Gatan utanför är i stort sett täckt av regeringssoldater. De är tungt beväpnade, men lugna. De hälsar glatt när jag gick förbi för tio minuter sedan. Idag är det parlamentsmöte. Vi är i stort sett grannar med regeringens parlamentsbyggnad, men även om det på ytan sett ser dramatiskt ut, med vilket jag menar de tunga vapen de bär, Kalasjnikovs, pistoler och batonger, alla sandsäckar och avspärrningar, så är allt lugnt och det känns säkert. Jag vet också att är de kvar efter lunch, så kommer alla soldater, befäl som meniga, att sitta avslappande i varje gathörn tuggandes kat. Jag ser ingen nervositet och ingen aggressivitet. Även om vi tre, Pamela, Eva och jag, har någon som bevakar oss från säkerhetstjänsten. De håller koll på vilka vi möter, vilka vi träffar, var vi går, allt bevakas. Det till trots så träffade vi en av den sittande regeringens största kritiker häromdagen, Abdulghani Al Iryani, vars farfar var president i landet på tidigt sjuttiotal. Han är en av de snällaste, finaste och mest underbart inspirerande människor jag mött i mitt liv. Han är också en mycket god vän och det första han gjorde efter att ha hälsat på Belquis (Evas andra namn, Belquis döpte vi henne till efter Yemens och världshistoriens första kvinnliga regent, drottingen av Sheba, eller Belquis som är hennes arabiska namn), var att uttrycka sin beundran för att vi mot strömmen valt att komma till Jemen under dessa svåra och farliga tider. Han har i dagarna startat en ny organisation för mänskliga rättigheter, TAWQ, och är den i landet som utländsk media alltid intervjuar för att få ett rättvist perspektiv. Han är gift med en amerikansk-filippinska och lever liksom jag i ett blandäktenskap med en amerikansk-asiatiska och det gör våra band lite extra starka. Barnen blir ju så vackra därtill!
”Ni måste ta Er till Change Square (Sahat Tahrir på arabiska), så ni får känna den enorma styrka som finns bland de hundratusentals demonstranter som levt där sedan i slutet av februari” , säger han efter att ha gett sin kloka bild av den politiska situationen under vårt alltför korta samtal vid spionmaffians hemvist Café Mockabun.
Nämligen det att inte bara den sittande presidenten måste snarast gå, utan även den s.k. oppositionen i form av den avhoppade generalen Ali Mohsen och familjen Al Ahmar från den största stammen i landet som heter Hashid. Samma stam som Abdullah Ali Saleh kommer ifrån. Ja, general Ali Mohsen kommer till och med från samma lilla by som den sittande presidenten. Och i ett land som lever på konspirationsteorier utan sans, så förstår ni själva hur snacket går. Att de alla tre samarbetar. Abdulghani Al Iryanis familj är rent historiskt s.k qadis, dvs. domare, jurister, och har också av tradition ganska stora landområden. Så stora att det skulle räcka för en veckas kamelfärd för min del!
Så vi tar med oss vår bevakare från den starkaste av regeringens motståndsmän till den plats där hundratals demonstranter dödats av regeringssoldater på det grymmaste av vis – Change Square. Tanken innan avfärd var att så mycket som möjligt undvika att bli indragen i den politiska situationen, men det är i det närmaste helt omöjligt, när allt liv och alla samtal rör kriget, revolutionen eller tuppkampen som det kallas beroende vem man pratar med. Likväl tycker jag att jag, fram tills mötet med Abdulghani, lyckats göra alla små reportage som skall tillhöra filmen, på ett opolitiskt avdramatiserat sätt, men hur jag än gör, kommer de som berättar själva in på kriget. Inte konstigt med tanke på att det mesta i deras vardag styrs av krigets utveckling. Bristen på el och vatten, diesel är nästan helt slut, som de mesta generatorer körs på, de kan inte gå var de vill, men däremot kan de uttrycka vad de känner och tänker. Vilket vi insåg när vi blev körda till Change Square, detta onaturliga samhälle mitt i staden.
