Varje kväll efter en lång dag på inlandsisen under Grönlands korsningen, när vi stannade till och det var dags att slå läger, var mina knän så stela att det nästan var omöjligt att böja mig ner och ta av skidorna. Jag fick av dem med hjälp av skidstavarna – där jag utvecklat en teknik för att öppna bindningarna. När de väl var av visste jag att nästa fas skulle bli plågsam, för att rulla ut tältet, tvingades jag ner på knä. Så jag utvecklade en metod där jag tog ett litet hopp, tvingade mig att böja knäna och landade på dem. Klart. Jag tog smärtstillande varje natt för att kunna sova, vilket aldrig var ett problem.

Båda knäna har brosk sprickor. Läkaren sa att en operation behövdes, men det fanns ingen garanti för att det skulle hjälpa. Jag fick leva med det. Jag berättade inte för någon, och ingen frågade. Det orsakade en del irritation i teamet när stelheten blev extra påtaglig under dagarna, för det försenade schemat med några minuter, och på sikt fick vi mindre vila. Vid de värsta tillfällena var jag tvungen att be Anders hjälpa mig få på skidbindningarna. Det var plågsamt att erkänna.

Och jag säger det rakt ut: det är inte lätt att acceptera den där obehagliga insikten när du märker att du inte längre är den främste, inte den starkaste, och att din fysik är på nedgång. Grönlandspassagen var ett tydligt bevis. Jag kämpade varenda dag för att hålla jämna steg. Ja, jag tog mig över – men med ett ego som fått sig en rejäl törn.

Sånt är livet.

Och sedan jag kommit hem och återupptagit träningen – expeditionen ägde rum augusti–september förra året – har jag sett en tydlig försämring. På bara tre år, sedan förra försöket till Grönlandsfärd, då jag kände mig i toppform, har det blivit svårt att springa 10 km på under 55 minuter, bänka 100 kg, och varje gång jag gör back intervaller skadar jag mig.

Men jag har hanterat skammen, förnekelsen och accepterat verkligheten. Det är därför jag skriver det här. Det betyder inte att hårda expeditioner är omöjliga – bara att de kräver mer tid, planering och anpassad träning.

Efter Grönland ägnade jag mycket tid åt forskning för att optimera min kropp, hantera knäna och undvika överträning. Överträning är ett stort problem för åldrande idrottare och äventyrare. Jag var absolut övertränad större delen av året före expeditionen, men eftersom jag tränat hårt sedan 2017 förstod jag inte fullt ut vikten av vila efter en viss ålder. Nu gör jag det.

Utmaningar som gäller för åldrande expeditions utövare
(men dessa lärdomar gäller alla över 50 plus)

Återhämtningen tar längre tid – Efter både Grönland och Kilimanjaro behövde jag en månad för att återhämta mig helt och känna framsteg i träningen igen.

Skador lurar överallt – Jag har anpassat träningen: inga backintervaller (som jag behövt för konditionen), utan SkiErg på gymmet. För knäna gör jag mycket stretching, yoga, knäförstärkande övningar och använder black roll. Det har gjort stor skillnad. Flexibilitetsträning är avgörande – alla över 50 borde prova yoga!

Jag har lärt mig acceptera den naturliga försämringen – och jag är OK med att jag blir äldre.

Men nog med klagomål!

Idag ser jag fler fördelar med åldern:

Målen blir mer personliga och meningsfulla, mindre prestationsfixerade.

Erfarenheten ger bättre beslutsfattande och riskbedömning under expeditioner.

Mental uthållighet och tålamod ökar – man står ut bättre med motgångar.

Strategier för åldrande expeditionsutövare!

Anpassad träning: Numera följer jag en 9-dagarscykel med ordentliga vilodagar var fjärde dag. Om kroppen är trött, tar jag en extra. Före Grönland fokuserade jag på uthållighet och styrka – nu balanserar jag med flexibilitet och återhämtning.

Prioritera vila och näring: Jag lägger mer vikt vid sömn, kost och återhämtningstekniker.

Realiska mål och kunskap: Jag håller mig uppdaterad om träningsforskning och åldrandets påverkan.

Böcker som hjälpt mig:

"The New Alpinism" av Steve House och Scott Johnston (deras podcast är också lysande).

"Fast After 50" av Joel Friel.

Jag hoppas detta kan vara till hjälp. Skriv gärna om du vill diskutera mer!

Slutord – Sir David Attenborough om åldrande
(Här är hans text i sin helhet, översatt exakt med behållande av den poetiska stilen:)

Åldrande är inget för fega hjärtan.

En dag vaknar du och inser – ungdomens tid har försvunnit utan ett ljud.
Men den lämnade dig inte tomhänt.

Den tog med sig dina osäkerheter,
din jakt på andras godkännande,
din rädsla för att inte vara tillräcklig.

Och i gengäld gav den dig något starkare:

En långsammare rytm, men ett stadigare steg.
Visheten att säga farväl utan fruktan.
Gräcen att värdera de som stannar kvar.
Kraften att vara dig själv – utan förlåt.

Åldrande är inte förlust.
Det är att släppa taget.
Att lära sig acceptera,
att låta gå,
och att äntligen se:

Skönhet fanns aldrig kvar i spegeln.
Den levde i varje ärr,
varje berättelse,
och all den tysta styrka du burit inom dig.

Åldrande är en gåva. Bär den med värdighet.