Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Expedition - sova i tält vid -42 grader

Hela veckan har jag hållit på med allehanda smådetaljer inför ett par veckors fjälltur. Bland annat har jag köpt ett tält. Och det fick mig ju självklart att fundera på hur det är att sova i tält. Jag har nog minst 2500 nätter i tält. Och jag har upplevt det mesta. Alltifrån inbrott till hästattack. Och stark Sahara hetta och extrem kyla. Men, jag måste villigt erkänna, att jag åter ser fram emot att sova i tält, den bästa sömnen!

Likaså vill jag dela med mig av Johan Ivarssons, nu på sin 13:e dag på Expedition Skelettkusten, anteckningar från Sibirien turen här nedan angående att sova i tält i extrem kyla.

Jag och Mikael vaknade vid 4 idag på morgonen och vi kunde båda känna kroppen värka av trötthet. Vi tog då beslutet att stanna vid den här övergivna skogskojjan och ta en dags välbehövd vila. N 66°18´52,0 och Ö 151°46´34,7. Bara -38°C idag men snöigt och dålig sikt, en lätt men iskall vind från syd.

´´Jag tror vi har ett problem!´´
Jag kan höra stressen i Mikaels röst inifrån tältet,
´´Köket är dött!´´

Jag har alltid trott att det skulle vara omöjligt att sova i tält någon längre tid när temperaturen är så låg som -43°C. Men jag har bevisat för mig själv att jag hade fel! Det är inte alls så farligt som jag har fått för mig. I alla fall inte när man väl har kommit in i tältet och köket är igång. Men det är alltid några ögonblick av stress innan vi har kommit dit eftersom det inte är specielt lätt att få köket varmt nog så att det tänder som det ska. än så länge har det dock ordnat sig tillslut.

Det är även ganska stressigt medans köket är igång, för att hinna få ordning på allting. Så att det enda vi behöver göra när köket stängs av är att, så snabbt som möjligt, krypa ner i den varma och sköna sovsäcken! Det är dock väldigt viktigt att inte bli för stressad eftersom det är oerhört lätt att göra ett otäckt misstag, som att bränna ett hål i sovsäcken på köket, eller som jag gjorde här om dan när jag välte en kastrull och hällde en liter vatten över mig själv och liggunderlaget. Ett sådant misstag kan orsaka stora problem!



Ett annat problem som uppstår när man sover utomhus i så låga temperaturer som de här, är de enorma mängderna kondens som uppstår. Snö som tillsammans med den egna kroppsvärmen och fukten, smälter och förångas och gör att allting blir blött. Ibland är det så dimmigt inne i tältet så att vi omöjligt kan se varandra! Kondens är även ett stort problem när det gäller all den tekniska utrustningen som vi har med oss.

Det första vi gör när vi väl har kommit in i tältet är att smälta lite snö och koka vatten till varsin kopp kaffe. Det är viktigt att få någonting varmt i sig så att kroppen håller sig varm. sedan smälter vi mer snö för middagen, ett packet frystorkad mat var och till det en skiva grovt bröd. Slutligen smälter vi ännu mer snö för två koppar te var innan vi lägger oss.

Det är varmt inne i tältet så länge som köket är igång, men så fort vi öppnar dragkedjan ut för att hämta mer snö så blir det kallt igen. Det tar heller inte lång tid innan det är iskallt igen efter det att köket har stannat. Och det är inte ovanligt att köket stannar både en och två gånger under tiden vi lagar mat, då köket helt har sotat igen på grund av den väldigt dåliga bensinen som finns här. Bästa kvalitet är 72 oktan!

Att komma ner i sovsäcken är inte alltid så enkelt som det låter, inte när man måste ta med tre par fuktiga vantar, en isig och blöt ansiktsmask, två par strumpor, en liten handdator och slutligen pannlampan med sin stora batteriväska. Först måste jag ta mig ner i fleece innersäcken, där även alla saker jag nämde tidigare ska ner, sedan in i själva dunsovsäcken. Förhoppningsvis har jag då lyckats så bra att det är möjligt att dra upp dragkedjan. Sedan, efter ungefär 30 minuter, när jag äntligen har fått allting på plats, så måste jag alltid upp igen för att tömma en full pissblåsa. Det i sig är ganska enkelt dock eftersom vi har tagit med oss en flaska som gör det möjligt att pissa inne i sovsäcken. Men jag måste fortfarande ta mig upp på knä, vilket gör att allting innuti sovsäcken rammlar ner och jag måste än en gång börja om med att plocka allting till rätta när jag är klar!



Och varje gång under natten när vi måste ta oss upp, eller när vi rör oss för mycket, så blir ansiktet blött och kallt av snöflingor, orsakade av kondensen från andningen som har frusit på insidan av taket på tältet.

Vi vaknar varje morgon klockan 6, i mörkret, för att starta dagen. Tälttaket är då helt täckt med snö och istappar, hängandes ner i olika former. Det är samma procedur på morgonen som under kvällen, först igång med köket för att smälta snö, vilket omedelart orsakar ett lätt duggregn att falla från taket. Efter det är det dags att hitta all utrustning, som har torkat i sovsäcken under natten, och sedan snabbt klä sig.

