Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition Skelettkusten, hur genomför man en Expedition och vad som krävs

Min gamle Sibirien partner Johan Ivarsson har nu traskat de första fyra dagarna av de 16-17 som krävs för att avklara den norra delen av Skelettkusten. Johan är en av de två guiderna och gruppen består av ytterligare 8 personer. En film är på gång, att sändas i National Geographics register av olika överdramatiska äventyr med konflikter i centrum. Äntligen säger jag! Jag menar, att Johan kommer iväg!

Johan är enligt mig en av de största -än- löftena inom denna bransch som finns på jordklotet. Han är duktig på allt. Faktiskt. Och under de år som gått sedan Sibirien har han växt än mer och det känns underbart att jag fick in honom på denna färd. Följ honom här!

Vad är det då som gör Johan så perfekt?

Det är ju vissa egenheter man måste ha, såsom envishet, ett visst mod, lätt tränad kropp, stort intresse för världen utanför, vildmarksintresse och viljan att alltid lära sig nya saker. Men viktigt, tycker jag, är ens sociala kunskaper, medmänsklighet och vilja att finnas till för alla. Det har Johan.

Och det här med att hjälpa andra komma iväg på Expedition är en av de verksamheter jag håller på med nu. Jag har startat upp denna verksamhet. Ett sätt att överleva samt att finnas till för andra. Det finns egentligen ingenting som är så inspirerande som att försöka hjälpa andra genomföra sina drömmar.

Jag fick ett mejl igår om hur gör man för att skida till Nordpolen? Hur mycket kostar det? Läs denna artikel på engelska av Matt George och angående sponsorer av Tom Allen. Det ger perspektiv!

Vilket är ett avbrott från att ägna en stor del av tiden att följa händelserna i Mellan Östern. Tänk vilka förändringar på gång; MEN som vanligt, ingen tänker efter vad kommer sedan? Se på Egypten, där militären nu har makten....inte bra alls!

En annan av mina vänner som är på gång är Ripley Davenport som skall korsa Mongoliet med en grupp.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Jag packar igen

Packar igen.
Det gör mig alltid glad.
Det betyder äventyr. Ett mer krävande liv, men på ett bra sätt. Bra människor, tydligt syfte och oftast bättre sömn än hemma.

Sedan jag kom tillbaka från Kirgizistan i början av augusti har livet varit allt annat än enkelt. Jag vet att jag är väldigt privilegierad på alla sätt, men tomheten efter en expedition bryr sig inte om sådant. Den kommer ändå. Och med åldern blir den inte mildare. Man ser saker klarare. Man ser vad som håller på att glida en ur händerna.

Tvärs över det frusna gränslandet

”Äsch, det är normalt!” sa Jura Grigorovitj till mig när jag påpekade att köldsprickorna på båda hans kinder blödde.

Men det var inte normalt ens för Jura och hans eveniska renskötarkollegor—Tolja; Slava, gruppens ledare; och Slavas hustru Vika. De skulle föra mig och mina tre Sakha-baserade teammedlemmar—Egor, Jura och Bolot—sexhundra kilometer söderut från byn Uchugaj i Jakutien till Ochotska havet. Vi hade 35 renar och 16 träslädar till vårt förfogande för att frakta nästan ett ton mat, bränsle och utrustning. Färden gick längs en sekelgammal handelsled genom jordens kallaste bebodda område och skulle ta 50 dagar.

Jag vill inte hem

”Jag vill inte åka hem”, sa Dana till kameran. ”Det är något med Sverige som är svårt. Jag kan inte förklara det.”

Jag gjorde de sista intervjuerna med tjejerna—ögonblicket på varje resa när jag försöker fånga det vi kan ha missat längs vägen. Bakgrunden var den röda klippväggen ovanför Jeti-Ögüz, Sju tjurar, brinnande i solen. Dana var redan inne i den där post-expeditionsdippen, trots att vi hade en vecka kvar i Kirgizistan.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips