Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Expedition -Sarek; Höstvandring med Sundip Chatterjee, del 1

Redan på tåget upp från Malmö insåg jag att denna gång skulle vi, dvs. affärsmannen Sundip Chatterjee från London och jag, stöta på fler Sarekvandrare. Förmodligen den sista skvätten innan den 18:e september när Norrlandstrafik stänger för vintern. Därför hade jag tänkt i banorna, vilken ingång är då bäst? Jag ville visa Sundip en ny sida av denna storslagna vildmark, samt låta honom uppleva så mycket ensamhet som möjligt, något han älskade under vårturen och var i behov av omgående. Jag vill få in honom i central massivet, på snabbaste sätt, så med den önskningen valde vi att stiga av bussen vid den fula dammen i Sourva, under tiden de andra resenärerna, drygt 10 stycken fortsatte norröver mot Stor Sjöfallet och Ritsem. 

"Jag vill helst inte bli blöt det här turen" , påpekade Sundip tydligt när vi börjda gå österut längs dammen i ett tilltagande duggregn.

Molnen var mörka, dramatiska och låga och jag insåg att han ej heller denna gång lyssnat på mina instruktioner. Han hade återvänt med sina hemgjorda rumänska kängor, bra i torra klimat, tagit med sig tofflorna, men glömt extra skorna, vanliga löparskor, eftersom jag sett hur svaga hans kängor var i våras, när det var helt torrt ute. Sundip är en excentriker som gör vad som faller honom in, därför hade han också köpt en helt ny utegarderob på Harrods i London. En samling övertekniska kläder. Och ett helt gäng C-vitamin rör, vilket var en bra satsning, samt alltför många påsar torkat och saltad slaktavfall samt en väldigt modern bredbrettad jakthatt utan halsrem, som blåste av direkt vi anlände till stigen på andra sidan dammen, inne i parken. 

Jag hade läst i Fowelin´s bok att det gick en stig upp till tjärnen kallad 642 och redan då insåg att kanske började Sarek bli upptrampad. Vilket visade sig stämma, för omgående mötte vi fyra olika yngre par, som såg trötta, blöta, svettiga och inte helt nöjda ut. Ingen sade ens hej. Jag har aldrig varit med om någonting liknande. Men det är verkligen ett sant men sorgligt tecken att Sareks mest unika tid förmodligen är över. När både glädje och vänlighet saknas, det är inte bra. Stigen var verkligen vältrampad, men det var lätt att glömma denna sorg, genom att älska de underbara färger björkskogen bjöd på. Det var som att ströva sig genom en av Van Gogh´s mer svårbegripliga nyanser och perioder, strax efter det att han skar örat av sig. Luften var duggandet till trots klart och friskt och alla de här fantastiska bäckarna, de är så sköna och livgivande. Underbart!

Sundip hade under juli gått ett sex dagars maraton (ett maraton per dag) i Gobi öknen, så jag hade förväntat mig att han skulle vara i toppform och hade därför gett honom lite mer vikt att bära än förra gången. Men redan på bussen från Gällivare (han flög t.o.r tillGällivare för ett billigare pris än det kostade mig att åka t.o.r med tåg från Malmö) berättade han att han tömt sin stora kroppshydda på all energi och hade därför fyllt på förråden sedan dess. Med mest öl, cigarrer och sprit. Så det gick t.o.m saktare än första gången, så efter sex timmars försiktigt knatande, omgivna av denna stroslagna skog som för varje meter uppåt, blev lägre och mystiskare. Vi slog nattläger i lingonriset strax bredvid en bäck. Eftersom Sundip snarkade så oerhört förra gången,att jag tvingades vid ett tillfälle en halv kilometer bort för att komma undan och kunna somna in, så därför hade vi denna gång varsitt tält. Han hade köpt ett splitternytt tält, ett Tadpole från TNF, men han hade inte ens tagit det ur påsen, så i duggregnet fick jag dundra upp det snabbt. Tyvärr hade jag vid något svagt ögonblick på bussen skämtat om alla läger jag fått översvämmade i mitt liv, så under nattens trygga duggren, så sov han inte en endaste sekund, bara tänkte på att snart blev han översvämmad, så han han vaknade helt slut, som han kallade det. Själv hade förkylningen Eva´s dagis skickat med mig, brutit ut under natten och jag hade feber och hosta. 

