Redan på tåget upp från Malmö insåg jag att denna gång skulle vi, dvs. affärsmannen Sundip Chatterjee från London och jag, stöta på fler Sarekvandrare. Förmodligen den sista skvätten innan den 18:e september när Norrlandstrafik stänger för vintern. Därför hade jag tänkt i banorna, vilken ingång är då bäst? Jag ville visa Sundip en ny sida av denna storslagna vildmark, samt låta honom uppleva så mycket ensamhet som möjligt, något han älskade under vårturen och var i behov av omgående. Jag vill få in honom i central massivet, på snabbaste sätt, så med den önskningen valde vi att stiga av bussen vid den fula dammen i Sourva, under tiden de andra resenärerna, drygt 10 stycken fortsatte norröver mot Stor Sjöfallet och Ritsem. 

Så fort jag börjar packa så kan dottern Eva inte sova. Därför är det inte lika roligt att packa som det en gång varit. För då har man vetat att någonting spännande legat framför en. Så är det väl än, men helt klart, inte lika mycket. Det allra roligaste är ju trots allt hemma. Så jag sitter nu vid skrivbordet under tiden Eva går genom mina frystorkade rätter från REAL Turmat. Jocke från Getout har leverarerat igen! Sundip har ringt. Han vill att jag skall följa med och fotografera Sarek i höstskrud. Varför inte? Så nu packar jag igen.

Kika gärna på gästskribentlistan!

Den senaste tiden har jag fått sanslöst många email angående vad jag har för kamera och hur jag lägger upp mitt fotande. Det gör mig mycket glad att få sådana frågor, för det tyder på att bilderna kanske väcker någons känslor och inspirerar någon att lägga ned lite extra tid på fotgraferandet på resan. Jag har skrivit en artikel tidigare beträffande fotande på resan , men tänkte berätta lite om mitt fotande.