Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Expedition - gränser och gränspasseringar

Igår läste jag en av de främsta skildringarna av gränser jag någonsin stött på. I boken Imperiet av Ryszard Kapuschinski så ägnar han nästan ett helt kapitel åt detta ämne. Detta mänsklighetens värsta påfund. Jag mindes då att jag en gång i tiden skrivit en strof om detta, nämligen så långt bak i tiden som 1995. Men jag tror det gäller än idag. Vad tycker ni?

Gränspasseringar.

Jag känner alltid en viss oro när det är dags att passera en landgräns. Även om alla mina papper är i ordning och att jag hunnit till gränsen innan min visumtid till ett land är till ända och att jag har ett visum till det land som nu väntar, så är det likväl upp till den myndighetsperson som tar sig an mig vid gränspasseringen att avgöra om jag skall komma in eller ut ur ett land. Tyvärr är det dessutom så att många landgränser är en samlingsplats för några av vår världs mest korrupta och maktgalna personer. Emellertid är det viktigt att påpeka att under min tid som upptäcktsresande har jag passerat 76 landgränser och jag har ännu aldrig blivit hindrad att lämna eller komma in i ett land. Ibland har det tagit en hel del tid i anspråk. Det har därtill kostat mig en hel del pengar och gett mig oräkneliga djupa känslor av maktlöshet och rädsla, men det har ordnat sig till slut. Det handlar återigen om kunskapen hur man skall uppföra sig och att man måste följa de spelregler som gäller. 

Innan jag anländer till en gräns sätter jag på mig de mest välpressade och affärsmässiga av de kläder jag har i min packning. Jag är alltid rakad och nysnaggad. Då vet jag att den första barriären mellan gränspersonalen och mig är bruten. Det är resenärens klädsel och utseende som gränspersonalen först tar intryck av och det finns ingenting som retar myndighetspersoner i tredje världen mer än västerlänningar som klär sig på ett sätt de finner provocerande och ohövligt. Otaliga är de resenärer jag stött på som exempelvis inte kommit in i ett muslimskt land för att de haft shorts på sig. Likaledes är förhållandet så i många länder världen över att det kan vara omöjligt att komma in i ett land om en mansperson har långt hår eller är orakad. Det kan tyckas korkat, men sådana är spelreglerna. 

När jag så anlänt till gränsen med det första hindret bakom mig skakar jag först hand med alla myndighetspersoner jag ser ty det gör alla till jämlikar och är en vänlig gest. Av erfarenhet vet jag att det finns två utmärkande typer av gränspersonal. Den hygglige och den taskige. Att komma med en cykel till en gräns brukar i regel omgående peka ut en av dom, ty för den gode väcker cykeln sympati och för den onde skapar den misstänksamhet. Omgående sätter jag klorna i den gode genom att vara mycket vänlig och höja hans land till skyarna, jag skojar och skämtar, pratar sport om det är en man och om det är en kvinna ställer jag vänliga frågor rörande hennes barn. Vanligtvis brukar det innebära att den gode ser till att det inte tar många minuter för mig att passera all byråkrati som väntar. Många gånger gör den gode all pappersexercis åt mig, för mig före alla andra i kön och kollar inte ens min utrustning. Det är heller inte ovanligt att denne vinkar av mig med glädje och önskar mig ett gott liv.

Dessvärre har jag alltför ofta blott haft den taskige att välja på. Genast är allting mycket svårare. Jag skulle vilja säga att det finns två undertyper av dessa äckel. Den första typen är en ynkrygg som har dåligt självförtroende och som innerst inne helst skulle vilja vara ärlig och hygglig men som av hårda tider, socialt tryck och vantrivsel blivit en resenärs mardröm. Den andre är den farligaste av dem alla. En sjukligt korrumperad sadistisk och vapenfixerad byråkrat som ser ett nöje i att få resenärer att tappa självbehärskningen. Ett beklaglig beteende som i regel leder till att resenären på så vis diskvalificerat sig för chansen att få komma in eller ur landet utan att betala stora mutor och få sin utrustning in i sista detalj kontrollerad. Inte sällan blir resenären på köpet av med större delen av utrustningen. 

Den förstnämnda typen kan vanligtvis manipuleras med hjälp av ett vänligt lite ceremoniellt men kraftfullt myndigt uppträdande och berättelser om landets skönhet och invånarnas godhet. Viktigt är därjämte att snarast ta reda på vad denne sorglige individ vill ha av dig. Det vill denne alltid. Men om resenären aldrig förlorar humöret och svarar auktoritärt och lugnt på de frågor ämbetspersonen ställer så kostar det bara lite pengar och tar främst onödigt lång tid i anspråk. Märkligt nog tycks denna typ av eländesbyråkrat många gånger ha en lätt bacillskräck och om utrustningen är minsta lortig så är utrustningskontrollen mycket kort och oftast får du göra den själv. (Vilket gör att jag alltid ser till att min utrustning är smutsig när jag anländer till en gräns. Det är mig och mitt yttre de först ser och inte min utrustning.) Emellertid är det betydligt besvärligare när det gäller mötena med sadisten. 

Denna rubbade individ kommer resenären aldrig att glömma. Även om denne resande tar sig in eller ut ur landet efter mötet med sadisten, så har gränsvakten på ett eller annat vis försvårat resenärens tillvaro. Endera genom att ha beslagtagit någon mycket kär materiell ägodel, lagt beslag på halva resenärens reskassa eller förhindrat denne från att under en lång tid lämna området i någon riktning. På gränsen mellan Algeriet och Niger i Sahara-öknen träffade jag på en tysk som fastnat i sex veckor i Ingenmans land av den enkla anledning att han uppträtt fel i mötet med just en sådan sadist. Jag har blott träffat på en av dessa mänskliga avarter och bestals på en ficklampa och en hundring. Det enda man kan göra om man har otur att träffa på just den typen av gränsvakt är att inte förlora humöret och vara glad om man slipper se honom eller henne igen. Värst av dem alla är i regel kvinnliga byråkrater i tredje världen.

Till sist, kom ihåg att ha alla papper i ordning och undvik att smuggla någonting illegalt över gränserna.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.