Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition Jemen Med Kamel; Dags att börja färdas!


    Det börjar dra ihop sig. Jag har hittat nya kameler. I Bayt Al Faqih. Kostnad mellan 1500 och 2000 dollar för en tränad, stark och vacker kamel som skall klara hela sträckan från Bayt Al Faqih till Sanaa. Jag har inte bestämt mig om jag säljer eller behåller, för jag räknar med att vara tillbaka i Jemen i vår för att göra den resterande sträckan på 150 mil från Sanaa till Omans gräns. Det blir bara en kamel första delen, eftersom jag inte har råd med mer. Dessutom finns det byar, vatten och mat längs i stort sett hela den här bergiga sträckan. Så en räcker. Vägval är dessutom osäkert. Vi skall försöka följa så mycket som möjligt av den ursprungliga Kaffe-vägen, men vissa delar är avstängda till följd av kriget, så vi tvingas nog av och till följa asfaltsväg och då vill jag inte ha mer än en kamel med tanke på denna helt vansinniga trafik som råder! 

   Jag har också hittat en partner som följer med. En beväpnad polis, Amin, som också under många år arbetat med turister, pratar engelska, hans far var kamelförare, han kommer från den grönskande staden Ibb och han är också den som skall fixa tillstånden. Det är generalen som hjälpt mig. Min vän, presidentens högra hand, han har inte tid, nu när GCC-kontraktet är underskrivet och en ny regering håller på att fumlandes skapas för en övergångsperiod på tre månader. Amin är klädd som en sanaani, inte som polis. Ingen skall heller veta att vi är på gång. För att undvika kidnappningsrisken. Han kommer också att kommunicera med inrikesministeriet hela tiden, för säkerhetens skull. Och han har sagt att jag får fotografera och filma allt utom kvinnor. Han är ganska så traditionell och konservativ…och oerhört allvarlig….men, han har så många roliga uttryck. Bland annat ett arabiskt ordspråk som går så här: 

”Alla hem har en toalett.”

 

   Med vilket han menar att en av tio jemeniter kan man inte lita på. Alltså, de flesta rummen i ett hus är vackra och bra, bara toaletten lortig. Så nu skall det köpas mat för färden, jag vill köra inhemsk stil, vilket betyder stora mängder dadlar, det lokala kaffet som heter qisr (vilket egentligen betyder att man kokar kaffebönans skal), ett paraply mot den heta solen och gigantiska mängder vitlök som enligt Amin skyddar mot alltifrån giftormar till att bota malaria. Så skall vi köpa utrustning till kamelen, bland annat en kätting som skall sättas runt kamelens mage, så ingen kan stjäla den när vi sover! 

   Ännu är dock inte allt i hamn. Problemet är rektorn på skolan som är högst lynnig. Jag behöver helst ett papper från honom att jag får lämna mina studier. I arabvärlden går man inte över någons huvud. Får jag inte det, så skall det kunna ordnas ändå, men det ställer till problem. Pamela och Eva är ju fortfarande kvar på skolan och vill han riktigt jävlas kan han förstöra hela turen. Så jag skall ta med mig det som återstår av whiskyn och ta ett samtal med honom idag.

 

   I övrigt har jag försökt filma Boushra denna vecka. Men det har inte varit lätt. Det är så mycket som skall stämma. Igår exempelvis hade hon ingen chaufför och att då åka och hämta hennes tvillingar med en utomstående man som mig i bilen, det är nämligen förbjudet. Så hon var ganska rädd att vi skulle få problem vid varje vägkontroll vi passerade på väg till skolan. Som vanligt i Jemen, blev det inga problem. I varje scen vi filmar så har hon huvudsjal på sig. Allt för att inte hennes man skall få problem om han väljs in i den nya regeringen och om denna får en stor del fanatiska islamister. Alla är muslimer, men en del ytterst religiösa på ett negativt sätt.

   Läget i landet är trots signeringen fortfarande mycket spänt. Strider pågår i norr mellan regering, al houthis och salafis. I söder arbetar separatister för att dela landet i norr och syd och i Taizz är striderna mycket heta och det ser inte bra ut. Och president Saleh har ju återvänt till landet. Och general Mohsen samt Sadiq Al Ahmars familj är ju kvar. Salehs familj och släktingar har fortfarande de viktigaste posterna i regering och militär. Så det känns som om allt fortfarande befinner sig på en skör tråd. Men, helt klart är att vi har någon timme mer el per dag, polis och militär är mer avslappnad, vi kan röra oss på större områden och folk är fortfarande generellt mer positiva, om än att ALLA är oerhört slitna och tröttna på den pågående situationen. Fattigdom, arbetslöshet och modlöshet råder i Sanaa. 

   Förmodligen blir det så att ni inget hör från mig på två veckor. Det vill säga om jag får alla tillstånd. Jag utgår från att det inte finns några tillfällen till Internet längs vägen. Men man vet aldrig. 

   Jag ser verkligen fram emot detta! Om det ni blir av, man vet aldrig här i Jemen förrän den sekund jag tar de första stegen nordöst från Bayt Al Faqih. Eva och Pamela följer med. Till Bayt Al Faqih. Sedan återvänder de till Sanaa. Vi har faktiskt funderat på om hela familjen skulle följa, men kanske Eva är lite för liten och för drygt att bära henne på ryggen hela tiden. Men det kan nog ha gått. Det har jag i alla fall sett, barn anpassar sig extremt snabbt och är så lätta att resa med, bara man ger dem tid att då och då vara just barn. Och tveklöst är det så att en bättre start i livet för Eva än att vara med detta barnälskande folk, det kan man inte få! Och det hon älskar allra mest, det är när jag sätter henne på axlarna och vi dundrar in i Gamla Stan och hon får uppleva denna i det närmaste helt osannolikt spännande antika och bullriga miljö!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg