Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

20 år sedan Kolyma Expedition:Vilken skillnad

Vilken skillnad!

-43° klockan 09.00 2004, vi har slagit läger vid N 67°31'57.2 och Ö 154°33'05.8, 55 km avverkade på 3 dagar.

I jämförelse med skidturen från Zyryanka till Srednekolymsk har vi upptäckt redan nu, efter bara tre dagar, en helt avgörande skillnad! Nämligen dagsljus och sol!

Allting är så mycket enklare. Under den förra färden var temperaturen exakt lika, oavsett vilken tid på dygnet. Var det -50° C, gällde det hela dygnet och solen nådde aldrig ovanför trätopparna. Vi levde i ett evigt mörker och i en ihållande och kall kyla. Nu, går solen upp kvart över nio och ned kvart över fyra, vilket innebär att vi har 4 soltimmar! När det är som varmast, i 13-tiden har temperaturen höjts till -30°C. Alltså 13 grader varmare! Och det är en avgörande skillnad!

Under den här tiden hinner den värsta kroppssvetten -som förut frös till is så fort vi stannade till- torka upp, vi behöver bara byta vantar en gång, man fryser inte alls om fötterna, det är ingen större risk för frysning (obs! Det har varit i stort sett vindstilla) och för första gången -vilket aldrig hände på förra sträckan!- kan vi stanna till några minuter och njuta av både omgivning och livet!

På förra turen var vi helt genomfrusna in på ryggmärgen när vi skulle sätta upp tältet, ta oss in i det och vi blev aldrig varma. Här värmer solen oss så pass att vi känner oss varma när vi kryper in i sovsäcken. Det är mycket avgörande för          nattsömnen. Och pulkorna går mycket lättare när snön värmts upp över -40°C.

Men, jag vill bara påpeka att vi har långt kvar, i Sibirien kan allt det värsta hända på nolltid när det gäller vädret, och pulkorna är tyngre. Mycket, eftersom vi har dubbelt så mycket bränsle, runt 115 kg/person, och att dra dem är ett fruktansvärt slitgöra, men formen verkar vara ett snäpp bättre än förra gången och än har de högre makterna varit med oss. Kanske för att de två jättekorparna, Hugin och Munin, dök upp igår igen!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Tvärs över det frusna gränslandet

”Äsch, det är normalt!” sa Jura Grigorovitj till mig när jag påpekade att köldsprickorna på båda hans kinder blödde.

Men det var inte normalt ens för Jura och hans eveniska renskötarkollegor—Tolja; Slava, gruppens ledare; och Slavas hustru Vika. De skulle föra mig och mina tre Sakha-baserade teammedlemmar—Egor, Jura och Bolot—sexhundra kilometer söderut från byn Uchugaj i Jakutien till Ochotska havet. Vi hade 35 renar och 16 träslädar till vårt förfogande för att frakta nästan ett ton mat, bränsle och utrustning. Färden gick längs en sekelgammal handelsled genom jordens kallaste bebodda område och skulle ta 50 dagar.

Jag vill inte hem

”Jag vill inte åka hem”, sa Dana till kameran. ”Det är något med Sverige som är svårt. Jag kan inte förklara det.”

Jag gjorde de sista intervjuerna med tjejerna—ögonblicket på varje resa när jag försöker fånga det vi kan ha missat längs vägen. Bakgrunden var den röda klippväggen ovanför Jeti-Ögüz, Sju tjurar, brinnande i solen. Dana var redan inne i den där post-expeditionsdippen, trots att vi hade en vecka kvar i Kirgizistan.

Möda och glädje i Karakol‑dalen i Kirgizistan - En utmanande fyradagarsvandring leder till ett ögonblick av ren föräldra

Tillbaka i lägret: utmattning och lättnad
Jag upplevde ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv i Karakol‑dalen i Kirgizistan för två dagar sedan.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips