Utenatt på Komosse

Gick och funderade i fredags på att ta mej en utenatt på Komosse men drog mej för det, natten förväntades bli kall. Minus sjutton grader hade det varit som kallast här invid huset, talade temometern om på lördagsmorgonen. Det var nog klokt att stanna inne...

Fast, vaddå? Jag kan ju ta dubbla sovsäckar, två liggunderlag och varma kläder. Det är skidföre på mossen och månen är nästan full!

Framåt lördagsförmiddagen packade jag ryggsäcken och gav mej iväg.

Skidade från parkeringen i strålande sol men möttes av en kylig vind från norr när skogen glesnade och de öppna vidderna tog vid. Mycket fjällkänsla här, vitstammiga björkar, små förvridna tallar, lite klockljung som sticker upp där snötäcket är tunt.

På Komosse får man inte tälta men det finns ett fint vindskydd, dit begav jag mig.  Ved finns att hämta i en lada nära parkeringen. När solen gick ner var jag lagom tillbaks med ved i ryggsäcken för en värmande brasa. Månen stod redan högt på himlen, stjärnorna glimmade. Kvällen var tyst, bara isen på sjön intill gav läten ifrån sej då och då.

En skidtur i flödande månsken efter middagen, ingen pannlampa behövdes. Tyst och lugnt, nästan helt vindstilla, stannade ofta och tittade upp mot stjärnhimlen och räknade till minst sex mobilmaster som påminde mej om att jag inte var så långt ut i vildmarken som det verkade.

Så mera brasvärme, mera mat, varmt att dricka, sen kröp jag ner i mina dubbla sovsäckar, drog igen runt ansiktet och somnade gott med varmvattenflaska vid fötterna.

Jag hade trott att det skulle bli kyligt, att jag skulle vakna tidigt för det var kallt. Jag vaknade för jag var för varm! Men det behövdes inte mycket kalluft för det skulle bli lagom igen.

En ny solig morgon  kom smygandes. Låg och lyssnade på en korp som kraxade, en uggla hoade ett par gånger, några småfåglar som tjattrade. Temperaturen hade varit -14 som lägst och jag kände mej belåten med att inte ha frusit det allra minsta.

Frukost i värmande morgonsol, mera skidåkning. Riktigt gott om snö och trots att det bara är en vecka kvar av mars kändes det mycket mer som vinter än som vår. Kall och torr snö, finaste Blå Extra-före! Här och var ligger skaren blank och renblåst, men bara korta sträckor.

Nöjd och belåten med min utenatt och skidåkning krängde jag på mej ryggsäcken igen och skidade tillbaks till bilen. Inget äventyr direkt, men ett skönt avbrott i vardagslunken.

Skridskopremiär!

Så här i vinterns elfte timme har jag äntligen kommit ut på långfärdsskridskor! Många år sen sist, av olika skäl, så jag kände mej nästan helt som nybörjare.

Jag gick med i ett nätverk för långfärdsskridskoåkning tidigare i vinter och så slog jag till och köpte nya skridskor och pjäxor men det tog ändå tid att få till en tur. Men nu så!

Vi började på en mindre sjö, Landsjön, åkte en liten runda men isen var dålig och knölig och ofta skar skenorna ner genom isen. Puh, det var jobbigt för en ovan... En  medåkare var vänlig nog att låna ut sina stavar till mej och då gick det, om inte bra så i alla fall mycket mindre dåligt!

På Landsjöns knöliga och snöiga is...

Fikapaus och beslut om att kolla om det inte var åkbart på Vättern ändå...

Vilken skillnad på is och is! Inte gick det att åka någon längre sträcka men blankt och fint längst in i viken vid dykarklubben i Jönköping!

...och Vätterns spegelblanka!

Spännande för en ovan, ljusa isljud skvallrade om tunn is, berättade de vana åkarna...

Glasklar is, det kändes som att sväva fram, på botten syntes den vågmönstrade sanden, lite stenar här och där, till och med en liten fisk!

Nya skridskor, nya pjäxor och ny is!

Jag har varit påVätterns is förr , men den här euforiska känslan med snabba långskridskor under fötterna har jag  aldrig känt förut!

Vill ha mer!