Change Square har en befolkning på runt 100 000. Mer än dubbelt när det är dags för demonstration. Varje gata i närområdet täcks av hemgjorda tält, små gatukök, det mesta täckt av presenningar och överallt sitter plakat, banderoller och skyltar som krävde presidentens avgång. Många av tälten ärr omgjorda till små utbildningscentra i allt från hur man gör politiska skyltar till hur man demonstrerar effektivt. Folk är glada att se en hel familj där och Belquis väcker som alltid uppmärksamhet. Jag vet inte hur många som vill bli fotograferade med henne. Det råder en sorts folkparksstämning med sång och massor av aktiviteter. Jag ser även en affär som säljer HD-kameror, för den som vill veta!
Hur många de vi träffar som är regeringsspioner är svårt att säga, men säkert en hel del. Vårt normala följe är borta här. Men ”befolkningen” består av mest av byx- oxh kavajklädda studenter, en hel del soldater från den avhoppade generalen Ali Mohsen, en del Jambiyya- knivsbärande stamkrigare och så en hel del nyfikna. Vi blir direkt eskorterade till en av de som blivit symbol för kampen till förändringen, för en ny politisk framtid, hon hade fått smeknamnet Guevara, efter den argentinske revolutionären Ernesto Che Guevara. Många unga jag pratat med har talat i stora ord om denne, med historien som facit, ganska grymma intellektuelle. De verkar inte veta hur mycket grymt han gjorde i revolutionens anda, år efter Kubas befrielse från diktatorn Batista. Men jag minns själv hur lätt jag föll med i hyllningskören under min tid på cykel från Chile till Alaska och när jag passerade krigets Nicaragua. Jag hade till och med hans bild på en T-shirt!
Guevara var som alla de som vågar stå mot övermakten och med tiden kommer att bli en symbol för den politiska förändringen som kommer att ske, verbal, passionerad, kort i rocken och fylld av sorg. När jag frågade, efter att ha hört hennes hemska och starka berättelser om vad som skett, när hennes kamrater utan nåd skjutits till döds, i skallen, i hjärtat, när de varit skadade och ropat på hjälp, att hur orkar och vågar hon fortsätta, så svarar hon:
”Jag ser mina döda kamrater varje natt och det enda sätt jag kan rättfärdiga mitt liv, är att slåss för det de trodde på.”
Att möta symboliska frihetskämpar är en omtumlande upplevelse. Jag kände mig fullkomligt meningslös samt oerhört ödmjuk efter mötet med henne. Likväl frågar jag mig själv om jag skall göra en berättelse med och om henne, med den vetskapen att det utsätter min familj och mig för större risker att råka illa ut?
Att vi tre fortfarande har allt under full kontroll, beror på två saker. För det första så beror det på hur fantastiska fina jemeniterna är, och om man riktigt förklarar vad man håller på med, i mitt fall, att göra en film om det positiva med detta vår världs mest fantastiskt intressanta land, så köper de passionen bakom denna verklighet. Det var en av anledningarna att jag tog mig ur färdens mest besvärliga situation till dags dato för några dagar sedan när jag hamnade i Hashaba, där kriget är som värst. Jag höll på att filma Rashad, en av de som landet skall bygga sin framtida medelklass på, ja, han jag följde med under Eid Al Adha till hans hemby utanför Taizz, och vid tre tillfällen stoppades vi av Ali Mohsens avhoppade soldater som vill veta vad vi höll på med. Stämningen var minst sagt besvärlig. Den tredje gången höll det på att gå riktigt illa, när jag filmade Rashad väntandes på sin vardagliga lilla minibuss till jobbet. Ja, det jobb han hade, innan han fick sparken två dagar tidigare för att ha varit hemma för länge på Eid semester. Han fördes bryskt till en grupp soldater som satt gömda bakom ett gäng sandsäckar i ett hörn. Jag hamnade strax bredvid Rashad och under en halvtimme förklarade vi varför vi filmade. Det slutade med att de förstod och förklarade att de bara gjorde sitt jobb och att risken att bli skjuten av en prickskytt var stor. Adrenalinstinna och skrämde lämnade vi soldaterna i en taxi. Den gången hade jag inte kunnat få hjälp av min värdefullaste kontakt, han som är andra orsaken att vi har allt under kontroll, presidentens högra hand.
Jag träffade honom förra gången jag var här. Jag skrev en artikel om honom där jag kallade honom för The Self Made Man och många trodde jag menade presidenten själv. Men så är det inte. Han känns som en bror för mig, min vän. När jag fått börjat om mitt liv från scratch en gång, har han börjat om sitt tre gånger. Han blev ganska svårt skadad i den bomb attentatet som presidenten utsattes för i juni. Han satt strax bortom honom, den som satt mellan dem, dog. För min vän kändes det som han fått en ny gåva, ett andra liv. Nu har han ambitioner på gång, den dag presidenten tar sin mats ur skolan. Det kan ta sin tid.
”Presidenten är naturligtvis rädd när man försöker få honom till domstolen i den Haag. Precis som ni två vet han att väst inte förstår vad som sker i Jemen” , förklarade han när vi satt tillsammans och käkade frukost innan hans möte med FN;s utsände Jamal Bin Omar; ”Han kommer inte att avgå så länge han inte får försäkringar om att både familjen Al Ahmar och Ali Mohsen lämnar landet samtidigt. För han vet, liksom jag…..ja, vem kan känna Jemen bättre än han efter 33 år vid makten?....att blir de kvar så blir inget bättre, de har ju inte alls folks förtroende och blir det ett maktvakuum, då kommer stammarna i norr att ge sig på allt och alla. Och då kommer tragedin att bli än större.”
”Men varför detta dödande i Taizz?” frågar jag och får som svar: ”Salehs trupper får stryk som tusan där och de försvarar sig med näbbar och klor. Mohsen och Al Ahmars följeslagare försöker få Saleh att skicka vapen och trupper dit, så att han försvagas här i Sanaa där kampen står. Likväl är det dags för honom att gå. Han vet det. Men han blir kvar tills de andra lovar gå. Det kommer att ta tid. Bäst och mest smärtfritt, eftersom detta är Jemen, att han får sitta kvar tills det blir nyval. Och de bör komma snarast efter det han skrivit på, för då kan vi få in nytt liv. Och det är på gång.”
Jag hoppas kunna följa min vän några dagar och berätta om hans liv. Hans liv är fascinerande precis som hans kärlek för landet. Många har flytt landet med sina familjer. Min vän har hotats, erbjudits jättesummor för att lämna och förråda, men han är kvar, med hopp om att fria val snart skall utlysas och landet kan börja göra sig av med det gamla som hållit detta fantastiska land i ett järngrepp sedan den dag det blev ett land. Det är också han som kan hjälpa mig genomföra den första delen av min Expedition per kamel, från Al Hudaydah till Omans gräns. Om han har tid.
Sanaa är helt stängt just nu, i väntan på den 23.e. Det datum GCC gett Saleh som ultimatum. Inte ens jemeniterna själva kommer ut och genom vägspärrarna. Jag skulle kunna tänka mig att snarast göra en dagstur till Kawhlan. Hela familjen vill dit. Jag skulle inte berätta det för min vän. Eller skolans rektor som är illa ute för att han släppte in en brittisk fundamentalist på studerande visum, samma som vi är här på. Kawhlan anses vara landets farligaste plats. Det är här flera av de mest kända kidnappningarna skett. De stammar som styr här är helt vilda och okontrollerbara, men mycket av förståelsen om detta land, som så få riktigt förstår sig på, i synnerhet i väst, har att göra med den starka och utbredda tribalismen i norr. Starkast är den i Kawhlan. Jag träffade en helt underbar taxi chaufför från trakten för en vecka sedan som berättade hur kidnappningarna gick till och varför. Nämligen i första hand för att sätta tryck på regeringen som inte håller sina utlovade löften om vatten, el och utveckling. Eller så sätter du upp vägspärrar och tar betalt. Eller kapar en oljeledning. För att de behöver pengar för att överleva. Allt berättat med stor humor. Kawhlanerna är högljudda, röjiga och spännande! Det skulle bli en mycket spännande berättelse! Som Svenne Rubins skrev:
”Den som lever får se!”
