Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Inför inlandsisen: Arvet efter farsan och morsan

Arvet efter farsan och morsan.
Jag är inte den enda som under uppväxten sagt till sig själv:
"Jag skall inte bli som farsan och morsan med alla deras konstigheter!"
En av mina tidigaste minnen av morsan var hennes disciplinerade frukost och behov av att varje dag gå åtminstone 2-3 timmar. Oavsett väder. Oftast gick hon runt vad som kallades elljusspåret i Grötholn. Även under vintern, så mycket att det i lokalbladet stod att folk fick sluta gå sönder skidspåren. Detta under en tid när Dala-Järna IK var kanske världens bästa skidklubb. Så disciplinerad var morsan!
Jag minns också att hon åt special frukost. Hon gjorde under många, många år en kall gröt. Jag vet att bovete ingick. Hon lade den i blöt kvällen innan så att det liksom jäste. Vi tyckte alla att hon var märklig. Jag vågade inte ens berätta för mina kompisar om denna underlighet. Receptet kom från någon av alla veckotidningar hon läste. Året Runt var standard, Hemmets Veckotidning med flera av och till. Oftast byttes dessa tidningar inom familjen och bland kvinnliga vänner. Samma tidningar fick henne att göra en 45 minuter lång morgongymnastik och morsan var alltid nöjd med hur vig hon var. Märkligt tyckte många. Idag förstår jag att dessa veckotidningar verkligen fungerade som språkrör för samtiden. Det var inte den här typen av destruktiva skvaller tidningar som tar fram det allra värsta i folk och fördummar läsaren, tvärtom, fungerade de som upplysningsorgan om hälsa och träning och mycket annat. Jag vet inte ens om de finns idag.
Idag kör jag ett 45 minuters träningsprogram varje morgon och kväll. Oavsett var jag är försöker jag göra det. Det inkluderar yogarörelser för vighet, 100 armhävningar, 100 jumping jacks, brädan 10 minuter osv. Jag följer noga ett veckoschema på hur jag skall äta mat som håller mig stark, frisk och ger mig mer chanser att bli så gammal det går. Där ingår inte kött.
Tala om arv!
Jag kan inte minnas att farsan var någon förespråkare för träning och hälsa. Arvet efter honom är nog mest att man skall arbeta ihjäl sig annars är man inget värt. Och alkoholism är ju en sjukdom och har mycket att göra med att man måste bedöva något i livet man inte klarar av att hantera. Men det finns också andra sätt att bedöva livs bekymmer och det är någonting jag håller på att bearbeta nu på äldre dagar. Bland annat då genom meditation som blir allt viktigare. Vad meditationen gör, och det bara efter några månader av utövande, är främst för mig att jag lever i nuet. För problemet med oss människor är ju att vi ältar saker som hänt, och vad som kan hända, vi har dessa tankar som är negativa, och som 99% inte kommer att inträffa. Men som ändå tar så mycket kraft och glädje. Samma med tankar på framtiden. om den vet ingen. Så varför fundera på den. Det är vad meditation främst gett mig. Samt att den är nedstressande.
Stress och ångest har jag också fått i arv!
Ett annat sätt att få balans som jag fått med mig den sista tiden, är s.k grounding. Så varje morgon, oftast 4 eller 5 när jag gjort min träning med balkongdörren alltid på vid gavel, så går jag ut till en liten plätt gräs, tar av mig skor och strumpor och ställer mig på plätten och gör andningsövningar. vilket jag älskar. Luft är så underbart. Jag står där tre minuter minst och jag känner mig lugn, fin och redo för dagen efter det. Det kan låta knäppt, men det här är ju inget nytt. Våra förfäder levde ju nära marken dygnet runt. Man får kontakt med jordklotet på ett uppfriskande sätt.
Testa!
Ännu ett arv!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2023-11-25 16:12   OBD

Uppenbarligen har du "ärvt" en hel del av dina föräldrar. Kanske inte exakt beträffande mat och träning , men definitivt beträffande disciplinen.
(Din morsa måste ha varit en riktig "krutgumma"). ;-)
 
Svar 2023-11-25 17:37   explorermikaelstrandberg

Tack bertil! Ja, vi har ju minst 30% av generna, oftast mer, men i och med min hjärnskakning och alla följdsjukdomar av den, så har jag kollat det genetiska. och det kunde vara värre på bägge sidor. Morsan var mycket kärleksfull och speciell, skrev detta homage till henne du kanske vill läsa https://www.mikaelstrandberg.com/2017/01/12/ett-sorts-homage-till-min-mor-hedvig-linnea-strandberg/ Jag skrive ren hel del om morsan och farsan, det finns där på den bloggen.
 
2023-11-25 17:21   HasseQ

Tack för en mkt bra text med många insikter. Måste skärpa till mig. Själv hade jag önskat mig mer inspiration från olika personer när jag växte upp. Men det blev bra ändå.
 
Svar 2023-11-25 17:46   explorermikaelstrandberg

Tack Hasse för dessa ord! Ja, du, bakgrunder...Var tid och epok har sina utmaningar. Jag kommer från en arbetar- och statar bakgrund. Inget var lätt. Mycket bekymmer, farsan hade 11 syskon, tre delade säng, morsan hade svårt med mobbing och annat. Det till trots så lever jag ju ett mycket priviligierat liv som jag är oerhört tacksam för. Varför det blev så, var mycket för att morsan var redo att vara morsa och jag fock all kärlek hon borde ha delat med all tre barnen. Jag var yngst. Så började jag läsa böcker och insåg att det fanns en annan värld där ute. Farsan söp ihjäl sig. Jag har skrivit om detta i antologi om fäder. Här är artikeln mer eller mindre https://www.mikaelstrandberg.com/?s=farsan
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.