Fem år efter Sibirien Expeditionen så lever jag fortfarande på att berätta om denna min livs färd. Ett sant privilegium. En av orsakerna var den globala uppmärksamhet färden fick genom internet och den hemsida dit vi skickade rapporter varje eller varje tredje dag, Johan och jag. Vi skrev varannan dag, oftast liggandes i tältet i stark kyla, skrivandes på en liten IPAQ, skickad med ExWebs mjukvara. Jag har aldrig haft mer berättar- och skrivarinspiration än under den tiden och vi skrev först rapporten på svenska och översatte så till engelska, en av dem är rapporten här nedan, som var en av de mest lästa!

Orsaken till just detta ämne, är att det är en vanlig fråga från läsare, hur skriver man för att få folk att läsa. Mitt råd, hoppa över det mesta av vedermödorna, slitet och glorifieringen. Inte allt, men det mesta. Folk tröttnar på att läsa om det i varje rapport.....exempelvis kan det se ut så här....

2005-02-01 - Översättningsbekymmer

1 Feb, 2005 - 22:40 
GPS-pos: N67°28´ | E153°42´ | Alt: 11 M 

Det är den 1:a februari idag, -30°C (!) men det har börjat blåsa söderifrån, och vi har förstått att denna värmebölja bara är på ett kort besök innan extremkylan återvänder igen. Men att vindarna kvarstår. Vi är fortfarande kvar i Srednekolymsk. Vi vill inte ge oss iväg innan vi är fria från förkylningen och innan vi hunnit tacka alla som hjälpt oss. Så vi har ägnat dagen åt att knalla runt samhället och tacka folk. Det gick så där?

Jag borde ha förstått redan när vi tidigt vaknade av att det knackade på dörren att det här skulle bli en hemsk dag. Det var vår granne från lägenheten under oss. Han som, tillsammans med sin lika alkoholiserade hustru, hållit oss vakna en tredje del av alla våra nätter under vår tid i Srednekolymsk. Gräl, slagsmål och en TV uppskruvad på högsta volymen. Eftersom vi är nöjda med att bara vara inomhus, så har vi stått ut.

´´Jag fyller år idag!´´ ropade han och rusade in i lägenheten hojtande med en fryst lax i handen och fortsatte att skrika i sin berusning ´´Jag fyller 59!´´

Samtidigt som jag sträckte fram handen för att hälsa, körde han in den frysta fisken i maggropen. Schirr, den bästa fisken att göra straganina av, är normalt en uppskattat gåva, men inte när den används som vapen. Johan, bara i kalsongerna, lade snabbt beslag fisken, samtidigt som grannen stolt visade upp bägge sina pass, det från Sovjettiden och dagens. Ett bevis på hans ungdom i likhet med dem kroppsliga rörelser han gjorde för att visa sin sexuella kapacitet. Därefter följde en 20 minuters drucken monolog som vi insåg var mycket politisk och där våra namn nämndes frekvent tillsammans med ordet spion, hur skamligt att Sverige hjälpte nazisterna under andra världskriget och hur modig han var själv denna tid. Trots att han föddes ett år efter andra världskrigets slut. Till slut tröttnade jag av att höra hans svada, förkyld som jag är utan tålamod, och utbrast euforiskt:

´´Underbart och jättetrevligt att få höra!´´

Det gjorde grannen helt vansinnig och han skrek och hotade oss som den värsta galning. Johan som var mer aktivt lyssnade på slutet tror att min kommentar kom när grannen berättade om alla dödade ryssar under kriget. Ridå! Därför var lyckan stor när vår duktige översättare, ukrainskan Julia, kom timmen senare för att hjälpa oss med andra översättningar. Åtminstone till hon framlade följande sanning:

´´Ni är syndare av värsta sort och kommer att brinna i helvetet!´´

Nu skall det sägas att hon menade bara väl, eftersom hon är baptist och i deras verklighetsbild är alla syndare tills de anammat den rätta läran. Det innebär att de tycker att 99.99 % av världens befolkning är syndare. Därefter följde en svada och föreläsning som gjorde att min förkylning övergick till en influensa och där Johans normala blekhet antog färgen av raseri. Utmattade traskade vi ned till Vita Huset, som kommunalhuset kallas i samhället, för att tacka kommunalrådet för den fantastiska uppbackning och hjälp vi fått under besöket. Han undrade hur det gått med vårt dokumenterande och av någon anledning kom vi in på olika sätt att dokumentera kylan och jag förklarade genom Julia att det var inte helt enkelt. Så fick jag då snilleblixten och förklarade att man kunde mäta kylan genom att kika ned i alla utedass i samhället och kontrollera hur stora torn av dynga det var. För verkligheten är den att en stor del av befolkningen i Srednekolymsk skiter utomhus och när det är kallt, under -50°C, så fryser avföringen direkt den landat, vilket innebär att det skapas stora torn av skit. Julias översättning av detta tilltänkta skämt gick fel någonstans i översättningen och kommunalrådet blev mycket upprörd.

´´Ja, verkligheten är så att vi fortfarande är en bit från modern civilisation´´ ,fräste han argt, ´´men det trodde jag aldrig om er, att ni skulle besudla vårt rykte genom att filma sådan skit!´´

Under en halvtimme försökte jag om och om igen, genom Julia, att försöka få honom att förstå att jag beklagade missförståndet, dessa skittorn hade ingenting med om man var civiliserad eller inte och att det var inte så jag menade. Jag vill bara försöka visa hur kallt det är här.

´´Jag trodde ni kom hit för att hjälpa oss ge reklam för den här regionen och hjälpa oss locka hit turister!´´ fortsatte han fräsande, ´´och inte för att bevisa att vi lever i istiden. Nu kommer ni att skrämma bort alla eventuella turister!´´

Efter en timme hade missförståndet slätats ut och vi tog beklämt adjö av kommunalrådet. Lätt chockade och ledsna över denna vändning vände vi näsan hemåt. Trodde vi, men hamnade i stället med Julia på den lokala tidningen, som hon bokat tid för oss utan att vi visste, där lokalredaktören hört att vi inte använde oss av pälskläder och bodde i ett tält utan värme!

´´Ni är inte kloka!´´ utbrast han oförstående och glömde i sin förfäran av att skriva den artikel om oss som han hade bett om.

På tal om dagar av missförstånd.