Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Expedition Jemen Med Kamel; Change Square och Revolutionen


    Gatan utanför är i stort sett täckt av regeringssoldater. De är tungt beväpnade, men lugna. De hälsar glatt när jag gick förbi för tio minuter sedan. Idag är det parlamentsmöte. Vi är i stort sett grannar med regeringens parlamentsbyggnad, men även om det på ytan sett ser dramatiskt ut, med vilket jag menar de tunga vapen de bär, Kalasjnikovs, pistoler och batonger, alla sandsäckar och avspärrningar, så är allt lugnt och det känns säkert. Jag vet också att är de kvar efter lunch, så kommer alla soldater, befäl som meniga, att sitta avslappande i varje gathörn tuggandes kat. Jag ser ingen nervositet och ingen aggressivitet. Även om vi tre, Pamela, Eva och jag, har någon som bevakar oss från säkerhetstjänsten. De håller koll på vilka vi möter, vilka vi träffar, var vi går, allt bevakas. Det till trots så träffade vi en av den sittande regeringens största kritiker häromdagen, Abdulghani Al Iryani, vars farfar var president i landet på tidigt sjuttiotal. Han är en av de snällaste, finaste och mest underbart inspirerande människor jag mött i mitt liv. Han är också en mycket god vän och det första han gjorde efter att ha hälsat på Belquis (Evas andra namn, Belquis döpte vi henne till efter Yemens och världshistoriens första kvinnliga regent, drottingen av Sheba, eller Belquis som är hennes arabiska namn), var att uttrycka sin beundran för att vi mot strömmen valt att komma till Jemen under dessa svåra och farliga tider. Han har i dagarna startat en ny organisation för mänskliga rättigheter, TAWQ, och är den i landet som utländsk media alltid intervjuar för att få ett rättvist perspektiv. Han är gift med en amerikansk-filippinska och lever liksom jag i ett blandäktenskap med en amerikansk-asiatiska och det gör våra band lite extra starka. Barnen blir ju så vackra därtill!

 

   ”Ni måste ta Er till Change Square (Sahat Tahrir på arabiska), så ni får känna den enorma styrka som finns bland de hundratusentals demonstranter som levt där sedan i slutet av februari” , säger han efter att ha gett sin kloka bild av den politiska situationen under vårt alltför korta samtal vid spionmaffians hemvist Café Mockabun. 

   Nämligen det att inte bara den sittande presidenten måste snarast gå, utan även den s.k. oppositionen i form av den avhoppade generalen Ali Mohsen och familjen Al Ahmar från den största stammen i landet som heter Hashid. Samma stam som Abdullah Ali Saleh kommer ifrån. Ja, general Ali Mohsen kommer till och med från samma lilla by som den sittande presidenten. Och i ett land som lever på konspirationsteorier utan sans, så förstår ni själva hur snacket går. Att de alla tre samarbetar. Abdulghani Al Iryanis familj är rent historiskt s.k qadis, dvs. domare, jurister, och har också av tradition ganska stora landområden. Så stora att det skulle räcka för en veckas kamelfärd för min del!

 

   Så vi tar med oss vår bevakare från den starkaste av regeringens motståndsmän till den plats där hundratals demonstranter dödats av regeringssoldater på det grymmaste av vis – Change Square. Tanken innan avfärd var att så mycket som möjligt undvika att bli indragen i den politiska situationen, men det är i det närmaste helt omöjligt, när allt liv och alla samtal rör kriget, revolutionen eller tuppkampen som det kallas beroende vem man pratar med. Likväl tycker jag att jag, fram tills mötet med Abdulghani, lyckats göra alla små reportage som skall tillhöra filmen, på ett opolitiskt avdramatiserat sätt, men hur jag än gör, kommer de som berättar själva in på kriget. Inte konstigt med tanke på att det mesta i deras vardag styrs av krigets utveckling. Bristen på el och vatten, diesel är nästan helt slut, som de mesta generatorer körs på, de kan inte gå var de vill, men däremot kan de uttrycka vad de känner och tänker. Vilket vi insåg när vi blev körda till Change Square, detta onaturliga samhälle mitt i staden. 

