Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Kategorier:

Etiketter:

the Icecap crossing

Efter 32 dagar på isen – dragandes en pulka 8–10 timmar om dagen, kämpandes mot allt från regn och klibbsnö till -20°C-stormar – klev jag äntligen av Grönlands iskappa. Denna resa sträckte sig över 650 kilometer, med start nära Tasiilaq på östkusten och slut på västsidan. Längs vägen tog vårt lilla team sig över djupa sprickor, trotsade whiteouts och utforskade till och med en övergiven radarstation från Kalla kriget (DYE3).

Ja, det var tufft – särskilt vid 62 års ålder – men också otroligt givande. Vi turades om att hålla vakt efter isbjörnar under de första dagarna, kurade i våra tält under våldsamma stormar och höll oss till ett ”militärliknande” schema: 55 minuters dragning följt av 10 minuters paus. Genom allt detta påmindes jag ständigt om hur små vi är i detta vidsträckta, ständigt skiftande landskap.

Jag hoppas ni uppskattar denna reportage från vår korsning. Ett stort tack till @kensingtontours som gjorde det möjligt och till alla som bidrog till att detta äventyr kunde genomföras – mina teamkamrater, stödet på hemmaplan och alla er som följt resan!
Jag ville egentligen göra en film, det var en av huvudidéerna, men tiden räckte inte till, så det blev en reportage istället. Bara några sekunder varje dag hann jag ta fram mobilen och filma snabbt. Synd, för det fanns så mycket storslaget att fånga på bild.

#icecapcrossing #poaradventure #fritjhofnansen #nansen #arctic #arcticadventure #arcticexpedition #greenlandicecap #greenland #polaradventure #polarexpedition #kensingtontours #explorer #polarexplorer #expedition #mikaelstrandberg

Föregående Nästa Startsida

Avexplorermikaelstrandberg Publicerat 2025-01-30 Läst 9268 ggr

Logga in för att kommentera

Läs mer i bloggen

Beyond the Icecap – ett 20‑minuters reportage från Grönland, kommer snart

Förra hösten skidade vi 650 km över inlandsisen med 90 kg i varje pulka och en enda iPhone som kamera.

Läs inlägget

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Läs inlägget

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Läs inlägget