"Vad håller du på med?" röt jag så gott jag kunde och det räckte för att mannen som höll på att gå genom min ryggsäck och mina grejor skulle sluta och Ahmed Ali förklarade oroligt: "Han tvingade mig att öppna säcken, han säger att vi är skattsökare och gömmer det vi hittat här. Vad skulle jag göra?"
Amin översätter samtidigt som vi springer fram mot våra grejer och mannen som gått genom våra grejer flyr undan och ropar något.
"Jag tror han försökte råna oss" , påpekar Amin lugnt; "Tur vi kom tillbaka i tid. Ahmed Ali är hjälplös. Han har säkert medhjälpare i närheten."
Amin och jag hade knallat ned till Rub Al Utmas centrum för att ladda alla batterier till både mobiltelefoner och kameror. Det hade tagit nästan 4 timmar. Under tiden hade vi hittat mat åt både Ahmed Ali och Antar, kamelen. Tveksamt tvingade Antar i sig höet. Jag hade dessutom ätit min första måltid på två dagar. Så fort vi kom på stora vägen, asfalterad, hade giardian slagit till. Jag kände den väl och det var inte första gången, men resultatet är detsamma. Diareer och en eländighet matthet. Därför hade vi slagit läger på den plats vi befann oss nu, med en fantastisk vy över de omgivande bergen och dalarna, men lätta att upptäcka. Amin hade tillbringat en hel del av den föregående kvällen att prata med landets säkerhetstjänst i huvudstaden Sanaa, för att utröna om det låg något i det hot som nästan alla nämnde för oss, kidnappningshotet från en stam som låg mitt i vår väg, Bani Salaam, eller Anis. Och det gjorde det. En av de lokala shejkerna hade sänt oss en ung man som liknade en förvildad Johnny Depp, men var mycket vänlig och hjälpsam. Men Amin hade fått reda på att han var mycket fattig och gjorde vad som helst för pengar, så vi skickade iväg honom igen. Med en måltid i magen. Han hade kanske behövts vid detta tillfället, för plötsligt dök en grupp män upp och bad om ursäkt för att den här mannen hade gett oss på våra grejer.
"Han trodde ni var judar som var här för att gräva upp skatter, varför annars skulle ni komma med kamel?"
Så översatte Amin. Och lade till, att de säkert hade rånat oss, eller Ahmed Ali, om vi inte hade kommit tillbaka. För folk visste att Amin hade ne psitol med sig i packningen och var polis. Jag tror de verkligen menade att be om ursäkt. Även om vi kände press för kidnappningshotet samt att vi av och till sedan vi kom upp på landsvägen blev stoppade av bybor beväpnade och hotande med både yxor och kalashnikovs, så kändes det äkta. Amin höll inte med, så vi lämnade platsen omedelbart och en 2 mil lång klättring väntade tills vi nådde fram till en grusväg som ormande förde oss genom tvära, sandiga och klippa berg och bjöd på en minst sagt hänförande utsikt över området. Det kändes lite Grand Canyon likt, men mer äkta och bättre. Förutom alla hundar som började bli för mycket och den ständiga uppmärksamheten Antar fick när vi gick genom byarna. Hundratals skolbarn följde oss och alla ville nå och titta på Antar!
Egentligen har allt att göra med hur man uppträder själv. Jag märkte att vara jag på bra humör, var alla byar underbara, eller tvärtom. Giardian gjorde mig vekare och tröttare, men folk tycktes märka det och de var oerhört hjälpsamma överallt. Men desto högre vi kom upp i höjd, desto mer frös Amin och Ahmed Ali. Den senares läppar var ibland blå på morgonen. Men så kallt var det inte. Tyckte jag. Jag kunde fortfarande inte ligga i sovsäcken, så varmt var det!
Vi gick upp och ned och jag började undra om vi någonsin skulle se en plattare sträcka igen, men plötsligt kom vi ut ur bergen, hade kommit upp på 2500 meters höjd och vi kom fram till den stora vägen mellan Taizz och Sanaa. Hemskt! Trafiken var bara för mycket, folk mycket otrevligare, försökte ständigt lura oss, prostituerade från Tihama fanns på varje bensinstation, vilket är så deprimerande att se, för man vet att då är fattigdomen total, och även om vi nu hade restauranger så att Ahmed Ali fick äta sin futtah och honung, så saknade jag direkt stigarna och grusvägarna i landets inre. Dessutom stal någon Amins fotbollsskor. Och folk var livrädda överallt för att ta beslut i sådant enkelt ämne, som om vi kunde slå läger där eller inte. Så det slutade med att vi gick 35 km per dag från Risaban, där vi åter anträdde den stora vägen, men värst var storstaden Mabar, vilken mardröm!
Men det gick. Och Antar han fick mat från Sanaa skeppad till sig för en hög kostnad, men nu fick han äta sig mätt. Och helt plötsligt dök det upp en vägskylt:
"Welcome to Sanaa".
Vi var nästan framme!