   Change Square har en befolkning på runt 100 000. Mer än dubbelt när det är dags för demonstration. Varje gata i närområdet täcks av hemgjorda tält, små gatukök, det mesta täckt av presenningar och överallt sitter plakat, banderoller och skyltar som krävde presidentens avgång. Många av tälten ärr omgjorda till små utbildningscentra i allt från hur man gör politiska skyltar till hur man demonstrerar effektivt. Folk är glada att se en hel familj där och Belquis väcker som alltid uppmärksamhet. Jag vet inte hur många som vill bli fotograferade med henne. Det råder en sorts folkparksstämning med sång och massor av aktiviteter. Jag ser även en affär som säljer HD-kameror, för den som vill veta!

 

   Hur många de vi träffar som är regeringsspioner är svårt att säga, men säkert en hel del. Vårt normala följe är borta här. Men ”befolkningen” består av mest av byx- oxh kavajklädda studenter, en hel del soldater från den avhoppade generalen Ali Mohsen, en del Jambiyya- knivsbärande stamkrigare och så en hel del nyfikna. Vi blir direkt eskorterade till en av de som blivit symbol för kampen till förändringen, för en ny politisk framtid, hon hade fått smeknamnet Guevara, efter den argentinske revolutionären Ernesto Che Guevara. Många unga jag pratat med har talat i stora ord om denne, med historien som facit, ganska grymma intellektuelle. De verkar inte veta hur mycket grymt han gjorde i revolutionens anda, år efter Kubas befrielse från diktatorn Batista. Men jag minns själv hur lätt jag föll med i hyllningskören under min tid på cykel från Chile till Alaska och när jag passerade krigets Nicaragua. Jag hade till och med hans bild på en T-shirt! 

   Guevara var som alla de som vågar stå mot övermakten och med tiden kommer att bli en symbol för den politiska förändringen som kommer att ske, verbal, passionerad, kort i rocken och fylld av sorg. När jag frågade, efter att ha hört hennes hemska och starka berättelser om vad som skett, när hennes kamrater utan nåd skjutits till döds, i skallen, i hjärtat, när de varit skadade och ropat på hjälp, att hur orkar och vågar hon fortsätta, så svarar hon:

 ”Jag ser mina döda kamrater varje natt och det enda sätt jag kan rättfärdiga mitt liv, är att slåss för det de trodde på.” 

   Att möta symboliska frihetskämpar är en omtumlande upplevelse. Jag kände mig fullkomligt meningslös samt oerhört ödmjuk efter mötet med henne. Likväl frågar jag mig själv om jag skall göra en berättelse med och om henne, med den vetskapen att det utsätter min familj och mig för större risker att råka illa ut? 

   Att vi tre fortfarande har allt under full kontroll, beror på två saker. För det första så beror det på hur fantastiska fina jemeniterna är, och om man riktigt förklarar vad man håller på med, i mitt fall, att göra en film om det positiva med detta vår världs mest fantastiskt intressanta land, så köper de passionen bakom denna verklighet. Det var en av anledningarna att jag tog mig ur färdens mest besvärliga situation till dags dato för några dagar sedan när jag hamnade i Hashaba, där kriget är som värst. Jag höll på att filma Rashad, en av de som landet skall bygga sin framtida medelklass på, ja, han jag följde med under Eid Al Adha till hans hemby utanför Taizz, och vid tre tillfällen stoppades vi av Ali Mohsens avhoppade soldater som vill veta vad vi höll på med. Stämningen var minst sagt besvärlig. Den tredje gången höll det på att gå riktigt illa, när jag filmade Rashad väntandes på sin vardagliga lilla minibuss till jobbet. Ja, det jobb han hade, innan han fick sparken två dagar tidigare för att ha varit hemma för länge på Eid semester. Han fördes bryskt till en grupp soldater som satt gömda bakom ett gäng sandsäckar i ett hörn. Jag hamnade strax bredvid Rashad och under en halvtimme förklarade vi varför vi filmade. Det slutade med att de förstod och förklarade att de bara gjorde sitt jobb och att risken att bli skjuten av en prickskytt var stor. Adrenalinstinna och skrämde lämnade vi soldaterna i en taxi. Den gången hade jag inte kunnat få hjälp av min värdefullaste kontakt, han som är andra orsaken att vi har allt under kontroll, presidentens högra hand.

