Igår läste jag en av de främsta skildringarna av gränser jag någonsin stött på. I boken Imperiet av Ryszard Kapuschinski så ägnar han nästan ett helt kapitel åt detta ämne. Detta mänsklighetens värsta påfund. Jag mindes då att jag en gång i tiden skrivit en strof om detta, nämligen så långt bak i tiden som 1995. Men jag tror det gäller än idag. Vad tycker ni?
Gränspasseringar.
Jag känner alltid en viss oro när det är dags att passera en landgräns. Även om alla mina papper är i ordning och att jag hunnit till gränsen innan min visumtid till ett land är till ända och att jag har ett visum till det land som nu väntar, så är det likväl upp till den myndighetsperson som tar sig an mig vid gränspasseringen att avgöra om jag skall komma in eller ut ur ett land. Tyvärr är det dessutom så att många landgränser är en samlingsplats för några av vår världs mest korrupta och maktgalna personer. Emellertid är det viktigt att påpeka att under min tid som upptäcktsresande har jag passerat 76 landgränser och jag har ännu aldrig blivit hindrad att lämna eller komma in i ett land. Ibland har det tagit en hel del tid i anspråk. Det har därtill kostat mig en hel del pengar och gett mig oräkneliga djupa känslor av maktlöshet och rädsla, men det har ordnat sig till slut. Det handlar återigen om kunskapen hur man skall uppföra sig och att man måste följa de spelregler som gäller.
Innan jag anländer till en gräns sätter jag på mig de mest välpressade och affärsmässiga av de kläder jag har i min packning. Jag är alltid rakad och nysnaggad. Då vet jag att den första barriären mellan gränspersonalen och mig är bruten. Det är resenärens klädsel och utseende som gränspersonalen först tar intryck av och det finns ingenting som retar myndighetspersoner i tredje världen mer än västerlänningar som klär sig på ett sätt de finner provocerande och ohövligt. Otaliga är de resenärer jag stött på som exempelvis inte kommit in i ett muslimskt land för att de haft shorts på sig. Likaledes är förhållandet så i många länder världen över att det kan vara omöjligt att komma in i ett land om en mansperson har långt hår eller är orakad. Det kan tyckas korkat, men sådana är spelreglerna.
När jag så anlänt till gränsen med det första hindret bakom mig skakar jag först hand med alla myndighetspersoner jag ser ty det gör alla till jämlikar och är en vänlig gest. Av erfarenhet vet jag att det finns två utmärkande typer av gränspersonal. Den hygglige och den taskige. Att komma med en cykel till en gräns brukar i regel omgående peka ut en av dom, ty för den gode väcker cykeln sympati och för den onde skapar den misstänksamhet. Omgående sätter jag klorna i den gode genom att vara mycket vänlig och höja hans land till skyarna, jag skojar och skämtar, pratar sport om det är en man och om det är en kvinna ställer jag vänliga frågor rörande hennes barn. Vanligtvis brukar det innebära att den gode ser till att det inte tar många minuter för mig att passera all byråkrati som väntar. Många gånger gör den gode all pappersexercis åt mig, för mig före alla andra i kön och kollar inte ens min utrustning. Det är heller inte ovanligt att denne vinkar av mig med glädje och önskar mig ett gott liv.
Dessvärre har jag alltför ofta blott haft den taskige att välja på. Genast är allting mycket svårare. Jag skulle vilja säga att det finns två undertyper av dessa äckel. Den första typen är en ynkrygg som har dåligt självförtroende och som innerst inne helst skulle vilja vara ärlig och hygglig men som av hårda tider, socialt tryck och vantrivsel blivit en resenärs mardröm. Den andre är den farligaste av dem alla. En sjukligt korrumperad sadistisk och vapenfixerad byråkrat som ser ett nöje i att få resenärer att tappa självbehärskningen. Ett beklaglig beteende som i regel leder till att resenären på så vis diskvalificerat sig för chansen att få komma in eller ur landet utan att betala stora mutor och få sin utrustning in i sista detalj kontrollerad. Inte sällan blir resenären på köpet av med större delen av utrustningen.
Den förstnämnda typen kan vanligtvis manipuleras med hjälp av ett vänligt lite ceremoniellt men kraftfullt myndigt uppträdande och berättelser om landets skönhet och invånarnas godhet. Viktigt är därjämte att snarast ta reda på vad denne sorglige individ vill ha av dig. Det vill denne alltid. Men om resenären aldrig förlorar humöret och svarar auktoritärt och lugnt på de frågor ämbetspersonen ställer så kostar det bara lite pengar och tar främst onödigt lång tid i anspråk. Märkligt nog tycks denna typ av eländesbyråkrat många gånger ha en lätt bacillskräck och om utrustningen är minsta lortig så är utrustningskontrollen mycket kort och oftast får du göra den själv. (Vilket gör att jag alltid ser till att min utrustning är smutsig när jag anländer till en gräns. Det är mig och mitt yttre de först ser och inte min utrustning.) Emellertid är det betydligt besvärligare när det gäller mötena med sadisten.
Denna rubbade individ kommer resenären aldrig att glömma. Även om denne resande tar sig in eller ut ur landet efter mötet med sadisten, så har gränsvakten på ett eller annat vis försvårat resenärens tillvaro. Endera genom att ha beslagtagit någon mycket kär materiell ägodel, lagt beslag på halva resenärens reskassa eller förhindrat denne från att under en lång tid lämna området i någon riktning. På gränsen mellan Algeriet och Niger i Sahara-öknen träffade jag på en tysk som fastnat i sex veckor i Ingenmans land av den enkla anledning att han uppträtt fel i mötet med just en sådan sadist. Jag har blott träffat på en av dessa mänskliga avarter och bestals på en ficklampa och en hundring. Det enda man kan göra om man har otur att träffa på just den typen av gränsvakt är att inte förlora humöret och vara glad om man slipper se honom eller henne igen. Värst av dem alla är i regel kvinnliga byråkrater i tredje världen.
Till sist, kom ihåg att ha alla papper i ordning och undvik att smuggla någonting illegalt över gränserna.