Det var underbart att vara ute på färd genom detta fantastiska Sarek igen! Dock insåg jag att första passagen av Njabbejåkkha kanske skulle skrämma Sundip, för jag förstod han skulle bli ganska blöt, vilket han inte ville. Dessutom var stigen dit så tydlig och nedtrampad att jag insåg att det är dags att göra om alla kartor snart, för säkert är det så att samma stig leder rakt till den permanenta bron över Guhkesvakkjåhkå. Och då är Sarek och den sanna vildmarken över och borta. Så därför, med tanke på Sundips oro för våta passager, trots det fortgående duggregnet, så valde jag att följa floden så långt upp tills vi hittade en enklare, mindre blöt övergång. Ett gott val. Vandringen längs denna synnerligen vackra älv, som ganska snart lämnade skogen, och man hamnade uppe på kalfjället och bjöds på det drama som kombinationen hård vind, regn och mörka moln förenar, på ett sätt regissören Peter Jackson, Sagan on Ringen skaparen, inte skulle kunna göra bättre. Vi mötte våra första lämmlar, som såg tunnare och mindre ut jämfört med i våras, samt en hjord renar med de största två tjurarna (sarvarna) jag sett. Deras horn var helst sanslöst mäktiga och deras självförtroende därefter. Vi hittade en enkel övergång vid en tjärn som hette 906. Bred men bara knädjup och ingen fors alls egentligen.

"Svårare än så här blir det inte, Sundip!" påpekade jag, en försäkring jag ångrade timmes senare.

Vill ni se hela serien bilder, titta här! Mer proffsigt här!


Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-09-18 22:14   thegedd

Vilka härliga färger (målar en del själv), MÅSTE dit nångång under denna tid....
 
Svar 2011-09-20 10:56   explorermikaelstrandberg

Självklart måste du det Jesper!
 
2011-09-19 22:18   fowwe

Berättelsens inledning väcker förväntan. Härliga höstbilder trots att vädret inte var det lättaste. Och det var tydligen VÄLDIGT mycket vatten i Njabbejåhkå, eftersom ni gick så högt upp som till sjö 906.

Du tar upp en stor och viktig sak som gäller Sarek: Områdets besöksfrekvens och det slitage som oundvikligen uppstår. Visst är det önskvärt att människor ska besöka parken - annars skulle vi väl knappast själva fått möjlighet. Samtidigt vill vi bevara dess karaktär av vildmark. En till synes omöjlig kombination. Och i det långa loppet kommer väl trycket på området att öka ännu mer, när människans livsutrymme på planeten krymper.

Så de gamla stigarna kommer att breddas och nya stigar trampas upp. Men jag har ändå hopp om att vissa delar kommer att förbli otillgängliga, framför allt på den sida som ligger väster/söder om Rapadalen och Ruohtesvágge. Där kan man fortfarande gå åtskilliga dagar utan att se en levande själ. Såvida man inte följer de upptrampade stigarna, förstås.

Vad som händer ännu längre bort i framtiden, om glaciärerna helt skulle försvinna, kan man bara gissa. Men det kommer vi som vandrar nu inte att behöva uppleva.
 
2011-09-20 08:16   explorermikaelstrandberg

Hej Hans! Tack för dina åsikter. Bra att du tog upp det, för att självklart fanns stigen hela vägen till bron, mer eller mindre. Och tyvärr är det nog också så att en guidebok som din utmärkta, just leder folk att trampa ungefär samma väg. Men, jag tror med tanke på kvalitén vandrare idag, se kommande artikel, att guideböcker verkligen behövs. Men som du skriver, vad göra? Folk mår bra av att komma hit och då får vi leva med denna verklighet. Sibirien är ju fortfarande ganska orört, så vildmark, ja, den finns ju kvar! Och man vill ju verkligen att människor skall få se detta storslagna område, trots att skräp, leder, mindre trevlighet och andra mindre trevliga detaljer tillkommigt. Så vi fårleva med att allt blir mer tillrättalagt, jag misstänker att din kommentar väster/söder om...kommer nu att börja beskådas! Hur som helst, Sarek måste ses, stigar eller inte.
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.