Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Expedition - Att göra en dokumentär

Förra veckan fick jag tre förfrågningar hur man gör en dokumentär när man är på Expedition. Och då mindes jag att jag skrev en rapport om detta från Sibirien. Så jag har läst genom det och det gäller än idag, så jag åter reproducerar då den här nedan!

Att göra en dokumentär.

Det är den 25 januari idag, mitt på dagen och det är -48°C och temperaturen är tyvärr på väg nedåt igen. Vi är bägge förkylda, främst Johan som vanligt med halsont, feber och hosta inför avfärd, och det beror på två olika typer av stress. För det första, den positiva stressen, att få till ännu ett färdigt inslag för SVT:s Gokväll och för det andra, den negativa stressen, nämligen att veta att snart skall vi ut och leva dygnet runt i dessa vedervärdiga temperaturer igen. Den här gången är vi riktigt oroliga. Tyvärr vet vi denna gång vad som väntar.

En av de allra vanligaste kommentarerna jag får från folk hemma på gatan eller i samband med föreläsningar, är medborgare som undrar hur i all världen ett kamera team orkade vara med oss och filma hela tiden. Jag berättar vid varje tillfälle att vi gör allt själva utom sista fin redigeringen, ljudredigering, textningen och grafikpålägg. De tror mig sällan. Jag kan förstå att de undrar. De är vana med äventyrare som genomför sportprestationer och som saknar kapacitet att filma, redigera, tänka dramaturgiskt och se värdet av noggrann ljudbearbetning. Äventyrare som har en egen professionell filmare som dyker upp då och då, eller oftast, som främst filmar före och efter äventyret med statiska inklippsbilder från genomförandet filmade av äventyraren själv. Alla inklippsbilder i regel från stativ. Det är standardgenomförande världen över. Det är inget fel på det, ibland riktigt spännande och nydanande, men i längden blir det synnerligen tråkigt att titta på. Min åsikt. Jag tycker att varje film bör tillföra någonting nytt angående världslig kunskap och sin egen genre. Värst tycker jag det är när en sådan typ av äventyrare ser filmen som sin egen produktion. Tyvärr är äventyrsgenren oerhört självupptagen. En enbart i Sverige känd äventyrare ringde mig en gång och ville veta om jag hade några kontakter inom SVT som kunde hjälpa honom.

´´Jag kan filma!´´ utbrast han när jag sade att det var inte helt lätt och att det var proffs som avgör om din idé och ditt arbete är bra nog, men han hävdade: ´´Det är hur lätt som helst!´´

Det är det inte. Att som vi, Johan och så då jag själv, ja, att vara vårt eget kamerateam är mycket svårt. Det måste dessutom vara en livsstil. I stort sett all tid när man exempelvis sitter i kanoten och paddlar eller skidar och inte tänker på nära eller kära, eller är så trött att man inte orkar tänka alls, ja, då planerar vi för nästa tagning. Hitta rätt miljö, rätt ljus och det måste föra filmen eller inslaget vidare. Och att försöka tänka filmatiskt när en 400 kg tung björn går till anfall är svårt. Än svårare att få det på bild. Därför är det tur att vi insett hur oerhört ointressanta vi är själva i jämförelse med de människor vi möter. Men att filma dessa kan vara ändå svårare. I synnerhet i den här extrema kylan som sätter hela vårt filmprojekt och våra TV-inslag på sin yttersta spets. 

Som exempel kan jag ta härom veckan när vi skulle besöka en avlägsen by dit det tog 12 timmars skuttande bilfärd att åka, så frös alla våra objekt vi skulle filma så mycket, att vi inte fick en enda vettig scen under hela besöket. De vägrade vara ute längre än en kvart i kylan och omtagningar kunde vi glömma. När vi då har spännande människor framför kameran som klarar både lång tid ute och omtagningar, då krånglar oftast kameran. I regel klarar den bara 10 minuters filmning per dag innan bandet fryser och så måste den inomhus och torka upp och bli varm under minst 2 timmar för att inte förstöra någonting för framtida filmning. Det till trots att vi låtit sy upp ett täckande skydd av en gammal filt. Inte heller vet man vad som fastnat på bild, eftersom när bandet rullat i en halv minut har man bara en massa streck i kameralinsen framför sig. Så när vi återvänder inomhus efter ett jobb, väntar vi minst fyra oroliga timmar på att den skall tina upp i väntan på att se vad som fastnat eller inte. Vi har tyvärr förlorat en del unikt material denna färd till följd av kylan. Men det är inte bara kameror som fryser utan även våra fingrar. I stort sett alla förfrysningar vi fick på förra skidfärden var till följd av filmande eller fotande. Kylan gör därför att allt måste klaffa direkt. Vilket är mycket svårt när man skall göra s.k. ståuppor, ja, som man gör i exempelvis TV-inslag när man tittar i bild och berättar. Inför det kommande inslaget i Gokväll som kommer den 1 februari, så har vi två ståuppor. Att ta sig till inspelningsplatsen tar en halv timme till fots och då vet vi att vi har max 5 minuters bandande, så om vi gör ett misstag, ja, då får vi vänta en dag till. Det har nu gått en vecka att få ihop dessa 2 ståuppor.

Men även om vi lyckas få till både filmning och ståuppor, då återstår fortfarande det allra svåraste, att få hem allt unikt material till Sverige. Utan att det frusit sönder utan ens vetskap under vägen. Det är en hemsk oro hela tiden under en färd. Mycket värre än attackerande björnar.


Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2010-08-25 08:07   mathog

Ni har gjort fina klipp. Jag har även tittat på ett av dina andra YouTube klipp, Kamelexpeditionen. Men att släpa med er kamerautrustning och film. Vilken bedrift. Hur laddar ni batterierna till kameran?
 
2010-08-25 09:30   explorermikaelstrandberg

Sommarhalvåret, solpaneler, se utrustningen på ExWeb. vinterhalvåret, lithium batterier, 8 per dag. 75 kronor per batteri....
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.