    Jag träffade honom förra gången jag var här. Jag skrev en artikel om honom där jag kallade honom för The Self Made Man och många trodde jag menade presidenten själv. Men så är det inte. Han känns som en bror för mig, min vän. När jag fått börjat om mitt liv från scratch en gång, har han börjat om sitt tre gånger. Han blev ganska svårt skadad i den bomb attentatet som presidenten utsattes för i juni. Han satt strax bortom honom, den som satt mellan dem, dog. För min vän kändes det som han fått en ny gåva, ett andra liv. Nu har han ambitioner på gång, den dag presidenten tar sin mats ur skolan. Det kan ta sin tid.

 

   ”Presidenten är naturligtvis rädd när man försöker få honom till domstolen i den Haag. Precis som ni två vet han att väst inte förstår vad som sker i Jemen” , förklarade han när vi satt tillsammans och käkade frukost innan hans möte med FN;s utsände Jamal Bin Omar; ”Han kommer inte att avgå så länge han inte får försäkringar om att både familjen Al Ahmar och Ali Mohsen lämnar landet samtidigt. För han vet, liksom jag…..ja, vem kan känna Jemen bättre än han efter 33 år vid makten?....att blir de kvar så blir inget bättre, de har ju inte alls folks förtroende och blir det ett maktvakuum, då kommer stammarna i norr att ge sig på allt och alla. Och då kommer tragedin att bli än större.” 

   ”Men varför detta dödande i Taizz?” frågar jag och får som svar: ”Salehs trupper får stryk som tusan där och de försvarar sig med näbbar och klor. Mohsen och Al Ahmars följeslagare försöker få Saleh att skicka vapen och trupper dit, så att han försvagas här i Sanaa där kampen står. Likväl är det dags för honom att gå. Han vet det. Men han blir kvar tills de andra lovar gå. Det kommer att ta tid. Bäst och mest smärtfritt, eftersom detta är Jemen, att han får sitta kvar tills det blir nyval. Och de bör komma snarast efter det han skrivit på, för då kan vi få in nytt liv. Och det är på gång.” 

   Jag hoppas kunna följa min vän några dagar och berätta om hans liv. Hans liv är fascinerande precis som hans kärlek för landet. Många har flytt landet med sina familjer. Min vän har hotats, erbjudits jättesummor för att lämna och förråda, men han är kvar, med hopp om att fria val snart skall utlysas och landet kan börja göra sig av med det gamla som hållit detta fantastiska land i ett järngrepp sedan den dag det blev ett land. Det är också han som kan hjälpa mig genomföra den första delen av min Expedition per kamel, från Al Hudaydah till Omans gräns. Om han har tid.

 

   Sanaa är helt stängt just nu, i väntan på den 23.e. Det datum GCC gett Saleh som ultimatum. Inte ens jemeniterna själva kommer ut och genom vägspärrarna. Jag skulle kunna tänka mig att snarast göra en dagstur till Kawhlan. Hela familjen vill dit. Jag skulle inte berätta det för min vän. Eller skolans rektor som är illa ute för att han släppte in en brittisk fundamentalist på studerande visum, samma som vi är här på. Kawhlan anses vara landets farligaste plats. Det är här flera av de mest kända kidnappningarna skett. De stammar som styr här är helt vilda och okontrollerbara, men mycket av förståelsen om detta land, som så få riktigt förstår sig på, i synnerhet i väst, har att göra med den starka och utbredda tribalismen i norr. Starkast är den i Kawhlan. Jag träffade en helt underbar taxi chaufför från trakten för en vecka sedan som berättade hur kidnappningarna gick till och varför. Nämligen i första hand för att sätta tryck på regeringen som inte håller sina utlovade löften om vatten, el och utveckling. Eller så sätter du upp vägspärrar och tar betalt. Eller kapar en oljeledning. För att de behöver pengar för att överleva. Allt berättat med stor humor. Kawhlanerna är högljudda, röjiga och spännande! Det skulle bli en mycket spännande berättelse! Som Svenne Rubins skrev:

 ”Den som lever får se!”

