Elden. Den saknade jag mest under tiden på Grönland. Förutom en liten skvätt på öns södra del, finns ingen skog. Så med få undantag krävs det att ute människan får ta med sig eget bränsle. På varje tur. Ibland dyker det upp långväga drivved. Och att ta med sig en massa kladdig och illaluktande sältran är ju inte aktuellt idag. Och jag har förstått sedan hemkomsten, snart ett år nu, att elden och skogen är viktig för mig. och för mina tjejer. Så det sista halvåret så har vi varit ute i någon av Skånes folktomma reservat, skogar och nationalparker. Mycket på grund av inköpet av bil. Omöjligt att som soloförälder få ihop allt annars med två alltmer socialt behövande tjejer. Jag försöker sakta få dem att göra eld, använda yxa, såg och kniv. Samtidigt filma, fota och jobba på en dokumentärserie idé jag har om urbana barn i vildmark. Att sova ute är ju inget problem alls, tvärtom, en lisa för själen för oss alla. Dana är lite hårdhänt, Eva lite försiktig. Och jag lite för orolig att de skall göra illa sig.Etiketter:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, December
2024:
Februari, Mars, April, Maj, Juli, September, November, December
2023:
Januari, Mars, Maj, Juni, September, Oktober, November, December
2022:
April, Juni, Augusti, September, December
2021:
Januari, Mars, April, Juni, Juli, Augusti, Oktober, November, December
2020:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juli, Augusti, Oktober, November, December
2019:
Januari, Mars, April, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2018:
Mars, April, Maj, Juni, Juli, September, December
2017:
Januari, Februari, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, December
2016:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, Oktober, November, December
2015:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Augusti, September, Oktober, November, December
2014:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2013:
Januari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2012:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2011:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2010:
Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
Elden. Den saknade jag mest under tiden på Grönland. Förutom en liten skvätt på öns södra del, finns ingen skog. Så med få undantag krävs det att ute människan får ta med sig eget bränsle. På varje tur. Ibland dyker det upp långväga drivved. Och att ta med sig en massa kladdig och illaluktande sältran är ju inte aktuellt idag. Och jag har förstått sedan hemkomsten, snart ett år nu, att elden och skogen är viktig för mig. och för mina tjejer. Så det sista halvåret så har vi varit ute i någon av Skånes folktomma reservat, skogar och nationalparker. Mycket på grund av inköpet av bil. Omöjligt att som soloförälder få ihop allt annars med två alltmer socialt behövande tjejer. Jag försöker sakta få dem att göra eld, använda yxa, såg och kniv. Samtidigt filma, fota och jobba på en dokumentärserie idé jag har om urbana barn i vildmark. Att sova ute är ju inget problem alls, tvärtom, en lisa för själen för oss alla. Dana är lite hårdhänt, Eva lite försiktig. Och jag lite för orolig att de skall göra illa sig.Läs mer i bloggen
Den tunna platsen Cayambe knäckte oss. Cotopaxi gav oss soluppgång. Den riktiga segern var laget.

Det kändes som om revbenen knäcktes inifrån.
Jag packar igen
Packar igen.
Det gör mig alltid glad.
Det betyder äventyr. Ett mer krävande liv, men på ett bra sätt. Bra människor, tydligt syfte och oftast bättre sömn än hemma.
Sedan jag kom tillbaka från Kirgizistan i början av augusti har livet varit allt annat än enkelt. Jag vet att jag är väldigt privilegierad på alla sätt, men tomheten efter en expedition bryr sig inte om sådant. Den kommer ändå. Och med åldern blir den inte mildare. Man ser saker klarare. Man ser vad som håller på att glida en ur händerna.
Tvärs över det frusna gränslandet
”Äsch, det är normalt!” sa Jura Grigorovitj till mig när jag påpekade att köldsprickorna på båda hans kinder blödde.
Men det var inte normalt ens för Jura och hans eveniska renskötarkollegor—Tolja; Slava, gruppens ledare; och Slavas hustru Vika. De skulle föra mig och mina tre Sakha-baserade teammedlemmar—Egor, Jura och Bolot—sexhundra kilometer söderut från byn Uchugaj i Jakutien till Ochotska havet. Vi hade 35 renar och 16 träslädar till vårt förfogande för att frakta nästan ett ton mat, bränsle och utrustning. Färden gick längs en sekelgammal handelsled genom jordens kallaste bebodda område och skulle ta 50 dagar.






