Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition - Samtal angående KGB och Stalins gulager med Nikolai Vadimovich

Varje gång jag skriver om Sibirien och de villkor folk lever under, så får jag ett stort gensvar från Er läsare. Det gör mig mycket glad! Och eftersom livet som sådant för mig just nu, träningen inför Tchadfärden samt hemmapappa, gör att det är svårt att tänka, så det i kombination med att min läsekrets på min hemsida mångdubblats till följd av The Long Walk-artiklarna (Flykten från Stalins läger på svenska) att jag vill dela med mig av den här artikeln skriven från Sibirien-färden:

GPS-pos: N67°28´ | E153°42´ | Alt: 11 M 

Det är den 7:e januari, pjäxor, bindningar och tältpinnar och 30 DVD filmer anlände idag med transportflyg från Jakutsk. Underbart! Det är rejält kallt, -49°C, mörkret belägrar samhället och nyårsfesterna i Srednekolymsk fortsätter oförtrutet. 

”Jag var inte mer än en tvärhand hög” ,förklarar Nikolai Vadimovich och måttar med handen där vi sitter vid köksbordet hemma hos kommunalrådet i den lilla byn Oyondarnahk, ”när jag stod nere vid stranden vid Kolyma när en båt anlände med en grupp straffångar och militärer. Soldaterna ställde snabbt upp sig i en ring och en befälhavare ropade åt fångarna att ingen av dem fick gå utanför den ringen. Alla fångarna utom en lydde, en stor man, som tog ett steg utanför och han blev direkt nedslagen med gevärskolven i nacken av en soldat. Det var ju så man bestraffade folk på den tiden.” 

Nikolai Vadimovich gick i pension för något år sedan. Innan dess var han vice kommunalråd i Srednekolymsk under tio år efter perestrojka. Och före dess hade han samma roll under sovjettiden samt var även kommunalråd under ett par år. Han är en sådan där ödmjuk människa som har hört, sett och förstått det mesta. Mycket klok, intelligent, världsvan och mycket trevlig att umgås med. Han dömer ingen, lyssnar och berättar gärna om sina egna erfarenheter. 

”Ruinerna av den gulag som fanns i Srednekolymsk” ,fortsatte han, ”finns bara några kilometer här utanför. Jag minns att jag en gång åkte förbi där i båt som barn och såg då en massa baracker omgivna av ett högt staket av taggtråd. Soldater gick allvarligt omkring och patrullerade. Alla sade att fångarna var kriminella.”

Alla, utan undantag, som vi träffat längs Kolyma som har egna erfarenheter av tiden för Stalins koncentrationsläger, har sagt att ingen visste någonting, man pratade helt enkelt inte om det och att man trodde att det helt enkelt var kriminella fångar.

”Sedan kom då perestrojka” ,fortsatte Nikolai Vadimovich, ”och alla avslöjanden om lägren. Jag försvarar absolut ingenting med dessa avskyvärda läger, men, jag tror det är viktigt att i det här sammanhanget, som allting annat, att försöka balansera bilden av dessa läger. Många har fått för sig att 99% av fångarna var oskyldiga politiska fångar, men så var det inte. Det var också väldigt många riktigt farliga kriminella fångar av värsta sort. Och alla läger var inte som det i Ambarchik, ett ställe ingen överlevde på. Om vi tar lägret utanför här, så fanns det olika kategorier av fångar. Vissa fångar hade betydligt friare händer och kunde röra sig fritt häromkring. En hel del fångar har varit med om att starta upp olika samhällen längs Kolyma. Många var läkare, lärare och hög utbildade och flera har också varit drivande krafter i att bygga skolor och sjukhus. En del stannade till och med kvar när Stalin dog och lägren upplöstes 1953.”