 

    

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2012-01-31 01:11   fowwe
Med tanke på hur fridfullt och idylliskt (frilufts-)livet är i Sverige känns det ofattbart omtumlande bara att läsa om situationen i Jemen. Men väldigt nyttigt att få den här informationen och dina ögonvittnesrapporter.
 

Läs mer i bloggen

Att få gå vilse

Jag hittade ett foto av mig själv häromdagen.

Till Mina Tjejer, Eva och Dana

Till mina döttrar, Eva och Dana


Tjejer,
Klockan är två på morgonen. Jag har haft en sån där natt igen. Ni vet när jag går upp, gör starkt kaffe, går runt i huset och försöker intala mig att jag inte ska titta på nyheterna. Och så gör jag det ändå.
Jag befinner mig i någon sorts chock över världsläget. Det känns som om det gått fort. För fort. Som om vi halkat från det ordnar sig till att det här kan bli farligt på riktigt utan att någon hann bromsa.
Och jag skriver det här för att ni är det viktigaste jag har. Inte för att jag tror att allt är kört, utan för att jag vill att ni ska förstå hur jag tänker och vad jag hoppas att ni bär med er.
När Ryssland gick in i Ukraina var det som om något brast. Inte bara ett krig. Utan en regel. En grundregel.
Efter andra världskriget skapade världen FN-stadgan, och i den finns en princip som är så enkel att den nästan låter självklar, man får inte hota eller använda våld mot andra länders gränser eller självständighet. Små länder skulle ha samma rätt som stora. Det var ett försök att göra världen mindre barbarisk.
Det är den principen som trampas på nu. Det är därför det känns annorlunda.
Och det är också därför det som händer i Arktis och kring Grönland gör mig rädd på ett nytt sätt. Ukraina var fruktansvärt, men det låg längre bort i kroppen. Arktis ligger nära oss. Det påverkar Danmark. Norge. Sverige. Våra hav. Våra vägar. Vår trygghet.
Jag tror att en del av rädslan handlar om just det: när hotet kommer nära, när psykologiskt avstånd försvinner, då blir det inte en nyhet. Då blir det något man känner i magen.
Arktis är inte bara is och björnar. Det är resurser. Nya sjövägar. Strategi. Stormakter som flyttar fram positioner samtidigt som isen smälter. Det är ett område där klimatet och geopolitiken möts och det är inte en bra kombination.
Ni frågade mig vid middagen igår varför jag är så tagen av allt det här.
Ett av svaren är att jag aldrig trodde att vi så snabbt skulle hamna i en tid där auktoritära ledare blir norm igen. Att USA, som på många sätt varit en symbol för frihet och öppenhet, skulle dra åt ett hårdare, auktoritärt och mer cyniskt håll. Att Ryssland skulle fortsätta gå den väg det gör. Att Kina skulle bli allt mer offensivt mot omvärlden.
Det blir mer vi och dom. Mer stängda gränser. Mer misstänksamhet. Mer kontroll. Som resenär har jag aldrig känt det så tydligt som de senaste åren.
Och det finns drivkrafter bakom det som är större än enskilda personer: rädsla efter kriser, växande klyftor, ekonomisk osäkerhet och en digital värld där algoritmer belönar ilska, konflikt och förenkling.
Det är svårt att bygga samhällen på det.
Det andra som håller mig vaken är klimatet.
Klimatet är inte en fråga bredvid allt annat. Det är en förstärkare. Det gör redan svåra saker svårare som mat, vatten, ekonomi, konflikter, migration, försörjning.
Globalt ser vi mer extremt väder. Värmeböljor, torka, skyfall, bränder. Skördar slår fel. Priser rör sig. Människor tvingas fly.
Och här hemma märker vi det också. Inte som undergång, men som förändring, exempelvis mildare vintrar, regn på snö, kortare säsonger. Sälen och Lima är en symbol för det. Där vi har stugan. Vintern blir mer osäker, och det påverkar människor som lever av den.
