Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Långfärdscyklistens guide till planeten

   Jag skrev den här guiden som ett extra kapitel till boken På Cykel från Nya Zeeland till Kairo 1994 (slutsåld). Mycket har hänt sedan dess, framförallt på tekniksidan. Men en hel del av det jag skrivit kan vara till god hjälp för den gryende långfärdscyklaren! Men, jag har knappt läst den sedan jag skrev den, men gjorde det idag och det var mycket underhållande läsning! Ta detta stycke som exempel:

Kroppsvård och hygien. 

I tredjevärlden kan det många gånger bero på slarv med personlig hygien, föda och utrustning som gör att resenären hamnar i en besvärlig situation. Inte bara av hälsoskäl utan även när det gäller hur människorna i denna omgivning uppfattar den resande. Glöm aldrig att hur fattiga människor i tredje världen än är och hur lortig deras omgivning än är så är de nästan alltid kroppsligt rena. En sanning som även gäller deras kläder. De som förefaller lortiga bor endera i iskalla bergsområden eller tillhör annars de utslagnas skara. Folk i utvecklingsländerna lägger ner mycket kraft och tid att hålla sig rena. Därför ser de det ofta som ett hån mot deras fattigdom när en västerlänning är lortig och luktar illa. 

Som långfärdscyklist lever man ofta i mycket utsatta områden där bra hygien är en fråga om överlevnad. Under en färd kan det ibland vara mycket svårt att finna vatten, exempelvis i ökenområden, men jag bemödar mig alltid att spara en liten skvätt vatten till att tvätta framförallt skrevet och armhålorna vilka är en bra grogrund för stora ansamlingar av bakterier. Kanske gör denna lilla avtvagning inte så mycket ur renhetssyfte, men mentalt gör det att jag känner mig ren och fräsch. Jag använder aldrig tvål eftersom det drar till sig farliga flygfän, men jag har alltid ett ombyte rena kläder med mig som ytterligare späder på fräschhetskänslan. 

Under ett cykelavbrott tvättar jag naturligtvis alla mina kläder, men även många gånger under färd när jag märker att strumpor, cykelbyxor och skjorta börjar stå av sig själva. Jag har med åren märkt att blir jag sjuk beror det oftast på bristande hygien under vilan. Med det menar jag när jag till följd av vilan låter någon utomstående laga min mat eller förse mig med vad de säger är rent vatten. Ett kriterium som sällan överensstämmer med min mage. Följaktligen har jag med åren insett att när det gäller mat är det klokt att först kolla hur kocken ser ut på en restaurang innan man äter. Är kocken ren är maten säker oavsett hur äcklig omgivningen är. Däremot litar jag aldrig mer på någon utomstående när det gäller vatten. Jag pumpar och filtrerar det själv och om jag köper vatten kontrollerar jag noggrant om buteljens kapsyl är äkta och obruten. Likaså ser jag till att vattnet är rent även när jag tvagar mig eller diskar mina kastruller. Till följd av denna nit drabbades jag inte av några allvarliga sjukdomsproblem under denna sista färd. 

God mathållning och regelbunden underhåll av utrustning tillhör likaså en långfärdscyklists mentala och fysiska kroppsvård. Dessutom vill jag ånyo påpeka att renhet är en dygd för de flesta människor världen över.

   Det är ju kanonrolig läsning! Den tiden var jag nästan ensam långfärdscyklist i landet. Göran Kropp hade inte gjort sin cykling till Everest och Janne Corax var nog på gång ungefär då. Idag finns det flera långfärdscyklister i landet, vilket jag tycker är fantastiskt kul och jag följer två med stort nöje, Stellan Johansson och Lars Bengtsson. Spännande val av länder de cyklar i och intressanta iaktagelser längs trampvägen. Det till trots, så är den långfärdscyklist som faschinerar mest globalt idag, min vän Alastair Humphreys. Mycket fin inställning till livet och duktig berättare!

För er som vill läsa Långfärdscyklistens guide till Planeten, så kan ni ladda ned den här gratis. God läsning och kommentera gärna!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.