Frukosten består av en stor portion gröt (250 gram var) och två skivor grovt bröd. Vi måste även förbereda våra termosar med nudelsoppa till lunch, som vi äter några timmar senare tillsammans med två frusna skivor bröd var. Hårt arbete för tänderna!

Det enda kvar att göra sedan, efter två timmars frukost, är att packa ihop allting och ge sig ut för ännu en dag av slit och glädje i det kallaste bebodda stället på jorden- Sibirien!


Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-06-01 09:59   mathog

Inget jag skulle utsätta mig för... plusgrader är ett måste :)

Vad blev det för tält?
 
2011-06-01 11:05   explorermikaelstrandberg

Ett Hilleberg faktiskt, Keron 4 GT....från Jocke på Getout.
 
2011-06-01 15:04   Vandrare

Enda gången jag tältat kallt under flera dagar var på Svalbard för några år sen. På en vecka lämnade termometern aldrig bottenläget som var -34. Då var det skönt att ha gasol och slippa förvärma och sota ur. Det är fantastiskt vad mycket tid som går till koncentrerat fippel och bök när man tältar i kyla, minst lika mycket som att gå, borra is eller vad nu expiditionen går ut på.
 
2011-06-01 15:08   Glännman

Jag har aldrig sovit ute i extrem kyla. Bara ned till nollan. Att det skulle bli ytterligare 43 grader åt det kallare hållet låter grymt extremt, men för mig fortfarande logiskt att man kan hålla värmen vid sömn...

Något jag dock funderar över är hur lungorna och kroppen reagerar vid -43 grader och ansträngning. När man drar de där slädarna, eller vandrar, eller skidar eller vad man nu gör för att anstränga kroppen. De som bor där är väl vana men hur känns det i lungorna och bröstkorgen för en Svensk att anstränga sig i -43 grader ?

mvh // Johannes
 
Svar 2011-06-01 17:22   explorermikaelstrandberg

Vi hade luftrörskatarr hela vintern....ett evigt harklande, hostande....drygt var det.
 
2011-06-01 15:57   G-sus

Vad kör ni med för sovsäckar? När jag var på Sydpolen drog vi ut o sov i tält en natt som en liten utflykt. Det var -38 när vi åkte ut om jag minns rätt. Vi hade dubbla dunsäckar som var o en inte såg så våldsamt varm ut. Märket var OR (Outdoor Research) men vi sov mkt bra men som du säger orsakar utandningsluften massor av snö/kristaller som ramlar ner i ansiktet på en men vi körde gasolköket utanför tältet för att slippa kondensen. Visst är ni ute under en längre tid så det är mer kritiskt att inarbeta rutiner och få till bra sömn o mat jag upplevde det ändå som ett bra beslut att ha köket utanför. Man var ju varm i sovsäcken och man slapp det mesta i kondensväg, men ´ni har säkert mycket bra argument för att köra köket i tältet. Kan ju om inte annat vara skönt att ta av sig kläderna någon gång då och då även om de blir fuktiga.
 
Svar 2011-06-01 17:21   explorermikaelstrandberg

Vi hade TNF:S tjockaste, och den var ok tills det gick under -50, ja, när det närmade sig 60 frös vi oerhört. oerhört mycket och sov ingenting.
 
2011-06-01 20:48   fowwe

Alla dessa procedurer för att få det att funka i kylan - imponerande arbete och koncentration! En fråga: Hade ni vanliga batterier för turen eller hittade ni uppladdningsbara som fungerade?
En annan sak. På friluftskurser förr i tiden lärde man sig att prestationsförmågan går ner till ca ½ vid -20 grader (om jag minns rätt). Stämmer det? Och hur stor är den vid -40? ;-)
 
Svar 2011-06-02 07:53   explorermikaelstrandberg

Vi hade två typer av, nä, tre, uppladningsbara som ej gick att ladda upp i kylan, expeditionsbatterier för 75 stycket och så ett specialpaket från explorersWeb att ladda från 8 batterier åt gången....prestationsförmågan...nåja, man måste ju överleva....
 
2011-06-03 06:26   Arctic Fox

Jag upplever av texten att ni inte hade fuktspärr i sovsäcken. Frös inte sovsäckarna till is av all kondens till slut?
 
Svar 2011-06-03 08:38   explorermikaelstrandberg

Efeter ett tag var det som två stora isbitar vi drog omkring.....
 
Svar 2011-06-03 11:00   explorermikaelstrandberg

När Börge Ousland såg vilken säck vi haft så skrattade han som en galning.......och fattade inte hur vi överlevt månader i denna. Vad visste vi....
 
2011-06-03 09:07   Öhrnell

Fascinerande, minst sagt.
 
2011-06-05 11:47   greenjuice

Otroligt! Det krävs verkligen en förmåga och uthållighet för att hantera kylan och laga mat och äta i långsamt tempo under expeditionen.
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.