Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Öppet Spår som Grönland

Varmgrader i Smågan, Sälen by, Evertsberg och Mora. Finns det någon vettig förklaring till varför man inte tidig lägger Vasaloppet?
I förrgår körde jag sista stakmilen i Kläppen. Det regnade. Det går ju så oerhört mycket tyngre. Jag har nu ägnat en vecka åt att så sakta lägga på och binda kalorier i kroppen. Ungefär som inför en Grönlandstur. Det går bra, jag känner mig plufsigt tung.
Det som fick mig att signa upp för Öppet Spår var att jag läste att ett Vasalopp förbrukade runt 8000 kalorier. Samma som en vanlig dag på en inlandsis korsning på Grönland. Eller en Sibirien tur. Om det är så, så innebär det att man kör mellan 20-30 Vasalopp i ett sträck. Vi får se hur det är.
Det verkar som om det kommer att bli ett enda långt slit. Om jag ens når fram till Evertsberg innan repet går! Jag har läst, lyssnat på poddar och det är ju en hel industri runt detta lopp. Spännande!
Min oro är vallningen också, så jag skall lämna in skidorna dagen innan, får se om det blir någon skillnad. Jag har aldrig gett mina skidor en behandling sedan jag fick dem at Pölder Sport, så det hjälper nog. Det verkar som stakning är modellen nu för tiden.
Skidor har jag i alla fall åkt i år. Drygt 80 mil. Men förutom sista veckans stakning, blott diagonalt. Den rådande tekniken för att dra en pulka.
Grönlandsturen är åter uppskjuten. Nu Augusti.
Underbart att ha Hannah och tjejerna på plats. Det har varit en helt underbar tid här uppe. Men regnet förstör. Klimat förskjutningen är ingen höjdare.
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Tvärs över det frusna gränslandet

”Äsch, det är normalt!” sa Jura Grigorovitj till mig när jag påpekade att köldsprickorna på båda hans kinder blödde.

Men det var inte normalt ens för Jura och hans eveniska renskötarkollegor—Tolja; Slava, gruppens ledare; och Slavas hustru Vika. De skulle föra mig och mina tre Sakha-baserade teammedlemmar—Egor, Jura och Bolot—sexhundra kilometer söderut från byn Uchugaj i Jakutien till Ochotska havet. Vi hade 35 renar och 16 träslädar till vårt förfogande för att frakta nästan ett ton mat, bränsle och utrustning. Färden gick längs en sekelgammal handelsled genom jordens kallaste bebodda område och skulle ta 50 dagar.

Jag vill inte hem

”Jag vill inte åka hem”, sa Dana till kameran. ”Det är något med Sverige som är svårt. Jag kan inte förklara det.”

Jag gjorde de sista intervjuerna med tjejerna—ögonblicket på varje resa när jag försöker fånga det vi kan ha missat längs vägen. Bakgrunden var den röda klippväggen ovanför Jeti-Ögüz, Sju tjurar, brinnande i solen. Dana var redan inne i den där post-expeditionsdippen, trots att vi hade en vecka kvar i Kirgizistan.

Möda och glädje i Karakol‑dalen i Kirgizistan - En utmanande fyradagarsvandring leder till ett ögonblick av ren föräldra

Tillbaka i lägret: utmattning och lättnad
Jag upplevde ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv i Karakol‑dalen i Kirgizistan för två dagar sedan.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips