Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


the Icecap crossing

Efter 32 dagar på isen – dragandes en pulka 8–10 timmar om dagen, kämpandes mot allt från regn och klibbsnö till -20°C-stormar – klev jag äntligen av Grönlands iskappa. Denna resa sträckte sig över 650 kilometer, med start nära Tasiilaq på östkusten och slut på västsidan. Längs vägen tog vårt lilla team sig över djupa sprickor, trotsade whiteouts och utforskade till och med en övergiven radarstation från Kalla kriget (DYE3).

Ja, det var tufft – särskilt vid 62 års ålder – men också otroligt givande. Vi turades om att hålla vakt efter isbjörnar under de första dagarna, kurade i våra tält under våldsamma stormar och höll oss till ett ”militärliknande” schema: 55 minuters dragning följt av 10 minuters paus. Genom allt detta påmindes jag ständigt om hur små vi är i detta vidsträckta, ständigt skiftande landskap.

Jag hoppas ni uppskattar denna reportage från vår korsning. Ett stort tack till @kensingtontours som gjorde det möjligt och till alla som bidrog till att detta äventyr kunde genomföras – mina teamkamrater, stödet på hemmaplan och alla er som följt resan!
Jag ville egentligen göra en film, det var en av huvudidéerna, men tiden räckte inte till, så det blev en reportage istället. Bara några sekunder varje dag hann jag ta fram mobilen och filma snabbt. Synd, för det fanns så mycket storslaget att fånga på bild.

#icecapcrossing #poaradventure #fritjhofnansen #nansen #arctic #arcticadventure #arcticexpedition #greenlandicecap #greenland #polaradventure #polarexpedition #kensingtontours #explorer #polarexplorer #expedition #mikaelstrandberg

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Året 2025

2025 började mot en tältvägg på Långfjället. Minus femton grader, ungefär. Den sortens skarpa kyla som etsar fast ögonblick i minnet. Varje andetag. Tystnaden. Hur små beslut plötsligt väger tyngre.


Jag och Hannah gick upp på Storvätteshågna, Dalarnas högsta topp. För henne var det första steget ut i ett äventyr hon länge pratat om, in i det arktiska hon längtat efter. Dagen efter blev hon sjuk, började kräkas. Och fjället förändrades. Landskapet mörknade, ljuset blev tunt. Vi arbetade oss tillbaka i pannlampans sken, i det där gränslandet där varje steg måste tas med eftertanke. Vi tog oss hem. Sådant sitter i kroppen, inte som en historia man säljer, utan som en enkel, fysisk påminnelse om att naturen bestämmer villkoren.

Den tunna platsen Cayambe knäckte oss. Cotopaxi gav oss soluppgång. Den riktiga segern var laget.

Det kändes som om revbenen knäcktes inifrån.

Jag packar igen

Packar igen.
Det gör mig alltid glad.
Det betyder äventyr. Ett mer krävande liv, men på ett bra sätt. Bra människor, tydligt syfte och oftast bättre sömn än hemma.

Sedan jag kom tillbaka från Kirgizistan i början av augusti har livet varit allt annat än enkelt. Jag vet att jag är väldigt privilegierad på alla sätt, men tomheten efter en expedition bryr sig inte om sådant. Den kommer ändå. Och med åldern blir den inte mildare. Man ser saker klarare. Man ser vad som håller på att glida en ur händerna.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips