det kan tyckas lite fysiskt osäkert, så är folk med de finaste jag någonsin träffat, och stamstriderna rör bara dem, men aldrig någonsin några utomstående. Papuanerna har dessutom stor humor, oerhört breda leenden, de är mycket generösa med sig själv och allt runt omkring och de är genuina in i ryggmärgen. Det skall mycket till om inte detta blir mitt nästa stora projekt på Expeditionsnivå. Jag tror nämligen att mycket beträffande meningen med livet finns att finna här. Varje by har både trollkarl, medicinman och väldigt många grisar. Dessutom är det en av få platser på jorden med delar av orörd urskog, här finns de mest märkvärdiga djur som exempelvis trädkänguruer och är ett paradis för fågelskådare. Vi provade dessutom dykningen på norrsidan, som torde tillhöra världens vackraste, med både hajar och vrak från andra världskriget. Fotografiskt är det en guldgruva.

   Har man sett allt, förstått lite, vill ha det mest exklusiva, så finns det bara ett enda ställe enligt mig, Nya Guinea.

   Se detta bildspel från PNG!