Som vanligt kom vi in på ämnet tiden före och efter perestrojka. Både Nikolai Vadimovich och kommunalrådet pekade naturligtvis ut de problem som uppstått med den snabba förändringen, men var för ovanlighetens skull också positiva till förändringen och såg att en sakta förbättringen var på gång. Jag berättade om den simplifierade generella bild av Sovjet som vi i Sverige fick oss tillhanda innan perestrojka, i regel styrd av amerikansk massmedia, och alla blir lika förvånade som vanligt. Jag berättar att det är en dyster bild av allvarliga människor som styrdes av diktatorer som stod i givakt vid Kreml och av det dödliga KGB och alla ryssar stod i långa matköer dagarna i ända. Och att det var nästan en omöjlighet att ta sig in i landet. Utanför Moskva, ingen chans alls för en vanlig resenär.

”Det positiva med perestrojka” , fortsatte Nikolai Vadimovich, ”är ju just det att gränserna öppnats upp och att vi kan träffa andra människor.”

Jag förklarade hur svårt, extremt dyrt och oerhört mycket jobb vi lagt ned för att överhuvudtaget kunna få äran att färdas längs Kolyma. Trots perestrojka. 
”Jo, det är ju så” , förklarade Nikolai Vadimovich, ” att även om perestrojka hände för många år sedan, så har den inte riktigt anlänt hit till Srednekolymsk än.” 

”Men hur var det då med KGB under Sovjettiden här i Srednekolymsk?” ,frågade jag, ”förföljde de oliktänkande, hade tjallare överallt, plötsligt knackade det på dörren mitt i natten, där stod de och så försvann man för alltid och alla var livrädda för dem?” 

”Det där måste du ha läst i en bok” , svarade de två i mun på varandra, ”så var det inte alls. En stat måste ju ha en säkerhetspolis, och det har ju alla länder, och här såg vi knappt KGB. De fanns förvisso och ibland kom någon högre tjänsteman från Moskva för att kontrollera att allt fungerade, men den personen stannade inte många dagar.”

De berättade exakt samma sak som berättades för mig i Zyryanka. Lite förvånande så klart för någon som mig som läst så många spännande böcker och sett lika spännande Hollywood-filmer som involverat livsfarliga KGB-agenter! Skämt å sido, förmodligen, min egen åsikt, är det så att mycket av de oerhört negativa delarna från Sovjettiden, som faran med att vara oliktänkande, total regeringskontroll, spionhetsen och den interna trångsyntheten, var koncentrerade längre i väst, i de stora städerna. Här ute i den sibiriska glesbygden, med så få människor, och speciella sådana, var omständigheterna annorlunda. Det är en till anledning att så många människor längs Kolyma pratar så oerhört positivt om Sovjettiden. 

”Men, nog är det väldigt trevligt att få träffa folk utifrån” , skrattade Nikolai Vadimovich, ”ni är ju heller inte som vi trott!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-03-09 08:50   brigas
Livsvillkoren var nog på hela friare i Sibirien än i västra delarna,avståndet till makten har väl alltid gjort en del,man får rå sej själv mer.Inte ens kriget kan ha haft något inflytande på vardagstillvaron på många platser.
Så kanske var det inte det värsta straffet att förvisas om alternativet var ett mer västligt liggande fängelse.
Måhända har jag en viss romatiserad syn på "Sibirien",för jag har ju aldrig varit där.(tänker ju främst på natur och djurliv)
Tackar alla som filmar och skriver och berättar,då får jag en glimt av det ändå.
 
Svar 2011-03-11 09:42   explorermikaelstrandberg
Hej Britt! Jo, Stalin och krigen hade en stor inverkan. Jakuterna förlorade 2 generationer unga män och kvinnor som än idag känns för dem. Men i övrigt, hellre Sibirien än eländet som rådde i väst!
 
2011-03-09 10:01   thegedd
När kommer boken ?
 
Svar 2011-03-11 09:43   explorermikaelstrandberg
In shallah, snart.....
 

Läs mer i bloggen

Beyond the Icecap – ett 20‑minuters reportage från Grönland, kommer snart

Förra hösten skidade vi 650 km över inlandsisen med 90 kg i varje pulka och en enda iPhone som kamera.

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg