Egentligen var allt ihop en omöjlighet. Att vi skulle ta oss in i Jemen. Att jag skulle ta mig ut ur Sanaa och dessutom göra en färd, min första riktiga på många år, från kusten och upp till huvudstaden utan problem. Det här var ett land på gränsen till inbördeskrig,där granater briserat ovanför våra skallar sedan ankomsten och där risken för kidnappning är med världens största. Men nu när jag passerade genom en av världens äldsta basarer, Sanaas Gamla Stan, minst tusen år gammal där Saladdin på samma sätt som vi, trängandes med tusentals människor, upplevde lukter utan gräns, ett larmande på smärtgränsen, men i vårt fall med med en lugn och sansad Antar, hans något chockade kamrat Ahmed Ali Hussein, som för första gången besöker Sanaa, Amin med sin familj och jag upplevde ett sorts rus av tillfredsställelse. Tänk att åter nå sitt mål om än ett litet!
Mest fantastiskt var det dock att uppleva tidlösheten. Så här måste otaliga, Saladdin inklusive, ha känt sig när han eller hon red eller gick genom de urgamla, folkmyllrande och trånga gatorna. Jag har egentligen aldrig upplevt någon lycka efter att ha nått ett mål på mina färder, mest en lättnad och ett konstaterande att nu är det över, ungefär likaså nu, men denna gång visste jag att min dotter och fru väntade vid det utvalda målet, den gamla porten till Gamla Stan, Bab Al Yemen, tillsammans med många av våra vänner. Baba Hussein, Mohammed, Sabri, Tanya, Hussein Khawlani och fler. Och landets media, som redan dagen innan hade mött oss på ingång i stan bland all trafik. Jag förstod att vad jag fick uppleva var ytterst få förunnade. Denna tidlöshet i denna moderna tid.
Vi hade valt att hålla en presskonferens vid Bab Al Yemen, mest för att tala om vilket fantastiskt land Jemen är, hur säkert det är att färdas genom och hur överdrivna farorna är, samt även försöka visa landets myndigheter och ledare att folk vill ha en lösning på faran av inbördeskrig och vill ha hit turister. Det var tusentals människor samlade, när Baba Hussein presenterade mig på e högtalare vi nyss hyrt och med en mikrofon vi tvingats köpa, presskonferensen kostade massor av mutor för att få göra den just där, främst betala av Gamla Stans borgmästare och hans poliser.
Jag kände mig nästan som en förkunnare när jag ställde mig upp bland applåderande folkskaror och berättade. En av journalisterna, en av landets tyngsta översatte och TV filmade för fullt. Det hela kändes bara helt osannolikt. Familjen firade genom att äta massor av kött efter detta. Ahmed Ali återvände tillsammans med Antar på en transport. Till sitt älskade Tihama, deras plats på jorden. Och Amin han fick äta sin hustrus omfattande mat.
Jag skall försöka återvända, för att fortsätta min färd. Frågan är när?
Man får grattulera till genomfört projetkt. Men jag undrar fortfarande varför dromedaren är målad med ringar;-)
Utsmyckning, skönhet....ett vanligt glas doppat i henne...detta var den enkla delen, nu väntar den svåra, frågan är bara när...tack Erik!