Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Expedition Sarek; Höstvandring med Sundip Chatterjee, del 2

Vide snår, vem hade trott att de kunde vara så överjävliga. Sundip var fortfarande lite lätt chockad av hur blöt han blev när vi passerade Njabbejåhkkå, och när de första videsnåren dök upp, föklarade jag genom att peka på kartan att det här kan komma att ta tid. Minst tvåkilometer, så räkna med en timme. Fram tills dess, från övergången, hade det varit ett enkelt kalfjäll i vackra färger och enstaka block och en hel del lämmlar. Det tog säkert två timmar för oss att ta sig genom det mycket täta, överblöta videsnåret präglat av en knädjup lervälling. Jag höll avståndet från Sundip, jag förstod att han inte uppskattade denna växtlighet. Samtidigt småstrilade det från ovan, om än med ett mycket dramatiskt molntäcke. När jag kom genom videsnåret, drog jag igång lunch omdelbart, trots ett nu tilltagande hällregn och när en genomblöt Sundip anlände med en mycket bister min, serverade jag honom hett te samt vatten så att han kunde fylla på sina tomma energidepåer. Det var en bra lösning. Krafterna hade återvänt när han sade:

"Hoppas vi slipper mer av det där."

Jag förstod att det säkert fanns en upptrampad stig från tjärnen 642 till renvaktarstugan, kanske längre, en hundra höjdmeter ned, men vi ville undvika alltför mycket trafik. Sundip var van att trängas i London. Att gå upp hundra meter i höjd hade gått, men varit tuffare på ett sätt, mycket block och upp och ned hela tiden. Hur som helst, det kunde ha varit värre! 

Efter lunch gick vi därför ned i höjd, höll 800 meters nivån och det tog inte lång tid innan en på kartan omarkerad, men mycket väl upptrampad stig dök upp. Det är märkvärdigt hur oerhört mycket enklare allt blir, men samtidigt tråkigare. Utsikten över Ähpar massivet, i synnerhet den grymma Bierikvarasj och den avlånga sjön Liehtjitjavrre, var inte av denna värld. Trots molntäcket. 

Vadet över Sluggajåhkå, utsikten över den konforade Slugga till trots, blev krångligare än Njabbetjåkkhå. Mest för att Sundip var ordentligt trött. Det blev riktigt dramatiskt och jag fick gå fram och tillbaka några gånger för att säkra upp allt. Jag ville nå fram till bron över Guhkesvakkjåhkå innan kvällen, men förstod att tröttheten var för stor, så det var dags att slå läger. Innan vi hann göra det, dök ett gäng ungdomar dök upp, 2 glada tjejer och 4 tysta killar. Tjejerna undrade hur vadet var och berättade samtidigt att de övernattat i Mikka stugan och var på väg till renvaktarstugan i vår närhet. Jag förklarade att den var stängd för allmänheten. Inga problem, sade tjejerna. Det verkar som tjejer är betydligt trevligare än killar, generellt. Undrar varför?

Nästa morgon satte vi iväg tidigt. Målet var att försöka ta sig upp på Vuojnestjåhkkå, 1952 m.ö.h, men jag insåg redan nu på den friska morgonkanten att Sundip var trött. Upplevelserna för honom var många och nya. Utsikten över Sarektjåkkhå, min vinterfavoritpassage Oarjeb Sarekjiegna, var storslagen. För ett ögonblick brände solen, alla toppar och glaciärer syntes, sjöarna var stilla som vykort. Det tog en enkel timme till bron, vi passerade den och älven, ja, den är så vacker. Vi passerade ett antal myrar, tjärnar och så gick det enkelt uppåt till stenar och klippor tog över 1200 m.ö.h och när vi nådde, eller på nära håll såg, glaciärkanten av Vuojnesjegna, så stannade vi. Det hade tagit oss två timmar upp från klättringens början, så det gick mycket sakta. Men vyerna var mäktiga. Molntäcket hade återvänt och sikten när vi gick ned var si så där, men så fort vi kom tillbaka till bron, öppnades omgivningen igen. Så vi tog den enkla stigen tillbaka till vårt basläger som bjöd på en sagolik utsikt söderöver.

För Sundip var det en höjdpunkt i hans liv, den enkla lilla klättringen. Det räckte för mig att fö höra. Dock är det dags att sätta ut stigarna på de nya kartorna. Nya tider har anlänt på det området.

Vill ni se hela serien bilder, titta här! Mer proffsigt här!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-10-02 00:28   fowwe

Härligt att följa med på er tur! Fotot av ert läger med sjön Liehjitjávrre i bakgrunden är oerhört vackert. Och den lilla "bestigningen" visar att man inte behöver gå ända upp på en hög topp för att få en minnesvärd upplevelse.

Iakttagelsen om tjejer i fjällen är intressant. Jag har lagt märke till att tjejer/kvinnor verkligen "tar för sig" när det gäller fjällvandring. Förr gick de vanligen i sällskap med sina killar/män. Numera går tjejer själva eller på jämbördig fot med killarna. De bryr sig inte om någon macho-attityd utan det är nog - som du skriver - väldigt mycket av gott humör istället. De tjejer jag har träffat har varit avspända och trevliga - och oftast duktiga.

När det gäller stigar får vi väl se vad Lantmäteriet kan tänka sig.Jag har försökt att se dem på Google Maps, men inte lyckats. Vissa andra stigar i Sarek går att se på det sättet. Däremot är stigarna knappast nya, de har troligen funnits där ganska länge. Men de trampas upp alltmer, så dina funderingar om ökad förslitning stämmer säkert.
 
Svar 2011-10-09 13:34   explorermikaelstrandberg

Tack för det Hans, dina åsikter är ju som alltid guld värda. Du är sannerligen den nya Mr Sarek!
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.