Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Grönlandsförberedelser: Nära katastrof men ändå en mycket inspirerande dag

Tanken har från början varit att tjejerna och jag skall träna att jobba tillsammans. Så igår i Hundestedt och Fredriksvaerk så tog det sin början! Med oss var min gode vän Lars, duktig på det mesta. Det är bara att konstatera, det är inte enkelt. Men heller inte omöjligt. men mer träning måste till. Tjejerna är underbart duktiga och naturliga på kameran, men sedan är det ju alltid lite stressigt, för dem tråkigt och trögt. Men det är en tränings sak.

 Så vi möttes all tre på T-Centralen, tog tåget till Kastrup, som med sin ombyggning krånglade till lite med att hitta biluthyrningen, men där väntade en överraskning. En Audi som skulle säljas, så vi fick hyra den, med bästa försäkringen och betala bara för några mil, sammanlagt 280 danska kronor. Billigare än att ta tåget och billigare än lunchen!

 Först åkte vi till Frederiksvaerk där de samlat Knuds alla noteringar och bilder från alla Thule Expeditionerna. Museiinspektören Sören tog emot oss och visade oss kort hur arkiven såg ut. Jag kikade nära på ett brev från Knud till Christian Poulsen. Spännande! men tjejerna tänkte nog mest på hamburger måltiden med pommes frites som vi åt till lunch! 

Härifrån åkte vi ut till Hundestedt och Knuds arbetarslya får man väl kalla det. Den brann nästan ned 2011, så den har renoverats och såg därför mycket ny ut. Allt gick väldigt fort, så frågan är hur det blev då, men jag har kikat på resultatet och förutom en del sönderblåst ljud, ser det helt ok ut. Det blåste och regnade hårt, så kameran fick en duvning. Tempot måste ned, det utsätter alla för onödig press.

 Huset älskar jag, trots renoveringen. Favoriten är huvudrummet på ovan våningen, med en sagolik utsikt mot Grönland och målade bilder av Moltke ovan matbordet från den första Expeditionen som kallas den Dansk-Litterära Grönlands Expeditionen som initialt leddes av Ludvig Mylius-Ericsen vars familj ägde marken där huset är byggt på. och vinden, utsikten och stämningen, ja, den är stark och tjejerna uppskattade platsen direkt! Men det gick för fort...men vädret hjälpte inte till!

 Hem gick det snabbt och enkelt, men det höll på att sluta illa! När vi gick av i Malmö, kånkades de två klumpiga barnstolarna, så glömde jag kameraryggsäcken....ja, du, ja, du.....jag tänkte inte på det förrän vi åkt rulltrappan upp på Centralen och just skulle gå ut. Jag vet inte hur vi lyckades ordna det, ajg lyfte upp tjejerna hade barnstolarna med mig, ned i full fart, knuffandes folk utför rulltrappen, tåget stod kvar, på tåget i en sorts förblindad vision, ingen aning var vi hade setat men denna gång hade jag pratat med vår tåggranne och mindes därför henne. Hittade platsen, tog säcken och hann precis av. Benen darrade. Där räddades Grönlandresan! Och bäst av allt, tjejerna var verkligen till hjälp!

 Hemska, hemska tanke om jag glömt den. Kanske var det ett tecken att jag verkligen måste fixa försäkringen nu!

 Läs mer hur det går med förberedelserna för Grönlandsresan här!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.