Varje gång jag skriver om Sibirien och de villkor folk lever under, så får jag ett stort gensvar från Er läsare. Det gör mig mycket glad! Och eftersom livet som sådant för mig just nu, träningen inför Tchadfärden samt hemmapappa, gör att det är svårt att tänka, så det i kombination med att min läsekrets på min hemsida mångdubblats till följd av The Long Walk-artiklarna (Flykten från Stalins läger på svenska) att jag vill dela med mig av den här artikeln skriven från Sibirien-färden:

GPS-pos: N67°28´ | E153°42´ | Alt: 11 M 

Det är den 7:e januari, pjäxor, bindningar och tältpinnar och 30 DVD filmer anlände idag med transportflyg från Jakutsk. Underbart! Det är rejält kallt, -49°C, mörkret belägrar samhället och nyårsfesterna i Srednekolymsk fortsätter oförtrutet. 

”Jag var inte mer än en tvärhand hög” ,förklarar Nikolai Vadimovich och måttar med handen där vi sitter vid köksbordet hemma hos kommunalrådet i den lilla byn Oyondarnahk, ”när jag stod nere vid stranden vid Kolyma när en båt anlände med en grupp straffångar och militärer. Soldaterna ställde snabbt upp sig i en ring och en befälhavare ropade åt fångarna att ingen av dem fick gå utanför den ringen. Alla fångarna utom en lydde, en stor man, som tog ett steg utanför och han blev direkt nedslagen med gevärskolven i nacken av en soldat. Det var ju så man bestraffade folk på den tiden.” 

Nikolai Vadimovich gick i pension för något år sedan. Innan dess var han vice kommunalråd i Srednekolymsk under tio år efter perestrojka. Och före dess hade han samma roll under sovjettiden samt var även kommunalråd under ett par år. Han är en sådan där ödmjuk människa som har hört, sett och förstått det mesta. Mycket klok, intelligent, världsvan och mycket trevlig att umgås med. Han dömer ingen, lyssnar och berättar gärna om sina egna erfarenheter. 

”Ruinerna av den gulag som fanns i Srednekolymsk” ,fortsatte han, ”finns bara några kilometer här utanför. Jag minns att jag en gång åkte förbi där i båt som barn och såg då en massa baracker omgivna av ett högt staket av taggtråd. Soldater gick allvarligt omkring och patrullerade. Alla sade att fångarna var kriminella.”

Alla, utan undantag, som vi träffat längs Kolyma som har egna erfarenheter av tiden för Stalins koncentrationsläger, har sagt att ingen visste någonting, man pratade helt enkelt inte om det och att man trodde att det helt enkelt var kriminella fångar.

”Sedan kom då perestrojka” ,fortsatte Nikolai Vadimovich, ”och alla avslöjanden om lägren. Jag försvarar absolut ingenting med dessa avskyvärda läger, men, jag tror det är viktigt att i det här sammanhanget, som allting annat, att försöka balansera bilden av dessa läger. Många har fått för sig att 99% av fångarna var oskyldiga politiska fångar, men så var det inte. Det var också väldigt många riktigt farliga kriminella fångar av värsta sort. Och alla läger var inte som det i Ambarchik, ett ställe ingen överlevde på. Om vi tar lägret utanför här, så fanns det olika kategorier av fångar. Vissa fångar hade betydligt friare händer och kunde röra sig fritt häromkring. En hel del fångar har varit med om att starta upp olika samhällen längs Kolyma. Många var läkare, lärare och hög utbildade och flera har också varit drivande krafter i att bygga skolor och sjukhus. En del stannade till och med kvar när Stalin dog och lägren upplöstes 1953.”

Som vanligt kom vi in på ämnet tiden före och efter perestrojka. Både Nikolai Vadimovich och kommunalrådet pekade naturligtvis ut de problem som uppstått med den snabba förändringen, men var för ovanlighetens skull också positiva till förändringen och såg att en sakta förbättringen var på gång. Jag berättade om den simplifierade generella bild av Sovjet som vi i Sverige fick oss tillhanda innan perestrojka, i regel styrd av amerikansk massmedia, och alla blir lika förvånade som vanligt. Jag berättar att det är en dyster bild av allvarliga människor som styrdes av diktatorer som stod i givakt vid Kreml och av det dödliga KGB och alla ryssar stod i långa matköer dagarna i ända. Och att det var nästan en omöjlighet att ta sig in i landet. Utanför Moskva, ingen chans alls för en vanlig resenär.

”Det positiva med perestrojka” , fortsatte Nikolai Vadimovich, ”är ju just det att gränserna öppnats upp och att vi kan träffa andra människor.”

Jag förklarade hur svårt, extremt dyrt och oerhört mycket jobb vi lagt ned för att överhuvudtaget kunna få äran att färdas längs Kolyma. Trots perestrojka. 
”Jo, det är ju så” , förklarade Nikolai Vadimovich, ” att även om perestrojka hände för många år sedan, så har den inte riktigt anlänt hit till Srednekolymsk än.” 

”Men hur var det då med KGB under Sovjettiden här i Srednekolymsk?” ,frågade jag, ”förföljde de oliktänkande, hade tjallare överallt, plötsligt knackade det på dörren mitt i natten, där stod de och så försvann man för alltid och alla var livrädda för dem?” 

”Det där måste du ha läst i en bok” , svarade de två i mun på varandra, ”så var det inte alls. En stat måste ju ha en säkerhetspolis, och det har ju alla länder, och här såg vi knappt KGB. De fanns förvisso och ibland kom någon högre tjänsteman från Moskva för att kontrollera att allt fungerade, men den personen stannade inte många dagar.”

De berättade exakt samma sak som berättades för mig i Zyryanka. Lite förvånande så klart för någon som mig som läst så många spännande böcker och sett lika spännande Hollywood-filmer som involverat livsfarliga KGB-agenter! Skämt å sido, förmodligen, min egen åsikt, är det så att mycket av de oerhört negativa delarna från Sovjettiden, som faran med att vara oliktänkande, total regeringskontroll, spionhetsen och den interna trångsyntheten, var koncentrerade längre i väst, i de stora städerna. Här ute i den sibiriska glesbygden, med så få människor, och speciella sådana, var omständigheterna annorlunda. Det är en till anledning att så många människor längs Kolyma pratar så oerhört positivt om Sovjettiden. 

”Men, nog är det väldigt trevligt att få träffa folk utifrån” , skrattade Nikolai Vadimovich, ”ni är ju heller inte som vi trott!