Jag tänker också på vår stuga i Lima. För mig är den inte bara ett hus. Den är en plats där man kan andas. Där man kan leva enklare. Där man kan klara sig bättre om världen blir mer stökig, oavsett om det handlar om elavbrott, skyfall eller bara behovet av lugn.
Jag lyssnade nyligen på Martin Krag i en P4-intervju. Han sa något som stannade kvar i mig, han kunde resa fritt som tonåring, men hans barn kommer att leva i en mer begränsad värld.
Jag känner igen mig.
När jag var 13–15 rörde jag mig på ett sätt som kändes självklart. Det fanns risker, men världen kändes öppen. I dag är det annorlunda. Inte bara på grund av krig och terrorhot, utan också på grund av klimatet, ekonomin, övervakningen, och att allt ska dokumenteras, bedömas, jämföras.
Begränsningen handlar inte bara om var man får resa. Den handlar också om en känsla. Att framtiden inte är oändlig, utan villkorad. Att man måste väga saker, tänka längre, vara mer medveten.
Det är tungt. Men det kan också föda något bra. Ansvar, mognad, omsorg, verklig frihet, den som inte bygger på att någon annan betalar priset.
Och här kommer det viktigaste.
Jag tror inte att ni är chanslösa. Tvärtom. Jag tror att ni redan har sådant som många andra saknar.
Ni har levt ute. Ni har frusit och skrattat och löst problem. I extrema områden. Ni vet att det går att klara sig med lite. Ni vet att man måste samarbeta. Ni har sett världen med egna ögon, inte bara genom en skärm.
Det vi ska fortsätta träna på tillsammans innan jag gör vidare till högre utforskning är två sorters mod:
Modet att säga ifrån när något är fel, även när man riskerar att bli obekväm.
Modet att göra rätt saker länge, även när det går långsamt och ingen applåderar.
Och en sak till. Att hålla fast vid människor som vill väl. För de finns. De syns bara inte alltid i flödet. Men vi möter dem överallt när vi reser.
Jag skriver inte det här för att skrämma er, utan för att ni ska förstå att jag tar världen på allvar.
Men också för att jag vill att ni ska känna det jag kände när jag växte upp.
Jag föddes 1962 och växte upp i 60- och 70-talets Sverige. Folkhemmet var inte perfekt, men det fanns en idé om att vi byggde något tillsammans. Att en murarson kunde ha samma chans som någon annan. Gratis skola. Sjukvård. Bibliotek. Idrott. Tillit.
Det är en viktig erfarenhet att bära: att samhällen kan byggas. Att solidaritet inte är en slogan, utan ett system. Och att det går att välja det igen, även om det ser annorlunda ut i dag.
Så! Vi kör en ny expedition i sommar. Oavsett.
Inte för att fly från världen. Utan för att öva på att leva i den. Tillsammans.
Er pappa

Året 2025

2025 började mot en tältvägg på Långfjället. Minus femton grader, ungefär. Den sortens skarpa kyla som etsar fast ögonblick i minnet. Varje andetag. Tystnaden. Hur små beslut plötsligt väger tyngre.


Jag och Hannah gick upp på Storvätteshågna, Dalarnas högsta topp. För henne var det första steget ut i ett äventyr hon länge pratat om, in i det arktiska hon längtat efter. Dagen efter blev hon sjuk, började kräkas. Och fjället förändrades. Landskapet mörknade, ljuset blev tunt. Vi arbetade oss tillbaka i pannlampans sken, i det där gränslandet där varje steg måste tas med eftertanke. Vi tog oss hem. Sådant sitter i kroppen, inte som en historia man säljer, utan som en enkel, fysisk påminnelse om att naturen bestämmer villkoren.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips