Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

the Icecap crossing

Efter 32 dagar på isen – dragandes en pulka 8–10 timmar om dagen, kämpandes mot allt från regn och klibbsnö till -20°C-stormar – klev jag äntligen av Grönlands iskappa. Denna resa sträckte sig över 650 kilometer, med start nära Tasiilaq på östkusten och slut på västsidan. Längs vägen tog vårt lilla team sig över djupa sprickor, trotsade whiteouts och utforskade till och med en övergiven radarstation från Kalla kriget (DYE3).

Ja, det var tufft – särskilt vid 62 års ålder – men också otroligt givande. Vi turades om att hålla vakt efter isbjörnar under de första dagarna, kurade i våra tält under våldsamma stormar och höll oss till ett ”militärliknande” schema: 55 minuters dragning följt av 10 minuters paus. Genom allt detta påmindes jag ständigt om hur små vi är i detta vidsträckta, ständigt skiftande landskap.

Jag hoppas ni uppskattar denna reportage från vår korsning. Ett stort tack till @kensingtontours som gjorde det möjligt och till alla som bidrog till att detta äventyr kunde genomföras – mina teamkamrater, stödet på hemmaplan och alla er som följt resan!
Jag ville egentligen göra en film, det var en av huvudidéerna, men tiden räckte inte till, så det blev en reportage istället. Bara några sekunder varje dag hann jag ta fram mobilen och filma snabbt. Synd, för det fanns så mycket storslaget att fånga på bild.

#icecapcrossing #poaradventure #fritjhofnansen #nansen #arctic #arcticadventure #arcticexpedition #greenlandicecap #greenland #polaradventure #polarexpedition #kensingtontours #explorer #polarexplorer #expedition #mikaelstrandberg

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Jag packar igen

Packar igen.
Det gör mig alltid glad.
Det betyder äventyr. Ett mer krävande liv, men på ett bra sätt. Bra människor, tydligt syfte och oftast bättre sömn än hemma.

Sedan jag kom tillbaka från Kirgizistan i början av augusti har livet varit allt annat än enkelt. Jag vet att jag är väldigt privilegierad på alla sätt, men tomheten efter en expedition bryr sig inte om sådant. Den kommer ändå. Och med åldern blir den inte mildare. Man ser saker klarare. Man ser vad som håller på att glida en ur händerna.

Tvärs över det frusna gränslandet

”Äsch, det är normalt!” sa Jura Grigorovitj till mig när jag påpekade att köldsprickorna på båda hans kinder blödde.

Men det var inte normalt ens för Jura och hans eveniska renskötarkollegor—Tolja; Slava, gruppens ledare; och Slavas hustru Vika. De skulle föra mig och mina tre Sakha-baserade teammedlemmar—Egor, Jura och Bolot—sexhundra kilometer söderut från byn Uchugaj i Jakutien till Ochotska havet. Vi hade 35 renar och 16 träslädar till vårt förfogande för att frakta nästan ett ton mat, bränsle och utrustning. Färden gick längs en sekelgammal handelsled genom jordens kallaste bebodda område och skulle ta 50 dagar.

Jag vill inte hem

”Jag vill inte åka hem”, sa Dana till kameran. ”Det är något med Sverige som är svårt. Jag kan inte förklara det.”

Jag gjorde de sista intervjuerna med tjejerna—ögonblicket på varje resa när jag försöker fånga det vi kan ha missat längs vägen. Bakgrunden var den röda klippväggen ovanför Jeti-Ögüz, Sju tjurar, brinnande i solen. Dana var redan inne i den där post-expeditionsdippen, trots att vi hade en vecka kvar i Kirgizistan.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips