Jag har bokstavligen fått den här frågan tusen gånger under mina 25 år som resenär. En tredje del av alla mejl som jag får, ett hundratal i månaden från världen över, rör den här frågan. Oftast är det från unga människor som står i begrepp med att ge sig ut på sitt första äventyr. Jag håller själv på med utmaningen att försöka få tag på passande samarbetspartners en stor del av mitt liv. Det är inte lätt.

"Om omständigheterna varit annorlunda när jag var ung, så hade jag gjort samma sak." 

Det jag minst förväntat mig när jag blev kallad av min vän Jeff på hans Gentleman´s Expeditioner var att det skulle bli en lyxkryssning i Medelhavet. Lika förvånad blev min lika gode vän Olly. 

Sträckan lägret till renvaktarsugan vid Sluggajåhkka var visserligen inte stig hela vägen, men oftast, förutom någon del underbart lågt och torrt vide. Vi tog en lång lunch vid stugan, som gav skydd i en tilltagande frisk vind. Solen dök upp av och till och utsikten över Slugga var skön att skåda.

Vide snår, vem hade trott att de kunde vara så överjävliga. Sundip var fortfarande lite lätt chockad av hur blöt han blev när vi passerade Njabbejåhkkå, och när de första videsnåren dök upp, föklarade jag genom att peka på kartan att det här kan komma att ta tid. Minst tvåkilometer, så räkna med en timme. Fram tills dess, från övergången, hade det varit ett enkelt kalfjäll i vackra färger och enstaka block och en hel del lämmlar. Det tog säkert två timmar för oss att ta sig genom det mycket täta, överblöta videsnåret präglat av en knädjup lervälling. Jag höll avståndet från Sundip, jag förstod att han inte uppskattade denna växtlighet. Samtidigt småstrilade det från ovan, om än med ett mycket dramatiskt molntäcke. När jag kom genom videsnåret, drog jag igång lunch omdelbart, trots ett nu tilltagande hällregn och när en genomblöt Sundip anlände med en mycket bister min, serverade jag honom hett te samt vatten så att han kunde fylla på sina tomma energidepåer. Det var en bra lösning. Krafterna hade återvänt när han sade: