Vasaloppet är mycket väl värt att skida!

Jag körde Öppet Spår i måndags, den 26:e februari 2024. Jag hade ägnat veckan åt att förbereda mig i Lima. Tjejernas Sportlovsvecka. Jag hade läst någonstans att ett Vasalopp drog 8000 kalorier. En vanlig lång dag på Grönlands inlandsis eller i vilket Arktiskt område som helst, säg Sibirien, och en tung pulka, en dag drar 6-8000 kalorier. Det var en av anledningarna till att jag ville köra Vasaloppet. Känns det lika efteråt? 

På långfärd med tung pulka i stark kyla handlar det ju om att köra många dagar i sträck. På Grönland mellan 20-30 dagar för en standard korsning. 

Jag ville också köra Vasaloppet för att känna av stämning och är man dalmas så är det en sak som hör till. 

Så jag såg det som en liten Expedition. Jag började kolhydratladda så sakta en vecka före. Jag åt mer fett, större portioner och vande magen med sötsaker. Jag började med att köra 40 km i Vasaloppsspåret, så jag körde 13.5 km varje dag (plus slalom med tjejerna) fram tills de sista tre dagarna. Full vila, så slutade jag med över ätningen en dag innan. Sägas skall är att jag åkte drygt 60 mil skidor under december.

Hannah, Eva och Dana var mitt serviceteam, det bästa så klart. Vi steg upp halv fem, måndag morgon, och anlände i god tid till cirkusen vid Berga By. Drygt -2 grader. Perfekt. Dagen innan hade vi lämnat in skidorna för att de skulle proffsvallas (drygt en tusen lapp) och mycket bättre skidor utlovades. Jag hade inte slipat om mina skidor sedan jag fått dem. Och det var ganska hårda 60 mil jag kört i december, där de flesta bara glidit förbi mig enkelt på utförslöpor. Bara där kände jag att jag skulle få en stor fördel mot tidigare.

Jag hämtade ut de ny vallade skidorna, gick till starten vid sedningsgrupp 3. De flesta av de andra hade kört Vasaloppet tidigare. Fin stämning. Min tanke var att köra i Expeditionsfart. Dvs. ungefär samma tempo genom hela loppet utan att förbruka för många kalorier och bli helt utmattad. Så jag räknade med en timme per tio kilometer. 6000 kalorier i stället för 8000.

Så gick starten 07.20 och jag väntade mig enorm trängsel uppför den kända första backen. Men det var inga problem alls. En herre fick sin stav bruten. Annars var alla vänliga och hjälpsamma. Då och då hördes det vanligaste svensk uttrycket vid problem:

"Oj!"

Skidorna kändes perfekta och jag började staka direkt när vi nått högsta punkten. Skidorna var perfekta. Och det verkade alla andras vara också, men det stora startfältet (drygt 1000 pers) spred snabbt ut sig och när solen gick upp över myrorna mot Smågan, så kändes allt helt underbart. Vilken vacker dag!

Det tog ett par timmar, nästan bara stakning till Mångsbodarna. Hannah och tjejerna var där och skrek ut glädje och värme. Så här efteråt, var det deras närvaro som var det absolut bästa. Att man hade någon som hejade på en som man älskar.

Det blev en aning tuffare från Mångsbodarna till Risberg. Mest beroende på utförsbackarna som var helt sönderplogade av skräckslagna skidåkare. Det är oerhört kämpigt att ploga utför och så bortkastad tid. Så lätt att bara stå i spåren. Här gjorde jag en rejäl vurpa och klarade mig precis från att bli överkörd av ett flertal panikslagna andra åkare.

Härifrån blev spåren stadigt sämre, men ankomst till Risberg enligt plan. Här fanns Hannah och tjejerna, så allt kändes perfekt. Jag lassade i mig blåbärssoppa, bullar och jag hade med mig hemgjord kraft, Martas Powerballs, Snickers och gel. Som helhet gjorde Marthas powerballs och de två Snickers jag hade med mig mest skillnad med att tillföra energi. Och apelsinjuicen (1 liter) jag hade med mig.

Från Risberg var spåren verkligen usla till Evertsberg, nästan inte förekommande alls. Och upp och ned och en massa "livsfarliga" utförsbackar. Jag hörde efteråt att armbrott, nyckelben och handleder brutits. 

Jag hade trott att det skulle vara mer snack i spåret, men det var nästan helt tyst. Flera Vasaloppsveteraner dör upp. Det sades att det var 30 veteraner över 80 år som körde. Helt fantastiskt! Någon sade att om man anlände till Evertsberg före klockan 14, så var allt under kontroll för att klara hela Vasan. Jag var där halv tolv och jag kände mig pigg och glad. Hannah och tjejerna var där och hejade på.

Turen till Oxberg var spår mässigt en utmaning. Solen gassade på, det var varmgrader och det hjälpte inte till så klart. Men synd att det är så kassa spår. Det blir ju bara en kamp utan att kunna njuta av den fagra omgivningen. Detsamma till Hökberg, men nu var det ju bara två mil kvar. Jag hade skidat 6 och en halv timme. Min bror Kalle hade åkt Vasaloppet på 6.40 en gång i tiden, när han var 40 år gammal. 

Den sista biten var bara att ta sig fram. Folk ramlade av trötthet längs spåret. Vissa dramatiskt. Jag stakade sista biten. Jag vallade om två gånger. Det dyra proffsjobbet innan räckte ungefär till Risberg. Där borde jag vallat om , men väntade tills jag anlände till Hökberg. Korkat. Men det till trots och alldeles för bakhalt anlände drygt 20 minuter innan den tid jag räknat med att det skulle ta. Jag kollade kalori utgång, och det var strax under 6000 kalorier. Så en normal dag på inlandsisen!

Hannah och tjejerna mötte mig vid målet, underbart! Allt kändes fint. Ingen smärta, ingen större trötthet och jag kände att jag nog kunde ha kört ett till påföljande dag. Såsom det är på arktiska färder med pulka. 8-10 timmars jobb nästan varje dag.

Kör Vasaloppet, det är enklare än ni tror och det är väl värt det!